Det är inte bara djur man träffar längs vandringsleden. Man träffar människor också. Nya människor, gamla människor, unga människor. Korta spännande möten som ändå borrar sig djupt in i själen.
En dag går jag fast en äldre österrikisk farbror som sjunger operettpärlor ur Glada Änkan där han långsamt vandrar fram. Han har återhämtat sig från en allvarlig sjukdom och går nu caminon av tacksamhet.
De flesta går dagsetapper på 20-25 km vilket betyder att man träffar på samma människor under hela vandringen. Den norska killen som vandrar i mitt sällskap en stund under dag två träffar jag senare varje dag under vandringen. Vi kommer båda fram till Santiago på söndagen.
Vid katedralen i Santiago träffar vi också den österrikiska farbrorn och han är så lycklig att vi får kram och puss på kinderna av honom.
Ibland är det nästan trångt på stigen, men för det mesta går man ensam. Den här soliga dagen lockade fram skratt och prat hos pilgrimerna. Här framme går en österrikisk storfamilj som sjunger glada vandringsvisor. Jag döper dem i tysthet till familjen Trapp.
Mitt vandringssällskap från Finland, Heli och Ann-Mari med familj, finns ju med varje dag.
Men Kristiina (bilden) blir mitt stora stöd under vandringen, vi går ofta tillsammans långa sträckor, för det mesta tysta, men ibland glatt småpratande. När en tröttnar får hon draghjälp av den andra.
I en liten by stöter vi plötsligt på en gammal krokig gumma som bjuder ut nystekta plättar till trötta vandrare. Visst smakar de ljuvligt sådär på stående fot och man betalar gärna en slant till henne - möjligen är plättförsäljningen hennes enda inkomst. Ortsbefolkningen är i allmänhet mycket vänlig och längs vägen kan man bli bjuden på äppel, vindruvor eller vatten om man har tur.
Den här holländske killen mötte (just precis. Mötte!!) vi på vägen. Han har redan vandrat i 16 månader och kommer nu från Santiago på väg mot okända mål. Han drar en liten lätt kärra med tält och utrustning och har sällskap av sin ålderstigna golden retriever som jag tyvärr inte fick på bild. Hon hade lädertossor på tassarna för att orka vandra.
Ibland vet man inte riktigt om man rör sig i det moderna Europa. Här ligger en gumma och skurar tvätt för hand vid en liten bäck.
Och den här cigarrökande vinodlaren arbetar fjärran från de hygieniska förhållanden vi är vana med i Finland. Glad i hågen pressade han druvsaften ur sina druvor mitt inne i det lindrigt rena garaget. Uppsamlingskärlet är ett plåtämbar i ett plastfat som har sett sina bättre dagar. Men visst gillar han att posera för kameran! Och vinet blir helt säkert underbart gott.
Här har vi vandrat ganska exakt 100 km. Nu är det "bara" 52 kilometer kvar.
Galicien har ett enormt djurliv. Då tänker jag inte på vildhundar som i Coelhos bok eller andra vilda djur, utan på alla de fåglar, kor, får, grisar, katter, hundar och höns som vi såg längs vandringen. 
Och alla små gårdar och hus med självaktning har en hund, ibland bunden, ibland lös så att man får sällskap en bit på vägen. Katter ligger dekorativt i fönstersmygar eller på trappor, hönor sprätter omkring på gårdar och på vägen. I hagarna betar kor och får och någon enstaka häst och man ska passa sig så man inte stiger i en av tusentals komockor som pryder vandringsleden.
Mina två bästa vänner hade jag med hemifrån - Nikes ultralätta tossor som tjänade mig troget alla dagar. Inga skavsår, endast några små blåsor led jag med. Min nya bästis köpte jag för 5 euro i början av första vandringsdagen - en vandringsstav som hjälpte mig uppför branta backar och nerför steniga sluttningar. Den står nu tillsammans med en hop välanvända och övergivna vandringsstavar i ett hörn i Santiagos gamla stad. Många vandrade med stavar, två eller en. Det kändes riktigt som hemma i Finland!
Det finns många vandringsleder mot Santiago, men Camino Francés är den populäraste och mest vandrade. En "riktig" pilgrim börjar sin vandring på franska sidan av Pyreneerna, i Saint-Jean-Pied-de-Port och vandrar en sträcka på ungefär 850 km.
