Ur en kos dagbok

Suck, så händelselöst Lifvet ter sig för tillfället. Ur en bloggares synpunkt alltså. Jag har verkligen inte lust att skriva inlägg som påminner om dagboksanteckningarna i den förträffliga barnboken Ur en kos dagbok av Beppe Wolgers. Innan kon åt av de där trevliga svamparna alltså och det började hända grejer.

Men trots den händelsfattiga tillvaron bör året kanske ändå avrundas med ett sista inlägg. Så jag gick ut i det vackra vinterlandskapet för att samla inspiration. Såhär såg min promenad ut.

Jag njuter av helgfriden, julgranen och brasan. Dricker en och annan glögg i väntan på måndagens nyårsfest hos goda vänner. Runt hörnet väntar det nya året. Nya krafter, nya utmaningar, nya äventyr förhoppningsvis. Och nya inlägg kanske.

Ostlycka

Jag kilade in till Frimans Diversehandel idag för att köpa en bit Tenala-ost. Den såg så mjuk och smaklig och lockande ut så jag var tvungen att hyvla åt mig en skiva för att smaka.
Herreduminskapare så god ost! Jag hyvlade för säkerhets skull en skiva till för att kolla att också den smakade bra. Det gjorde den.

En helt vanlig dag på jobbet...

En helt vanlig dag på jobbet har jag varit på utbildning i Keramikens Grunder. Fråga mig vad ni vill om fajans, kaolin, zirkonium, bränntemperatur och tixotropi...
Efter en halv dags teori släpptes de flitiga eleverna ut i fabriken som ystra kalvar.

Kvalitetsgranskningen intresserade.

Tvättställ i militäriskt raka rader.

Ett set på sex stolar på väg mot lagret.

En rolig dag. Lite utmattande, men rolig. I morgon tillbaka i saltgruvan igen...

Det heliga landet IV

Äta bör man, annars dör man. Och ätandet är ju minst halva nöjet på resan.

Kebab heter Schawarma i Israel. Franskisarna var alltid frasig och goda.

Arabiskinspirerad lunch med pitabröd, humus och ett otal kryddiga grönsaksröror och sallader.

Restaurangutbudet i Eilat var stort och lämpade sig oftast riktigt bra också för tre rätt så kräsna tyckare. Det där med kosher försvårade ätandet till och från, speciellt vid frukosten och under den halvt fruktlösa jakten på en pizza bolognese. Men i övrigt bjöds det fräsch, god och vällagad mat både med  europeisk och arabisk touch.

En brödkärra i Jerusalem.
Ettan köpte kanelbullar som kunde ha kommit från Carl de Mummas bageri i Ekenäs.  Goda men torra efter en lång resa kanske.

Läskande granatäppelsaft.
Fruktjuicer kunde man köpa i varje gathörn. Citron, apelsin, äppel...

Arabiska förrätter, tomater, gurkor, humus, röror som liknar salsa och tzatziki. Ät med pitabröd och fingrarna.

Tvåan satsade ibland på gamla goda klassiker. Pasta bolognese.  

Grillad kyckling.

Arabiskt buffébord i Petra. Sallader, röror, plockmat...

Goda israeliska rödviner smakar extra gott serverade i strandskvalpet i solnedgången.

En vecka går snabbt, även om vi hann med massor av upplevelser. Och innan vi visste ordet av satt vi på flygfältet i Ovda och väntade på att få gå ut till flyget hem. 

Kolla förresten in den allra senaste versionen av det finska passet. Baksidan är vackert dekorerad med en snöflinga och passets sidor pryds av bilder av vilda finska djur. Också formella dokument kan piffas upp med lite fantasi.

En telefon att ringa med?

Ettan håller på att ta i bruk sin nya telefon. Det går inte riktigt till som förr i världen.

Förr i världen tog man i bruk en ny telefon genom att sätta stöpseln i väggen, lyfta luren och vänta på signal.
Därefter följde ett skede då man lade i SIM-kort och acku, laddade och öppnade telefonen med PIN-koden och sedan var det bara att tuta och köra.
Nuförtiden ska man installera program och appar, importera kontakter härifrån och därifrån (om dom överhuvudtaget kan hittas) och koppla upp sig till olika sajter på internet för att komma igång.

Installationsarbetets tredje timme var i full gång då Ettan konstaterade att "Nu skulle nog mamma tycka att den här telefonen inte fungerar."
Tacka f-n för att jag tycker att den inte fungerar, han kan fortfarande inte ringa med den!
Det här förutspådde jag i ett tidigare inlägg om grunkor. Den dagen kanske kom tidigare än väntat...

Det Heliga Landet III

Israelveckan innehöll faktiskt mer än sol, bad och Petrautfärd. Ett besök i det Heliga Landet kräver naturligtvis också en visit till Jerusalem. Staden är visserligen värd mer än ett kort dagsgästspel, men nånstans måste man börja...

Trots oroliga meddelanden från hemmafronten om upptrappning i striderna mellan israeler och Hamas, ansåg vår guide att ett besök i Jerusalem inte innebär någon som helst risktagning. Varpå vi startade norrut strax efter sex på tisdagmorgonen, ackompanjerade av en härlig soluppgång över Negevöknen.

Vägen slingrade förbi mäktiga berg, dammiga gränsvägar och lummiga, gröna kibbutzar. Vårt första stopp var södra delen av Döda Havet, alldeles i närheten av Sodom, efter de stora saltbassängerna. Dags för morgondopp!

Med stränga order om att inte svälja ens en droppe av det giftigt saltiga vattnet flöt vi omkring  och njöt.
Nu förstår vi också bättre hur Jesus klarade konststycket att gå på vattnet...

Efter frukosten och det avkopplande doppet åkte vi vidare mot Jerusalem och första stoppet, Getsemane trädgård.

Ny forskning visar att olivträd kan bli extremt gamla. Träden i Getsemane är troligen inte från Jesu tid, men nog 1500-1700 år gamla. 

Läs noggrannt förbudsskylten innan du går in i Church of All Nations inne i trädgården.
Lägg speciellt märke till den andra bilden på rad två... 

Vi jagade vidare för att hinna med så många landmärken i den gamla stadsdelen som möjligt. På utsiktsplatsen tog vi ut koordinaterna i Gamla Stan och siktade sedan in oss på Zion Gate och en vandring innanför stadsmurarna genom den armeniska, den arabiska, den judiska och den kristna delen. Man kan ta sig in innanför murarna via sju portar. Den åttonde porten är igenmurad sedan många hundra år och kommer att falla den dagen Jesus återvänder till jorden.

I bakgrunden syns Klippmoskéns gyllene kupol.

Vid säkerhetskontrollen in till Klagomuren hände dagens mest spännande incident då vi råkade ut för ett raketalarm. Men inget farligt hände.
 Männens del av muren är betydligt större än den lilla bit till höger som är avdelad för kvinnorna. 

Vi styrkte oss med lunch på en arabisk restaurang innan vandringen fortsatte inne i basarerna längs en bit av vad som ungefär räknas motsvara den ursprungliga Via Dolorosa. Vandringen utmynnade vid Golgata och Den Heliga Gravens kyrka. Inne i kyrkan böljade den fyramannabreda kön in till graven flera varv runt kyrkorummet, och vi beslöt att inte köa för att konstatera det oundvikliga: att graven ÄR tom. 

Mörkret höll redan på att falla då vi gick ut från gamla stan genom Jaffa-porten. 

Dagen avslutades med en nästan fyra timmar lång returfärd genom ett mörkt Israel. Turen till Jerusalem var bara ett skrap på ytan. Kanske måste man återvända endera dag och skrapa lite mera...

Förkyld på lördagkväll

Tvåan ligger på soffan bakom ett berg av använda näsdukar och nyser och snyter varannan minut som en en elefant med snabelinflammation.
"Nej, jag är inte sjuk", säger han glatt, dricker Finrexin och smider planer för lördagskvällen. Skulle det vara tisdagskväll skulle han garanterat mäta febern och ynka sig och förklara att han omöjligt kan gå till skolan följande dag.

Om hans lutheranskt uppfostrade ansvarstagande mor skulle befinna sig i samma situation på lördagskvällen, skulle hon ligga lågt hela veckoslutet och försumma barn, man och hushåll.
"Nej, jag är inte sjuk", skulle hon däremot säga glatt på tisdagskvällen efter att ha kollat i kalendern att hon har två Viktiga Möten inbokade på jobbet följande dag. Och sedan dricker hon ett par muggar Finrexin för att hållas på fötter.

Tänk hur olika förkylningar kan bete sig beroende på veckodag.

En helt vanlig dag på jobbet...

Vi har beslutat skaffa kaffeautomat till kontoret. Och förarbetet är det viktigaste. Smakandet. En helt vanlig dag på jobbet har vi kaffeprovning från två kaffeautomater. Vi dricker kaffe med mjölk, cappucino, espresso, kakao och caffe latte tills koffeinnivån stiger farligt högt och vi går på övervarv allihop.

Efter att ha druckit några muggar var fattade vi att man inte behöver dricka hela muggen förrän man kan smaka på nästa...

Efter avsmakningen var det ingen som lunkade tillbaka till sina arbetsrum. Alla småskuttade omkring på högvarv som små Duracellkaniner. En sällsynt arbetsintensiv dag på jobbet, kanske.

En helt vanlig dag på jobbet...

En helt vanlig tisdag mitt i mörka november passar det bra med kaffebjudning och Wibox jordgubbstårta. 

Det var dags för det årliga firandet av tjänsteårsjubileum och utdelning av  Centralhandelskammarens förtjänsttecken.  En hel rad 10 år, 20 år, 30 år och 40 år firades i dag. 

Och sedan tillbaka till skrivbordet och högarna som inte hade försvunnit under tiden...

Det heliga landet II

"A rose-red city, half as old as time"

Efter två dagar av avkopplande och acklimatiserande sol och bad var det dags att sätta väckarklockan att ringa i soluppgången, packa ryggsäcken och åka på utfärd till ruinstaden Petra i Jordanien. Kanske resans höjdpunkt för mej och Ettan, inte lika intressant för Tvåan som dock hängde med av pur intresse. Vår lilla grupp tog sig till och över gränsövergången Yitshak Rabin utan problem och möttes av vår jordanska guide Elias. Morgonen var solig och fin och vi började det jordanska mellanspelet med ett snabbesök i Akaba innan vi vände nosen mot bergen.

Akaba är en modern stad med stora ambitioner. Förebilden är rika Dubai.

Den livligt trafikerade motorvägen Akaba-Amman slingrade sig genom de vackert olikfärgade bergen och vi steg snabbt uppåt mot den första rastplatsen på 1600 m höjd. Där värmde vi oss med kardemummakaffe och beundrade utsikten över bergen.

En tapper rosenbuske hade fått för sig att slå ut i blom i den kyliga bergsluften. Något annat grönt fanns inte i sikte. Endast sand och sten. 

Efter ytterligare en timme i bil närmade vi oss Wadi Musa och Petra. Staden som byggdes av nabatéerna 500 år f.Kr. finns på FN's världsarvslista och vimlar av turister och följaktligen också av souvenirförsäljare och beduiner som erbjuder häst- eller kamelskjuts till vandrare med trötta fötter. Vi börjar vandringen längs en sandväg som leder till ingången till Siqen, den kilometerlånga smala vindlande stengången som leder till öppningen till själva staden. Siqen har formats av vatten men kantas av gravkammare, akvedukter och andra dekorationer som huggits ut i klippväggarna av de olika folkslag som härskat i Petra under årens lopp.

Här kommer en hästkärra i full karriär. Beduinerna som tidigare var bosatta inne i grottorna och gravkamrarna i Petra bor numera i en beduinby utanför, men livnär sig fortfarande på tjänster till turisterna.

Efter den sakta sluttande Siqen kommer man så till öppningen till Petra och ser den mäktiga Skattkammarens fasad för första gången. Då glömmer man beduinernas skrik och rop, de hundratals övriga besökarna, hästarnas klapprande hovar och den stekande solen. Och bara gapar av beundran. 

Man rundar det sista hörnet inne i stengången, och ser den första skymten av den. Skattkammaren. Mäktig. Gyllene. Vacker.

Skattkammaren är egentligen inte en skattkammare utan troligen en gravkammare. Den har fått sitt namn av de beduiner som verkligen trodde att den var en skattkammare och ansåg att lättaste sättet att få tillgång till skatterna därinne var att skjuta sönder fasaden. Man kan inte gå in i byggnaden, utan får nöja sig med att beundra den utifrån.

Lite får man skämta, också med allvarliga saker. Det skulle Indiana Jones också ha gjort. I bakgrunden skymtar två män som är anställda av jordanska turistministeriet för att gå omkring i Petra iklädd nabatéiska dräkter. 

Efter det lilla torget vid Skattkammaren fortsätter vandringen nu i själva staden längs Fasadgatan. Huvudet svänger från sida till sida för att hinna se alla vackra uthuggna gravar, gudabilder och altarplatser, och amfiteatern. Nu har vi gått sakta nerför i kanske fyra kilometer och det börjar vara dags att tänka på returen. Stoltheten förbjuder mej att ens tänka på att köpa hästskjuts tillbaka upp. Ja, och så är jag lite rädd också för beduinerna kör som blådårar fram och tillbaka längs gatan och Siqen och det gäller att se upp så man inte blir överkörd. Ettan och Tvåan tankar lite kalla drycker i ett litet dammigt café och klättrar ännu upp till den korintiska graven medan jag vandrar sakta tillbaka uppför mot Skattkammaren. Vi lämnar över hälften av Petra osett. Jag tror det skulle behövas veckor för att hinna se och bekanta sig med allt som hittills har grävts ut i staden. Och det svindlar vid tanken på allt som ännu återstår att gräva fram.

Hemfärden sker mestadels under tystnad då vi sitter och smälter dagens intryck. Uppe i bergen överraskas vi av ett regn- och åskväder som faktiskt nådde ända ner till Eilat. Det ger en extra krydda åt den nog så spännande gränsövergången då vi formligen sjasas ut från gränsområdet för att hinna undan en hastigt stigande översvämning som gör vägen oframkomlig. Vi kör genom översvämningen i sista stund och återvänder till tryggheten på hotellet efter en händelserik dag. De som kom efter oss till gränsen fick övernatta på den jordanska sidan. 

Det heliga landet I

Nån kanske har undrat varför bloggen har legat i radioskugga i ett par veckor. Nån annan kanske vet om att jag har varit på resa och därför inte hunnit med blogginlägg i normal takt. Och nån kanske kan gissa att nu kliar det i fingrarna och ni nu kan vänta ett par blogginlägg med fina bilder och berättelser från vår semestervecka i Israel.

Resmålet var Eilat, Israels sydligaste stad som ligger längst upp i Röda Havsbukten. Eilat är en frihandelszon, men det är inte något man kunde märka i prisnivån som ligger nästan lika högt som i Finland. Eilat är en riktig turistort, speciellt för inrikesturismen, men också för horder av ryssar, fransmän och folk från arabiska länder. Mitt i stan ligger faktiskt inrikesflygplatsen, med inflygning rakt ovanför stranden, och ett rätt så öronbedövande oväsen för dem som bodde granne med flygältet. Europeiska turister var i minoritet, man hörde förvånansvärt lite engelska, amerikanska, tyska eller nordiska språk. Skyltningen gick mestadels på hebreiska och ryska, och tacksamt ofta också på engelska, för de båda förstnämnda språken vållar nog en del huvudbry...

Eilat skryter med 360 soldagar om året och vi fick rejält med sol och värme under veckan. Här råkar mätaren ligga på 34 grader. För det mesta var det ändå "bara" 27-29 grader på dagarna. Och betydligt svalare på nätterna och morgnarna. 

Det råkade komma en störtskur under vår resa, men det inträffade medan vi var på utfärd i Jordanien, så vi märkte inget av den. Förutom att vi höll på att fastna i gränsövergången mellan Jordanien och Israel pga en snabbt stigande översvämning som vi körde igenom i sista sekund innan gränsen stängdes.  

Windsurfingklubben testar vindarna i Eilatbukten. I bakgrunden syns Akaba och de röda jordanska bergen. 

Granne med Eilat ligger Jordaniens motsvarande turist- och frihandelszon, Akaba. Så nära men ändå så långt borta. För oss som är vana att resa inom Europa och Schengenområdet ter sig de israeliska gränsformaliteterna sällsynt överdrivna och att korsa gränsen till Jordanien är inte gjort i en handvändning. Eller gratis för den delen. Du bör hosta upp ca 50 euro i gränsavgift, genomgå en säkerhetsintervju, passera en metalldetektor, eventuella väskor ska genomlysas och vid behov öppnas och passet ska stämplas ett flertal gånger. Och detta på båda sidor alltså. Och båda vägarna.
Samma procedurer gäller för övrigt på flygplatsen, både vid in- och utresa. så det gäller att utrusta sig med god tid och stålnerver.

Den här bilden är plockad från nätet. Det kändes inte som läge att plocka fram den egna kameran bland k-pistarna och de bistra säkerhetsvakterna. Här ser man den israeliska ingången till den flera hundra meter långa gränszonen som domineras av ett parhundrameterlångt taggtrådsingärdat ingenmansland i mitten. 

Inrikesflygfältet mitt i stan delar Eilat i två delar där den västra delen är mera "riktig stad" och hotell och badstränder dominerar i den östra delen. På turistsidan ligger också lagunen med marinan som är hem för en hel del lyxiga båtar i olika storleksklasser.

För den shoppingglada finns flera shoppingcenter och så de vanliga turistbasarerna längs strandgatan the Royal Beach. Basarstånden ligger granne med de vanliga märkesbutikerna som Armani, Diesel, U.G.G. och Zara. Något för envar alltså. Shekel, euro, dollar, kreditkort mottages överallt...
Den som vill vara kulturell hittar muséer med olika inriktning att fördjupa sig i. Utanför (!) Eilat Art Gallery finns en massa trevliga fiskar i olika färger.

Vi som bodde på ett helt vanligt hotell kunde bara titta avundsjukt mot Hilton eller Crowne Plaza som är helt i en klass för sig vad gäller lyx och flärd. Men alla hotell var välutrustade med egna säkerhetsvakter, försedda med pistoler och bistra, vaksamma miner. På gatorna patrullerade turistpolisen, oftast rätt så unga flickor och pojkar i grupp, med k-pistar nonchalant svängande över axeln. För att komma in i de flesta butiker och shoppingscenter var det metalldetektorer och genomlysningsapparater som gällde, eller åtminstone måste du visa upp innehållet i din väska. Tro mig, man vänjer sig redan på en vecka...

Mitt ressällskap hade en tendens att ha sovmorgon mest varje dag. De missade alltså de härliga soluppgångarna över hamnen och de jordanska bergen. Det blev ljust redan efter sex på morgonen och vid nio värmde solen redan skönt. Vid fyratiden på eftermiddagen sjönk solen redan bakom husfasaderna och mörkret föll redan före fem. Rätt så korta dagar alltså, men kvällarna var ljumma och långa...

Vi gjorde mycket annat under resan också. Inte bara shopping, sol och bad alltså. Stay tuned for more...

Spänning i livet

Det finns olika sätt att skaffa sig spänning i livet. Trean och jag hade en gastkramande bilfärd till stan i morse. Strax efter att vi svängt ut på stora vägen droppade bilens räckvidd drastiskt från 32 km till --- km och färddatorn meddelade olycksbådande att det är dags att "Tanka snarast". Vi tittade på varandra med oro i blicken och åkte vidare under spänd tystnad. Kilometer efter kilometer avlades med fuktiga handflator och öronen på helspänn för att upptäcka eventuellt hostande ljud från motorn. Den tysta färden avbröts endast av Treans korthuggna kommando "Sätt i fritt" i nerförsbackarna (det hade jag redan gjort). Ytterligare ett par kilometer avklarade. Blickarna var spänt riktade mot tankens signallampa som hade slutat lysa och övergått till att blinka hysteriskt. Ännu ett par kilometer och vi befann oss redan på upplyst väg. Trean funderade oroligt på  goda förklaringar till förseningen och huruvida han skulle orka skuffa bilen sista biten. Själv tänkte jag mycket på hur mina högklackade skor och tunna ylleponcho skulle klara av den kyliga höstmorgonen. Ännu en kilometer och fotishallen skymtade redan, men ännu var det inte dags att pusta ut. Jag kurvade in på parkeringen och Trean hoppade ut med ett lättat "God speed" som avskedshälsning. (Den ungen måste börja titta mera på svenska program på TV). Jag tror jag höll andan den sista halva kilometern från fotishallen till macken.
Det är nog ett hujsigt spännande liv vi lever...

Nedräkning

Bloggen närmar sig en ny milstolpe. Då detta skrivs ligger vi på 9.942 stycken visningar och är skälvande nära det magiska talet 10.000.
Otroligt, tänker jag stolt och spekulerar och fantiserar om vem ni är som läser. Ja, endel av er ger ju sig till känna, men jag är lite nyfiken på de okända läsare som enligt bloggstatistiken finns t.ex. i Ryssland och Polen. Observera också att Åland har en egen rad.

Post	Sidvyer
Finland	8021
USA	849
Sverige	314
Ryssland	198
Storbritannien	139
Tyskland	95
Polen	86
Irland	74
Danmark	24
Åland	13

Tänker hålla andan de närmaste dagarna och höjer sedan en skål för läsare nummer 10.000.

My name is Bond, Jane Bond?

Tidigare i veckan åkte jag på ett möte till Stockholm. På morgonen tog jag och kollegerna taxi från hotellet till kontoret, men eftersom vi var fem stycken var vi tvungna att nyttja två bilar. Jag och min kollega satte oss i bil nummer två, och då fick jag äntligen tillfälle att uttala den berömda frasen "Följ efter den där bilen!".

Vi tappade bort den första taxin efter ett par trafikljus, och då fick chaffisen Hassan skriva in adressen i GPS:n istället. Det kändes inte riktigt lika glamoröst.

Varning för Vares

Jag hade aldrig läst en Vares-bok eller sett en Vares-film. Denna lucka i utbildningen måste fyllas, tänkte jag och har nu tragglat mig igenom två Vares-böcker. Den största, eller kanske enda behållningen var de nostalgiska rundturerna i ungdomens Åbo, med någon enstaka avstickare till Kaarina och Pargas. Trätorget, Hasses pub, Domkyrkan och järnvägsstationen flimrar förbi, men i övrigt går böckerna ut på ett sorgligt dravel av fylleri, våld och sex i någon slags märklig aboensisk undre värld fylld av otrevliga karaktärer, ofta med märkliga svenskklingande namn. Kryddat med en massa svordomar.
Jag ser ingen orsak till att rekommendera någon att läsa dessa böcker utan utfärdar detta som en varning till alla som tror att Vares hör till måstena i finsk litteratur. Att sånt.

Också en enstöring kan ha ett socialt liv

I normala fall är jag egentligen en enstöring. Det ska medges. Trivs bäst i soffhörnet med en god bok eller framför TV:n. Går sällan på dans, på kulturevenemang eller ut och äter. Lite av en tråkmåns, alltså.

Men denhär veckan har jag överträffat mej själv i socialt umgänge och dessutom understött restaurangföretagarna i Ekenäs alldeles ovanligt mycket.
I tisdags träffade jag ett gäng kolleger på afterwork. Vi gick på Helene Schjerfbeckutställning och avrundade sedan umgänget med en saftig pizza. I onsdags bjöd jag mina två svenska kolleger på en kvällsbit på La Vida samtidigt som vi planerade följande dags workshops. Och idag har jag pratat gamla goda tider med två före detta kolleger över en bit mat på Rådhuset.

Jag är mätt och belåten. Plånboken är tunn. Och jag är full av energi och glada skratt och mycket prat. Men i morgon ska jag vara enstöring. Det är jag värd.

Karis - Nordens Paris?

Wille Wilenius säger i dagens Västis att Ekenäs är ute och att det är i Karis som allting händer. Hmmm. Jag skulle snarare vilja påstå att det beror helt på varifrån man ser saken. Jag tycker inte att jag skulle ha uppmärksammat särskilt många evenemang i Nordens Paris under den senaste tiden. Däremot tycker jag att det händer i Tenala som aldrig förr. Tänk bara på vårt nya torg, nya caféet Villa Skarp, Gennarbyviken runt som hade rekordhögt deltagarantal, Jalles auktion och loppis, Villa Christines ostbutik och Zontornas Raseborgsrunda. För bara ett par veckor sedan öppnade vår nya träffpunkt och pizzeria Kaos. Och ikväll är det teater i Bygdegården.

Den som håller ögonen uppe och aktivt deltar i olika happenings och evenemang hittar nog en massa intressant att göra både i Karis och Ekenäs och Tenala. Man måste bara titta upp från sin egen napa ibland...

En helt vanlig dag på jobbet...

En helt vanlig dag på jobbet kan man sitta på Helsingforskontoret och ta en sväng ner till badrumsutställningen Ido Maailma för att kolla in Idos årliga Olympiska Spel.
Då ser man flickorna och pojkarna i säljkåren utstyrda i full ishockeymundering, ridhjälm, fotbollströjor eller cykeldräkter i Kisastudio. Kunderna är välkomna in för att ta en runda runt banan och tävla i allt från skytte till frågesport. Glada skratt skallar och gänget svettas i sina vidlyftiga peruker och utrustningar.
OS pågår i dagarna tre och är ett välkommet avbrott i vardagen både för kunderna och säljkåren som kan umgås under fria former i VIP-rummet efter utförd prestation. Och för den övriga personalen på kontoret som efter en avkopplande paus snällt lommar tillbaka upp till sina datorer och sina kontorsstolar och fortsätter med det vanliga arbetet.

Badrumsmodellerna har fått ny inredning.

Receptionen har blivit kisatoimisto