Mathushållning till sjöss

Hej alla hungriga vänner!

Här härjar s/y Marea med besättning runt i den åländska skärgården och njuter av sommaren. Som vanligt grälar vi om vindstyrkor, tappar grejer i havet och tar iland med stort spektakel. En normal segelsommar alltså. 

Då vi väl har tagit iland (och uppsökt toaletten) lagar vi mat. Ombord äter vi enkelt. Varannan dag kokar vi nypotatis, varannan steker vi nypotatis. Potatis är gott! Vi äter sill, kallrökt och varmrökt fisk och annan fisk enligt utbud. Och limpa eller surskorpa till. Ibland varierar vi med kyckling eller kanske pasta. Gott äter vi i alla fall. Och mycket. Ibland bjuder vi oss på restaurang. Kanske pizza eller varför inte fine dining om det står till buds. Det är högt i tak på Marea. Och trångt i kylskåpet. 

Tetris i båtkylskåpet. Inte så lätt att hålla ordning. Men vi har allt vi behöver från Kalles kaviar till kall öl. 

Livet som medelålders, del 23

Hej små stjärnögon!

Jag längtar till höstmörket! Sommaren är helt ok, förstås, men om ni orkar läsa till slut ska jag förklara varför jag ser fram emot den mörka årstiden igen. 

Lider ni av torra ögon? Ni vet sådana där gammelmansögon, bleka och vattniga, trötta gubbögon som måste torkas nu och då med en lindrigt ren snusnäsduk? Nu är jag ju ingen gammal gubbe, men sedan många år lider jag av torra ögon, som ibland rinner ymnigare än Gullfossfallet på Island. 

Då jag första gången insåg att mina ögon började rinna helt av sig själv, utan att jag var ledsen eller grät av glädje, trodde jag att ögonen hade drabbats av en sjukdom som skulle leda till att jag blev blind eller rentav död. (Jag har ganska livlig fantasi i vissa situationer). Tills ett hjälpsamt mottagningsbiträde på ögonläkarmottagningen upplyste mig om att mina ögon bara är torra och behöver smörjande ögondroppar, receptfria på apoteket. Vilken lättnad! 

Länge räckte det med en omgång droppar på kvällen, men ju ädre jag blir desto mera smörjmedel behöver ögonen. Speciellt nu på sommaren droppar jag morgon, middag, kväll och flere gånger där emellan. Och ögonen rinner ändå. Polaroidglasögen hjälper nada, solen och blåsten är våra värsta fiender. Och mobilskärmar och vita boksidor. Och nu gör det ont i ögonen också. Så ont att jag ibland googlar på hur det känns att tappa hornhinnan eller hur grönstarr ter sig. Maken har erbjudit sig att skaffa mej svarta ögonlappar som sjörövare har, men eftersom båda ögonen rinner lika mycket blir det ju inte så bra. 

Så. Här sitter jag ute på det skimrande Skärgårdshavet och kisar mot solen med tårar ständigt rinnande längs kinderna. Tacksamt går jag ner i kajutan på kvällarna och drar ner gardinerna. Som ett riktigt murmeldjur. Eller en gammal gubbe. Och väntar på höstmörkret. 

Om ålder och rubriksättning

Hej småvänner!

Det är inte lätt att inte vara ung. Att inse att man är en ”äldre person”. (Märkväl äldre - inte gammal!). Face the facts, sa en god vän häromdagen. Och omgivningen späder på. Till exempel i rubriker.

Äldre kvinna överkörd på parkeringsplats. 

Äldre man fast för rattfylleri.

Vi ”äldre” har svårt att känna igen oss i dylika formuleringar och vill därför gärna be om att få omnämnas lite mer förmildrande, om möjligt. 

Äldre, men mycket ungdomlig kvinna räddade bortsprungen kattunge.

Äldre, men välbehållen man sprang maraton. 

Inte så dumt, eller hur? 

Bästa hälsningar från signaturen ”gammal och trött”

Husmorstips

Semestern har börjat och det är dags att gå till sjöss. Det är svårt att packa långkalsonger och varma tröjor i trettio graders värme, men jag gör mitt bästa. Ett omslag i vädret är antagligen att vänta i något skede och då är det bra att vara förberedd.

Här ser ni min packning, allt finurligt packat med en (1) anspråkslös bok högst upp. Vad ni (och Maken) inte ser är ytterligare en halv meter böcker smidigt stuvade i botten av kassen. Bra va!

Boken högst upp är en fascinerande berättelse om resor i Afrika av Marianne Ahrne. Har kommit halvvägs i boken och stålkvinnan rider för tillfället kamel i en saltkaravan. Helt hejdlösa historier. 

Stämplar ut

Som vanligt då det drar ihop sig till semester, ligger man i som en liten råtta för att försöka hinna med allt och ingenting innan man stämplar ut. Målmedvetet har jag under veckan arbetat mig neråt i pappershögen. Kampen är oftast förgäves, det blir alltid några ouppklarade uppgifter kvar att ta itu med vid återkomsten. Några retsamma mail kvar i inboxen. Några obesvarade samtal. 

Men det brådskande och det viktiga är skött. De sista fakturorna godkända. Några viktiga datum för hösten inbokade. Till sist vattnade jag min krukväxt, tömde hålstansen och stämplade ut. 

Hej, semestern! Trevligt att träffas igen!

Urk för finska

Jag ber färdigt om ursäkt nu, för jag tänker avslöja att jag ogillar det finska språket. Just det. Finska är svårt och klumpigt. Finska är tungt att läsa och olämpligt att sjunga på. Finska i grundskolan var en ständig kamp mot rödpennan i proven och finska idag är en ständig kamp mellan partitiv och ackusativ. Och det känns som som det alltid är fel kasus som vann. Alla språk (antar jag) har ett smidigt talspråk. Utom finskan där det talade språket inte har nånting att göra med det stela grammatiskt korrekta skriftspråket, och gör den som studerar finska helt förvirrad över vad som egentligen är rätt eller fel. Partitiven och ackusativen hänger envist kvar, men i övrigt är det bara att använda passiv form överallt. 

Men. Finskan bjuder på en ljuspunkt. Uttrycken. Endast i finskan svänger man sig med uttryck som tarttua lillukanvarsiin, järjestää kissanristiäiset, kylmä kahvi kaunistaa, seisoa hoomoilasena, käydä kiinni kuin sika limppuun, tekevälle sattuu eller oma lehmä ojassa. 

Det finns säkert hundratals, ja tusentals sådana här guldkorn och jag kan bara beklaga att jag endast känner till några få av dem, och tyvärr använder ännu färre aktivt. 

Nej, nu ska jag sluta stå här som hoomoilanen. Istället ska jag iväg och ordna ett kattdop. Paistaa se päivä risukasaankin, eller hur. Eteenpäin sanoi mummo lumessa!

Terminalvård

Hej små gryn! Det är en månad sedan morsdag, men idag tänkte jag ändå göra ett inlägg om min mamma. Mamma är sjukskötare, dock ickepraktiserande sedan drygt 20 år. Under många år arbetade hon på åldringshem och vad jag kan förstå gillade sitt jobb väldans mycket. 

Ränderna går aldrig ur, sägs det, och mycket riktigt sysslar mamma med vård i livets slutskede ännu idag som pensionär. Men nu är det inte människopatienter som gäller utan krukväxter. I mammas vardagsrum finns hennes blombord med mängder av krukor med fina växter. Prickblad, ampellilja, julkaktus och saintpaulia. Mer eller mindre frodiga. Nu tror ni förstås att mamma är expert på växter och har gröna fingrar. Nja, precis som hos de flesta av oss varierar det hur bra växterna mår. Stundvis frodas de, men ibland är det någon växt som hänger läpp och mår dåligt. 

Då stiger sjukskötaren fram, byter mylla, beskär, planterar om och tar skott. Och placerar växten, som inte längre är en fröjd för ögat, i terminalvårdsrummet. Där får den bo tills den a) kryar på sig och börjar frodas igen eller b) torkar bort och dör. Tror inte det är så många växter som återvänder till blombordet från terminalvården. Tyvärr. 

Jag avslutar det här inlägget i debatten om åldringsvården i dagens samhälle med några kattbilder. Det är inte mammas krukväxter och inte heller min katt. 

Didier gillar som bekant att sköta mina krukväxter då han är på besök.
Han multitaskar också och sköter tvätten ibland. 

Han gör också anteckningar. 

Didier är mycket hjälpsam i linneskåpet.