Ena foten framför den andra

Ända sedan jag läste Paulo Coelhos Pilgrimsresan har jag fascinerats av El Camino. En vandring som tiotusentals pilgrimer gör varje år mot Santiago de Compostela i Galicien i norra Spanien. Varför? Och varför gör många sin vandring om och om igen? Länge fanns caminon i mina tankar, som en dröm, ett ouppnåeligt mål. Men plötsligt uppenbarar sig en chans att få pröva på att pilgrimsvandra, och då är det bara att hoppa på och ryckas med. Samtidigt inser jag ju mina egna begränsningar och har valt att göra en "light" version av caminon. Lätt var caminon dock inte, men en upplevelse för livet. 

Mina två bästa vänner hade jag med hemifrån - Nikes ultralätta tossor som tjänade mig troget alla dagar. Inga skavsår, endast några små blåsor led jag med. Min nya bästis köpte jag för 5 euro i början av första vandringsdagen - en vandringsstav som hjälpte mig uppför branta backar och nerför steniga sluttningar. Den står nu tillsammans med en hop välanvända och övergivna vandringsstavar i ett hörn i Santiagos gamla stad. Många vandrade med stavar, två eller en. Det kändes riktigt som hemma i Finland!

Det finns många vandringsleder mot Santiago, men Camino Francés är den populäraste och mest vandrade. En "riktig" pilgrim börjar sin vandring på franska sidan av Pyreneerna, i Saint-Jean-Pied-de-Port och vandrar en sträcka på ungefär 850 km.

Jag började min vandring i O Cebreiro, ungefär 150 km från målet i Santiago. Här är man högt uppe i bergen, det är dimmigt och kallt, speciellt på morgonen. Dalarna är fyllda av tunna moln och luftfuktigheten är hög. Här har jag hittat mitt första camino-märke, en gul pil som leder mig vidare på de 152 kilometrarna mot Santiago. Pilar och snäckskal finns längs hela rutten, men man kan nog gå fel i alla fall (been there, done that...). Då gäller det att leta sig tillbaka till senast sedda märke och vara mera uppmärksam. 

De första kilometrarna känns som en barnlek. Stigen går längs vackra lummiga stigar med vidunderlig utsikt över Galiciens frodiga och grönskande berg. Växtligheten påminner om den hemma, här växer bland annat björk, en, rönn och blåbär. Det är lätt att lite förivra sig och öka på takten. Men efter ett par timmar börjar benen kännas sega och det känns skönt att sätta sig ner och pausa en stund. Pausa måste jag ofta, annars orkar fötter och vader inte med. Stretcha lite vid varje paus, så att benen inte blir stela. Och dricka mycket.

Det bär uppför och nerför. Staven är min fasta punkt under de sista tunga kilometrarna. Vi talar stora höjd- skillnader och hundratals meter brant uppför eller utför. Det gäller att hålla tungan rätt i munnen och inte se för mycket omkring sig - det är lätt att slinta på en lös sten eller snava i en trädrot då fötterna blir tunga. Vi närmar oss vandringens högsta punkt, Alto do Poio på 1335 meter ovan havet.

Efter ungefär sju timmars vandring (inklusive många pauser!) och 20 km närmar jag mig det första etappmålet, den lilla staden Triacastela. Så ljuvligt att få sätta sig ner på en restaurang och äta en rejäl middag och dricka ett glas vin (eller två). Kroppen styvnar till trots tänjningarna och man hasar sig som en gammal gumma mot den hägrande sängen. Ni kan bara föreställa er hur det känns att stiga upp följande morgon...