Sill eller strömming?

Jag har aldrig besökt Stonehenge, men hoppas på att göra det någon gång i livet. Ales stenar har jag sett två gånger och blivit lika betagen varje gång. Där står dom högt uppe på kullen, stenarna, någon slags fornhistoriskt monument, ditforslade av okända personer av någon okänd orsak för något okänt ändamål för länge, länge sedan. Mäktiga, majestätiska, tysta och mystiska.

Ales stenar och Kåseberga var söndagens utflyktsmål. Som en förvirrad fårskock klättrade vi ledda av Ivan och Jonathan uppför den smala vindlande stigen mot stenformationen och myllrade okoordinerat runt inne i stencirkeln. Insöp stämningen, fick svindel på den branta kanten ner mot stranden, beundrade en flock tranor som glatt skrikande flög över våra huvuden, njöt av solen och vinden och kände historiens vingslag.

Sedan vandrade vi den vindlande stigen ner till fiskehamnen i Kåseberga. Sill- och makrillförsäljningen var i full gång. Med sill avses här strömming. Någonstans i höjd med Gotland byter nämligen strömmingen namn till sill (de är inte kloka de där svenskarna...). Stekt sill i Kåseberga är alltså stekt strömming. Och den stekta sillen (strömmingsflundrorna!) var gudomlig! 

Maten smakade extra bra utomhus, med en vidunderlig utsikt över havet . Bornholm skymtade vid horisonten. Måsarna skrek. Och de frusna nordborna njöt av att känna smaken av vår.

Färden genom Österlen drog sedan vidare, via Österlenkryddor där vi inhandlade kryddor och teer av olika slag, och en härlig kaffestund på osannolikt populära caféet Olof Victors. 

Sedan närmade sig klockan obönhörligen avfärd och vi åkte mot tågstationen i Ystad för att ta Pågatåget mot Malmö och Kastrup. Trötta, glada och fulla med intryck. 

TACK för tre fina dagar i Skåne!