Mitt i Livet

Gipsdag 42 eller ingenting ont som inte för något gott med sig?

Talade med en kollega häromdagen som berättade att också hon efter en operation hade suttit med gipsat ben i åtta veckor utan att få stöda på foten. Vi utbytte tankar och hon tröstade mig och sade att tiden går fort och det går snabbt att komma i form efter gipstiden och att hon sprang ett maraton redan efter två månader.

Tänk det! Och jag som aldrig har sprungit maraton förut! Där har jag väl nånting att se fram emot.

Gipsdag 40 eller tjuvstart på Thanksgiving

Hej alla lördagsglada!

Jag klagar inte så mycket. Eller jo, det gör jag väl. Det är inte roligt att ha gipsad fot☹️. Men det finns mycket att vara glad och tacksam för och det gäller att kunna fokusera på det istället.

Jag är tacksam för att jag inte bor ensam, och att det finns hjälp att få då det behövs. Till exempel bjöds jag på improviserat kräftkalas igår fredagen till ära och fick mitt morgonkaffe serverat på terrassen idag.

Jag är tacksam för att jag trots sjukledigheten kan jobba lite på distans. Dels för att jag tror jag kan göra nytta också på telefon och epost, och dels för att det skulle bli så erbarmligt tråkigt att göra ingenting dagarna i ända.

Jag är tacksam för att det här hände på sommaren. Det kan tyckas märkligt, men jag är så tacksam över att inte behöva fundera på byxor och strumpor och att kunna gå ut på terrassen och njuta av solen och trädgården. Skulle det här ha skett i snö och halka i januari skulle jag troligen sitta inomhus i tre månader, glåmig och hängig och eländig.

Och så är jag verkligen tacksam för att det bara är vänster ben som är gipsat, inte båda benen eller armarna. Sånt har hänt.

Gipsdag 35 eller humblebragging i Husis

Bengt har gjort ett inlägg i ett gammaldags socialt medium, Husis insändarspalt. Där ondgör sig Bengt (helt rätt) över att sociala medier idag är fyllda av rosenröda och idylliska semesterbilder på solnedgångar och välkammade barn. Jaja, vi vet det. En del människor har ett obetvingligt behov av att visa upp en polerad utsida, på gränsen till pinsamhet. Så vi har lärt oss att skrolla förbi det och inte bry oss.
Fast inte Bengt tydligen. För nu går han i fällan och berättar beskrivande om hur jobbig semester han har haft, med taksopning och terrassmålning och blod, svett och tårar. Han lägger minsann inte ut bilder på blommor och nyrökt fisk. Sådetså. Nej, istället humblebraggar Bengt och gör därmed det värsta skrytinlägget av alla på sociala medier! Han skryter om hur duktig han har varit och tycker synd om sig själv.
Voj Bengt, nu gick det lite på tok med din statusuppdatering i insändarspalten.

Vi har införskaffat ansiktsmasker. Så att vi är redo när (observera när, inte om) det blir tvunget att bära ansiktsmask här i Ekenäs. Kan förmedla kontaktuppgifter till en utmärkt leverantör som syr masker snabbare än du hinner säga "du-vet-vad".
Jag har provat en mask i ungefär 15 sekunder. Och upptäckte genast ett litet (stort) problem. Imma! Vid varje utandning slår det imma på glasögonen! Det här kommer att bli intressant, vill jag påstå.

Ett annat, kanske lite mindre problem ser ni på bilden.
Syns mitt stora leende bakom masken? Nej, jag ser småarg ut.

I övrigt lever vi gipsdag 35. Gipset är kvar. Och jag tänker snart övergå till att räkna dagar istället för veckor tills nästa kontrollbesök.

Gipsdag 25

Vart kan man vända sig för att reklamera ett konstruktionsfel i människokroppen? Gud? Darwin? Eller den felande länken?

Varför i hela fridens namn har vi människor inte tre armar och händer, eller till och med fyra? Att ha två händer konstant upptagna med att krampaktigt krama om två kryckhandtag gör det faktiskt svårt att bära omkring på nånting större än en tändsticka eller ett riskorn. Kan ni förstå hurdana mängder av prylar som ligger och skräpar på fel ställe? Ni vet det vanliga - en nystruken skjorta ska bäras från hjälpköket till sovrummet, en vessapappersrulle ska föras till toaletten, en tidning ska slängas i tidningskorgen, en kaffemugg ska sättas i diskmaskinen, en nyläst bok ska placeras i bokhyllan, plånboken i handväskan, smörpaketet i kylskåpet, tomflaskan i flaskinsamlingen, telefon i laddaren, chipsen i munnen och så vidare i all oändlighet. Allt ska antingen bäras av någon stackare som råkar finnas i närheten, eller i en väska på ryggen.

Det är inte mycket jag ber om, men en extra hand just nu skulle verkligen vara på sin plats. Tack.

Gipsdag 19

Arrrgh! Tiden. Går. Så. Långsamt. Visserligen håller jag mig sysselsatt i och med att alla sysslor tar väsentligt mycket längre tid än normalt då jag skuttar omkring på kryckorna eller balanserar på ett ben. Till exempel får jag räkna med en halvtimme för att duscha, vilket inbegriper att ta mig till badrummet, klä av mig, tejpa in gipset i plastpåse, duscha, torka mig och dra på mig ett nattlinne. En nätt liten procedur som normalt skulle räcka fem minuter. Men trots dessa dagliga vardagsbestyr sträcker sig hela augusti ut framför mig i en enda lång räcka av dagar. Dagar i gips. Jaja, nog är det synd om mig.

I serien "Bra att veta för blivande kryck-patienter" vill jag lyfta fram faktum att jag inte har en framtid som sprutnarkoman. Nuförtiden sticker jag mig utan problem (pust, flämt, grina illa) varje morgon. Men magen är full av blåmärken och näst efter att bli av med gipset ser jag mest fram emot att slippa injicera mig varje morgon.

Blodförtunningsmedicin.
-Vill du hellre ha en blodpropp, sa en milt överseende sköterska till mig då jag förtvivlat försökte slingra mig undan detta.
Jag är fortfarande osäker på vad jag hellre vill. Är det jobbigt med blodpropp?

Gipsdag 11

Gipsuppdatering följt av gnällvarning på kommande! Det är nämligen ingen dans på rosor att hoppa omkring på kryckor, det ska vi genast slå fast. Äntligen får jag läsa i lugn och ro/ligga på soffan hur mycket jag vill/bli uppassad för minsta lilla. Fnys. Och dubbelfnys. Ta vara på era ben, gott folk, och njut av rörlighet och frihet, det har jag insett under dessa ändlösa dagar och timmar i gips.

Uppföljningsröntgen är gjord och benpiporna verkar spreta åt rätt håll. Det första hundrakilosgipset är nu utbytt mot ett "smidigare och lättare" gips, fortfarande i samma vackra blå färg. Jag får inte stöda på foten under gipstiden, fram till 8 september. Alla mina planer på att eventuellt kunna börja röra mig lite efter någon vecka är alltså grusade, och här sitter jag nu de närmaste 46 (fyrtiosex) (!!) dagarna helt beroende av familjens goda vilja. Den goda viljan har visats, men vacklar understundom (helt förståeligt). Det är otroligt många småsaker man behöver hjälp med under en dag med foten till största delen i höjdläge.

Några krycktips vill jag dela med mig för eventuella olyckssystrar och -bröder.

- Ryggsäck eller axelväska är oumbärlig för att bära med sig bok, telefon, vattenflaska och annat behövligt, så att man inte måste be om hjälp hela tiden (se den goda viljan ovan).

- 40 liters soppåsar och målartejp behövs i duschen. Och ja, mina vänstra tår har inte tvättats sedan olyckan. Urk.

- Gå försiktigt och undvik att placera kryckan på en matta som glider undan. Been there, done that och det var inte så kul.

Gipsade hälsningar från sjukbädden!

Gör armhävningar!

Om man ska vara riktigt trendig ska man givetvis ha en bucket list. En lista på spännande saker att göra innan man fyller trettio eller någon lika obetydlig ålder. På min bucket list står garanterat INTE bryta benet. Det är jag riktigt säker på, men likafullt är det precis det jag passade på att göra mitt i semestern. Just det. Benbrott.

Så kan det nämligen gå då man oförsiktigt leker hoppilandkalle och slinter med foten på en brygga. Efter omständlig transport till sjukhuset, röntgen, datortomografi och läkarkonsultationer har jag nu en diger patientjournal på finska och latin ur vilken jag försöker tolka mig till att det finns frakturer på tärningsbenet och det yttre kilformade benet i vänster fot. Ben jag inte ens visste att fanns.

Så. Här sitter jag nu. Med ett megagips i vackert marinblått. Mitt i sommaren. Att gå på kryckor är inte helt lätt. Jag får inte stöda på foten, och mina armar tycks vara betydligt mer otränade än jag kunde föreställa mig. Skulle jag ha vetat det här, kunde jag ha gjort några fler armhävningar i våras. Ta det som ett tips, ifall du också planerar in ett benbrott under den närmaste tiden. Gör dina armhävningar och stärk bicepsen i god tid!

Dag 3. Vansinnigt tråkigt.