Jag föredrar att sitta ensam i ångbastun i simhallen. Njuta av tystnaden. Hosta ifred, eftersom ångan har den effekten. Idag hade jag dock intressant sällskap av två pratglada unga damer möjligtvis i tidiga tonåren. Nånstans mellan lekis och studenten i alla fall. I den åldern då konversationer domineras av killar, killar och killar. Jag hörde nog ett tjugotal pojknamn nämnas under deras ogenerade diskussion i bastudunklet. En som nån var kär i, en som någon gjort slut med, en som en kompis var kär i, en som aldrig svarar på snappar, en som aldrig vill spela, en som bara skickar bilder från Pornhub... Wait, what?!?
Stackars dagens ungdom. Allt ska de stå ut med. För mig som befann mig i samma ålder nån gång under förra årtusendet förefaller dagens kommunicerande med det motsatta könet skrämmande, betungande, ja till och med otrevligt. Att snappa porrbilder till en flickkompis som kanske öppnar meddelandet i föräldrarnas sällskap (hennes ord, inte mina) skulle "på min tid" ha gått ut på att en pojke köpte en Fib Aktuellt, klippte ut en bild, lade den i ett kuvert och skickade den till valfri tös. Mycket galet gjorde vi, men så galna var vi väl ändå inte.
Jag har alltid befarat att jag kommer att bli en av de tanterna som påstår att allt var bättre på min tid. Det hände ju lite tidigare än väntat. Men jag vill faktiskt påstå att det var bättre att vara ung tonårsflicka på min tid. Eller kanske inte bättre. Men aningen lättare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar