Snubblande nära en existentialistisk kris

Jag har tidigare filosoferat kring livets stora frågor i ett annat blogginlägg, här. Men den gången gällde det alltså frågor som faktiskt har ett svar.
Det finns också frågor som inte kan besvaras med lätthet, åtminstone inte med ett enkelt ja eller nej. Tänk till exempel på frågan "Sover du?" som naturligtvis inte kan besvaras med "Ja". Eller klassikern "Har du slutat slå din fru?".

Idag i simhallens ångbastu (som förresten har piffats upp med snygga färggranna mosaikkakel som är en klar förbättring till de märkliga plastväggarna som den var inredd med tidigare) drog jag mig plötsligt till minnes en prekär situation som utspelade sig för några år sedan just i sagda ångbastu.
En gång satt jag alltså ensam i allsköns ro i bastun och njöt. Jag hade kommit till simhallen utan sällskap, och hade heller inte - mig veterligen - träffat på någon bekant. Jag satt alltså där, helt anonym, i ångbastuns mörker, insvept i ångor, utan glasögon och blind som en fladdermus. Då öppnades plötsligt dörren på glänt, ett obekant huvud dök upp och en obekant röst sade "Camilla, är det du?".

Jag drabbades omedelbart av en existentialistisk kris. Min blixtsnabba härledningsförmåga slog omedelbart fast att jag inte är den Camilla som efterfrågas. Så vad skulle jag svara på frågan? Skulle jag säga som det var, jovisst är det jag, Camilla. Vilket självfallet skulle leda till uppståndelse då frågeställaren inom några sekunder skulle ha uppdagat att jag inte är den rätta Camilla.
Eller skulle jag svara nej och förneka det faktum att det verkligen var jag, Camilla, som satt där? Jag menar, det kunde ju också ha funnits en promillestor chans att någon trots allt visste om att jag, just jag, satt i bastun, och nu kom med ett viktigt ärende till mig. Och då skulle det onekligen ha verkat märkligt att svara att det inte är jag.

Situationen höll på att bli direkt pinsam då jag satt där och kurade i hörnet, oförmögen att kunna ge ett svar på vad som till synes var en enkel fråga. Eftersom jag ville undvika att stiga ut i duschrummet med byfånestämpel i pannan kände jag efter några andlösa sekunder (som kändes som en hel evighet) att jag måste haspla ur mig ett svar följt av någon slags snabb och enkel förklaring till min tvekan. Och torde därmed ha klarat av att rädda situationen från katastrof.

Vad lär ni er av detta? Det är inte bara frågor som Vad är meningen med livet? eller Hur stort är Universum? som är omöjliga att besvara. Ibland kan det faktiskt vara svårt att hitta svar på särdeles enkla och jordnära frågor som Camilla, är det du?