Fy bubblan så mycket skräp man ser längs vägrenarna och i dikena nu då snön smälter och gräset inte ännu hunnit gömma in det. Vem är det egentligen som slänger tomma burkar, plastpåsar, tobakspaket, fimpar, hamburgerkartonger, takeawaykaffemuggar, ensamma vantar (antagligen inte bortslängda, utan troligtvis borttappade), korkar, godispapper och annat mera onämnbart som man helst inte vill veta hur det egentligen hamnade just där?
Vi är inte en familj av stora principer. Nej, vi är rätt så medelmåttiga i det mesta, tummar på regler och hittar på nya enligt behov. Jobbar mycket på känsla och situation, liksom. Men skräp slänger vi inte! Det har itutats oss sedan barnsben och vi har dunkat in denna regel i våra barn, så till den milda grad att vi inte ens spottar ut ett tuggat tuggummi i naturen av rädsla för att att en fågel ska äta upp det och det ska klistra fast näbben på den (det är möjligt att det här är en urban legend, men jag tror fullt och fast på riskerna). Svälj hellre tuggiset alltså, än spotta ut det, gäller hos oss.
Ungefär två (2) gånger har vi slängt skräp på olämplig plats. Ena gången hände det sig att en av pojkarna (för att undvika traumor håller vi det hemligt vilken av dem) satt och hulkade i sin säng på kvällskvisten. Och då jag frågade honom vad som står på berättade han att han hade glömt kvar sin tomma Trip-burk i Mulleskogen under dagens dagisutfärd. Och han ville att vi skulle åka tillbaka till skogen för att hämta den. Jag fick honom att gå och lägga sig med löftet att jag skulle hämta burken från skogen själv följande dag - vilket jag faktiskt inte gjorde, förlåt, förlåt, för jag tänkte mig att dagistanterna eller Skogsmulle själv antagligen hade städat bort burken då gruppen lämnade platsen. Möjligen ligger det en tom saftburk från slutet av 1990-talet kvar i skogen bakom dagis fortfarande. Den är vår!
Den andra gången var det en annan av killarna och jag som var på fotbollsmatch i Hangö. Efter förrättat värv skulle vi åka hemåt där Maken väntade med maten, men fotbollspojken påstod att han var så uthungrad att han inte kommer att överleva hemresan (40 min) utan en mockaruta i magen. En trött och sur fotbollsjunior med lågt blodsocker är inget trevligt resesällskap, så jag föll till föga och köpte en muta från den lokala fotisklubbens popup-kiosk. Pojke och mockaruta stuvades in i bilen och hemfärden anträddes. I höjd med Hangö Norra hade han ätit upp mockarutan och satt då med en pappersassiett full med smulor i famnen. Alla mammor vet att det är fråga om sekunder innan smulorna skulle ha varit utströdda i bilen, främst på sätet där chokladen gnids in i tyget och inte går att tvätta bort. Alltså kom vi överens om att tömma ut smulorna längs vägkanten så att myrorna skulle få nånting gott att mumsa på. Sagt och gjort, killen gjorde sig beredd att sträcka ut handen genom fönstret och skaka av smulorna och jag drog ner fönstret. Vad ingen av oss hade räknat med var att en bil som framförs i vidpass hundra kilometer i timmen åstadkommer ett rejält vinddrag (vi skyller på att fysik inte var mitt starkaste ämne i skolan och att denna son ännu inte hade börjat plugga fysik vid den här tidpunkten). Innan någon av oss hann blinka hade vinddraget sugit pappersassietten med smulorna ur handen och den försvann ur sikte. Vi skulle ha kunnat leva med tanken på en ensam assiett i ett dike längs Hangövägen, som troligen skulle förmultna inom en rimlig framtid eftersom den inte var av plast eller metall. Men skammen över att assietten praktiskt taget flög rakt på vindrutan på den bakomliggande bilen, som antagligen trodde att vi helt fräckt slänger skräp ut genom bilfönstret, den hemsöker mig fortfarande.
Sen dess har vi inte skräpat ner någonting. Eller hur, pojkar? (sagt med myndig stämma och händerna knutna i sidorna).
Dagens sensmoral: skräpa inte ner och töm inte smulor genom fönstret på en bil i farten.
