Allting är relativt. Eller är det?

Som barn tyckte vi att ett år var en oändligt lång tid. Tidsspannet mellan jularna, eller mellan två födelsedagar var omöjligt att greppa. Sommarlovet räckte en hel evighet och sportlovet en halv. Om man väntade på något stod tiden still. Och då man inte väntade på något speciellt befann man sig i stunden. Lekte. Läste. Retade småsystrar. Bakade med mommo. Spelade spel. Ritade. Eller gjorde så där lagom ingenting. 

Nu då man försöker stanna tiden och njuta i stunden rusar tiden fram. Från jul till påsk är det två blinkningar och sommarsemestern är en ynka blinkning lång. Vi väntar alltid på något. Och det kommer alltid väldigt snabbt på. Nästa semesterresa ska alltid vara inbokad. Kalendern full av evenemang. Är det vi som ger fart åt tiden? Eller går tiden fortare då man är äldre? Är det så att tiden inte går jämnt längs livet, utan en timme då du är barn motsvarar 10 minuter då du är vuxen? Och då du är gammal är en barntimme bara en minut lång? Är tiden relativ? Eller är det vår tidsuppfattning som är relativ? Utvecklas tiden liksom exponentiellt? 

Stora tankar snurrar nu under årets sista skälvande minuter. Eller är det timmar? Jag vågar inte fråga ett barn... Hur som helst blir det snart sommar. Fortare än kvickt. 

From all of us to all of you

Tänka sig. Så är det åter igen dan före dopparedan. Vintersolståndet är bakom oss och det nya året framför. Som traditionen påbjuder blir det skinka och julklappar och glögg och konfekt. Det blir sena kvällar och många glada skratt och för mycket mat och vin och förhoppningsvis många nya böcker. Det blir ett par dar ledigt och Netflixmaraton och kanske en promenad om vädret är samarbetsvilligt. 

Till dem som inte har allt det här vill vi som vanligt ge en liten gåva, i år blev det filtar, fruktträd och en bikupa. På detta sätt vill vi önska er alla en fin och vacker och glad jul precis på det sätt som ni trivs med. Puss och kram! 

Präktighet och anekdoter

Nu blir det bokrecension. Läser är det jag gör mest nuförtiden, förutom bingetittar senaste Hamilton-serien. Är lite osäker på om jultomten faktiskt kommer till ostädade hem, så där som ni alla säger uppmuntrande. I år blir det upp till bevis...

I juli reserverade jag presidentfru Jenni Haukios bok Sinun tähtesi täällä på biblioteket och fick plats 199 (!). I förra veckan, efter nästan 5 månaders väntan, var det äntligen min tur att hämta ut boken. Med inte speciellt höga förväntningar, eftersom recensionerna i somras var ganska ljumma. Men ändå med en förhoppning om att få glänta på dörren till presidentfrulivet och kanske ta del av en och annan spännande händelse under de nästan 12 åren Jenni Haukio har varit en fin representant för Finland. 

Men nej, aningen besviken är jag. Boken bjuder på ganska så tråkig läsning, mycket omständliga beskrivningar, mängder av källhänvisningar och citat och verser av författare och andra personer som gjort intryck på henne. Boken kan kanske bäst beskrivas som präktig. En hyllning till Finland och olika institutioner och organisationer, där hon framställer sig själv som en ödmjuk tjänare. 

Den personliga biten saknas nästan helt. Den som jag hade önskat se mycket mer av. Den som skulle visa kvinnan bakom det svala leendet, det välsminkade ansiktet, den perfekta frisyren. Finns det ens en "riktig" människa där bakom? En kvinna som kanske kunde dela med sig av någon tokrolig händelse från statsbesök eller intressanta människomöten. En kvinna som kanske tilltalar en prinsessa fel, som upptäcker hål på strumpbyxan just då ett gästande presidentpar anländer. En kvinna som kanske kunde göra små anspelningar på någon tafsande minister eller en kunglighet som tittar lite för djupt i glaset. Kanske har hon någon resefadäs att dela med sig av, eller kan tipsa om ett bra ställe att shoppa hem souvenirer? Ingenting sådant. Överhuvudtaget inte. Alls. 

Det mest privata är kanske anekdoten om hur hon och Lennu stöter på en räv på Gullranda och hur besviken hon är på media som inte låter henne vara i fred efter Aaros födelse. Men också dessa berättas med rak rygg och högburet huvud. Det blir aldrig några gapflabb, händer som viftar, vinglas som fälls eller pekfingrar. Det blir bara jämntjockt och - ja, just det - präktigt.     

Få se om vår nästa presidentgemål (usch ett så gammeldags ord!) kommer att visa upp en mer mänsklig sida? Eller i alla fall mer intressant? 

Revbensspjäll och julstädning

Hösten körde igång en förkylningscirkus utan like. Alla drabbades. Utom jag, som gick omkring och var frisk som en nötkärna, full av energi och stark som en björn. Och tyckte synd om alla de svaga ynkarna som hade fallit för virus av olika slag. 

Sen gick det som det gick. En morgon i november vaknade jag upp och kände mig eländig. Jag visste det inte då, men då började en förkylning som lätt kvalar in i flunssornas topp tre under hela mitt långa liv. Ja, den är ju ännu inte förbi, för all del. Då man gör något ska man väl göra den ordentligt?

Lätt feber under många dagar (jag menar egentligen stegring, men det kan jag inte säga för då skrattar alla rikssvenska läsare ihjäl sig). Huvudvärk. Och en infernalisk hosta som förorsakade sömnlösa nätter och försvunna stämband, men framför allt ett revbensbrott på höger sida. Det goda med revbensbrott är att det synnerligen effektivt motverkar hosta, eftersom hostandet är fruktansvärt plågsamt. Inte lika plågsamt som att nysa, förstås, men väldigt otrevligt. 

Här är vi nu, revbenet och jag. Det är dag 18 och jag är långt ifrån återställd. Febern, värken och hostan är nu borta och rösten är tillbaka, hes och skrovlig. Men energin blev nånstans där i november. Frågan är om den nånsin kommer igen. Och hur ska det gå med julstädningen?