En ovanligt vanlig lördag

Steg upp, åt frukost, läste morgontidningen (den riktiga, i papper), Kokade förmiddagskaffe, tvättade en maskin tvätt, kollade på sociala medier och slöade. 

Åkte ut i skogen med ett gäng kompisar för att gå i drevet på har- och rådjursjakt. 

Gissa vem som ser sådär proffsig ut!

Åkte sedan vidare till Bötesberget för att klättra upp i utkikstornet (52 m ö.h.) och dricka kaffe i blåsten och regnet. Men vem bryr sig.  

Pannkaka med hallonsylt och grädde smakar mums.

Åkte sedan hem till värdparet för bastu, vinterbad och midddag. Innan middagen tog vi in hästarna från hagen. 

Åkte hem, gick till sängs.  

En helt (o)vanlig lördag.

Fotnot 1

Jaktens utdelning var ett rådjur utom skotthåll och en havsörn. Det var inte drevets fel i alla fall. 

Fotnot 2

Jag klättrade inte upp i utsiktstornet. Det räcker väl att några andra gjorde det. Någon måste vakta kaffekorgen också. 

Fotnot 3

Min andel av vinterbadet var att stå och huttra på bastutrappan och ropa uppmuntrande till de modiga badarna att de ska skynda på för att jag fryser så sjutton. 

Fotnot 4

Jag satte grimman på Ama, men räcktes inte upp att trä den över öronen. Och det var nog mera Ama som ledde mig in till stallet än jag som ledde henne. Hästar är ena riktiga bjässar. 

 

Våga vara ensam

En liten men bestämd ung dam i treårsåldern klev in i ångbastun i simhallen. Hon stannade i dörren precis så länge att den mesta ångan hann försvinna. Hon bredde omsorgsfullt ut sin sitthandduk tätt intill min, i den i övrigt helt tomma bastun.

-Du tycker inte om att vara ensam, va? Sa hon uppfordrande och spände ögonen i mig. Lite mesigt mumlade jag nånting om att jag gärna sitter ensam i bastun och njuter. Sånt biter inte på bestämda unga damer. Hon informerade mig om att ångan får henne att hosta och att hon tror det är farligt i ångbastun. Jag mumlade nånting om att det inte finns nånting farligt i ångbastun. Det klingade för döva öron.

-Du tycker inte om att vara ensam, va? Sa hon igen och föreslog sedan att jag skulle göra henne sällskap i den vanliga bastun istället. Istället för att sitta ensam och övergiven i ångbastun. Lite mesigt mumlade jag nånting om att jag hellre stannar kvar i ångbastun. Ensam. Och räddades i samma ögonblick av hennes mamma som ropade på henne.

-Stäng dörren efter dig, ropade jag morskt efter henne och drog en lättnadens suck. Sällskapssjuka unga damer är inte att leka med.

Det händer en massa i ångbastun vill jag påstå. Läs mera här och här.

Om temperatur och lättklädda unga damer

Det har varit ont om vinterdagar hittills denna vinter. I själva verket har den termiska vintern inte alls börjat här i södra Finland. (Den termiska vintern anses börja då dygnsmedeltemperaturen sjunker permanent under nollstrecket). Jag har tappert försökt heja fram lite kallt och snö och is, men börjar snart luta åt att det skulle vara lika bra att hoppa fram till våren nu. Vi är ju ändå redan i februari. 

Det finns ändå en strimma hopp för alla som är sugna på vinter. Så tänker jag eftersom dragkedjan i min vinterrock gick sönder häromdagen. Jag har fört in rocken för reparation och får vänta ungefär 3 veckor tills den är klar. Och tror starkt på att Murphy kommer att skicka in en kallfront eller två eftersom jag ska klara mig utan min varma vinterrock under tiden. Ni får tacka mig för årets vinter om det blir någon. 

Lite i samma ämne tänker jag på den lättklädda flicktrion jag såg på stan idag. Inte lättklädda i den meningen, alltså, men med öppna tunna rockar, ingen halsduk, inga vantar och bara ben i den obligatoriska glipan mellan strumporna och de tajta leggingsarna. Inga tecken på förfrysning uppvisades, men jag undrar när exakt dessa varmblodiga unga töser förvandlas till ständigt frusna gnälliga tanter som sveper in sig i sjalar och hemstickade yllesockor och klagar på temperaturen både inomhus och utomhus?

Nu dags för eld i brasan.

Kävelykokous

Min kollega L kom till vårt överenskomna möte idag kl 14.15. Hon såg lite hängig ut. Hon hade varit på arbetsresa i fyra dagar. Kommit hem mitt i natten och sovit dåligt. Försökt tränga in arbetsveckans alla ogjorda jobb på en ynka fredag. 

Istället för att slå sig ner och plocka fram laptopen frågade hon om vi istället kunde prata igenom våra ärenden medan vi går ut en sväng. Sagt och gjort. Vi tog våra rockar och gav oss ut på en frisk promenad runt fabriksområdet. Lite dagsljus, om än inte solsken. Lite frisk luft. Fågelkvitter. Vindens sus i träden. Ett par tusen steg på stegmätaren. Nya fräscha tankar. Behövlig energi. Vilken strålande idé! 

Ärendena avverkades och problemen löstes. Och jag gav mig omedelbart ett löfte om att hålla fler promenadmöten. Ett i månaden kanske skulle vara en målsättning att sikta på? 

Helgerån eller bästa soppan?

Det är möjligen någon som tycker det är ett helgerån. Att få malet älgkött av en god vän och göra köttsoppa på det. Men jag ska säga dej att köttsoppa på älg är mustigt och gott och värmande. Strunta alltså i mesiga köttbullar eller fisförnäm köttfärslimpa. Gör en rejäl köttsoppa, ös över en massa persilja, ät maltlimpa till och njut! God söndagseftermiddag!

Ny matservis

Vi får, som endel läsare redan känner till, ta emot sporadiska besök av en kattherreman med franskklingande namn. Han heter Didier och bor tillsammans med sitt tjänstefolk Trean och hans flickvän i storstan. 

Under sina besök hos oss på landet har Didi lagt sig till med ovanan att äta på mina grönväxter. Det kan bero på att han a) är hungrig, b) har tråkigt eller c) vill retas med mig. Under hans första besök gjorde jag nämligen misstaget att försöka uppfostra honom till att inte äta mina växter, och efter det försummar han inte en chans att ge sig i kast med odlingarna. Speciellt om jag ser på. 

Idag införskaffade jag en ny mattallrik till Didi, som jag tänkte skulle fungera som ersättning för de riktiga växterna. Snygg va!

Först nu inser jag ju att det nya fatet eventuellt kan ha helt motsatt effekt och istället stärker kopplingen mellan mat och växter. Jaja, det är väl värt ett försök i alla fall. Har också köpt hem ett par tonfiskkonserver, så jag är helt beredd på finbesök. 

Vinmarinerade vitala organ

Allt var inte bättre förr. Faktiskt inte. 

Något som till exempel är bättre idag är processen för organdonation. Förr behövde man ge sin utryckliga tillåtelse till att ens organ kunde användas för donationer. Till exempel genom att göra ett skaffa sig ett organdonationskort. Hur många hade faktiskt ett sådant kort i plånboken? Knappast så väldans många.

Idag utgår man istället från att alla är villiga och möjliga organdonatorer. Om man av någon anledning inte vill att ens organ används för vård av en annan människa, måste man aktivt meddela om det, t.ex. på www.kanta.fi. Om man inte har motsatt sig organdonation, är principen alltså den att ens organ och vävnader kan användas för medicinska ändamål. Fast varför skulle någon motsätta sig det, undrar jag bara?

Om (!) jag dör vill jag gärna att de av mina kroppsdelar som inte är slutslitna, övermarinerade i rödvin eller annars bara oanvändbara om möjligt används för att rädda eller åtminstone förlänga ett människoliv. Barasånivet.