Mitt i Livet

En helt vanlig dag på jobbet...

... påpekade M att min tröstepotta var tom. Pottan står på konferensbordet i mitt rum och ska vara fylld med choklad ifall någon behöver tröstäta. Ibland utspelar sig sådana samtal kring mitt bord, nämligen.

Nu har jag handlat choko så nu är både pottan och jag redo för eventuella stormiga diskussioner under hösten.

All you need is love. But a little chocolate now and then doesn't hurt.

Strupgrepp

Brukar ni kolla baksätet i bilen innan ni sätter er i den? Det gör jag, i alla fall om bilen har varit olåst och oövervakad en längre tid. Man har väl sett hur det går i TV. Alltsomoftast har en skurk gömt sig i baksätet och kryper fram då du minst anar det för att hota dig, kidnappa dig, knivskära dej eller strypa dej.
Better safe than sorry.

Skäms!

Idag fick jag ett vykort i postlådan. Adresserat till mig. Från Mongoliet. Hälsningen börjar "hälsningar från Ulan Bator" och fortsätter att berätta om härliga äventyr i tält, om besök hos nomadfamiljer och om sur hästmjölk.
I någon minut stod jag och drömde mig bort till de mongoliska slätterna men sedan märkte jag ju att vykortet har skickats av några för mig helt okända människor till någon som inte alls är jag. Hrmpf.

Varför kan inte mina vänner vara äventyrare och upptäcktsresande och åka på spännande resor till Ulan Bator? Varför är ni såna slöfockar och latmaskar? Skäms på er, vetja.

Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge

På grillpartyt i lördags blev det tal om Tenala-osten som fick enorm publicitet via en juttu i Husis för en månad sedan ungefär. Så känd blev osten att nån lär ha kommit körande ända från Kyrkslätt enkom för att köpa en bit. Gissa om kunden blev sur då osten var tillfälligt slut. För det är det som är det allra bästa med Tenala-osten som tillverkas i liten skala, med omsorg och kärlek. Att den ibland tar slut och att du kan aldrig vara riktigt säker på att få en bit ur nästa sats. Men lyckas du, ja, då smakar den extra bra.

Mycket av matglädje är förväntan, tycker jag. Att vänta på de första nypotatisarna, på julmaten på julafton, på mjöden på wappuafton, sommarens släpärter, de nybakta semlorna som gräddas i ugnen, kräftpremiären... Visst kan man äta Runebergstårtor och fastlagsbullar och memma året om, men det är inte samma sak. Tjusningen ligger i att längta efter nånting, nånting du inte får till vardags, varje vecka. Att se fram emot nånting, känna hur det vattnas i munnen, känna dofterna.

Samma känsla av förväntan och njutning kan överföras på mat och dryck under resor. Ouzo ska med fördel intas på en mysig grekisk taverna med blåa möbler under ett tak av vinrankor (jag vet, för vi har en dammig ouzoflaska i skåpet som ingen vill dricka). Ingenstans smakar fish&chips så bra som ute i Londons förorter. Riktig Kölsch i 0.2 liters glas får man faktiskt bara i Köln, inte ens i grannstäderna. Och kalakukkon ska ätas på Kuopio torg. Visst, du kan forsla matvaror världen runt och koka lokala specialiteter var som helst. Men det är ju inte det som är meningen. Meningen är att du ska vänta, längta, trängta till det rätta tillfället, den rätta tidpunkten. Och njuta för fullt då det äntligen är dags.

Samtidigt kan jag inte låta bli att vara tacksam för matkedjorna. För att PizzaHut, Starbucks, MacDonalds, KFC och Kotipizza finns. För om du inte orkar vara äventyrlig, välja restaurang, fördjupa dig i menyer som ibland är skrivna på konstiga språk och pröva på nyheter, ja, då är det enkelt och tryggt att få en standardmåltid av en viss kvalitet utan att snava på konstigheter eller råka ut för kulinariska överraskningar. Och framför allt tror jag att utan dessa mainstream-matkedjor skulle vi inte kunna uppskatta det lokala, det speciella, det annorlunda och det traditionella. Allting har en mening. Och hänger ihop, på något sätt. You can't have one without the other.

Här är en dyrbar bit av den omtalada Tenala-osten.
Nu lär den vara slut, men nästa sats är på kommande i slutet av september. Till dess längtar vi...

Sommarfest igen

Puuust. Nu är sommarens andra stora fest förbi. Trean är konfirmerad och torr bakom ena örat, som man plär säga. Vädrets gudar stod återigen på vår sida, solen lyste och sommaren sjöng i full styrka. Tenala kyrka var sprängfylld som sig brukligt är, men förvånansvärt sval.

Vi sänder ett varmt tack och vackra tankar till alla konfirmationsgäster för att ni var med och gjorde dagen till en fin högtid.

Traditionell gruppbild ute på kyrktrappan.

Kostymen gör mannen! Trean gör sig redo att ta emot gästerna.
Sommarlunchen står framdukad och skumpan välkyld.

Gäster och lyckönskare i urval.

Trean omringas av sina fina faddrar.

Och av två gamlingar som igen nästan spricker av stolthet.

Skeptikern har talat

Idag lade jag en lätt make-up i semestersolbrännan, försökte göra en frisyr av semesterhåret, tog på en klänning och tvingade in fötterna i högklackade skor (jo, jag hade rakat benen och filat bort det torra skinnet under fötterna också!). Efter dagens tillställning med sommarlunch, musikunderhållning och intressant föreläsning hade jag några ärenden att uträtta på stan. Iklädd gåbortsmunderingen, alltså.

Jag träffade på flere personer som kommenterade och komplimenterade min fina utstyrsel, något som en normal person antagligen emottar med glädje och tacksamhet. Men eftersom jag är en skeptiker av stora mått funderar jag mera på om jag normalt klär mig som en luns, eftersom det var så många som reagerade på min klädsel?

Nu orkar jag inte mer!

Nu är jag urled på allt vad syltande och saftande heter. Vi har lite rabarber, några bärbuskar och ett hallonbrakel i trädgården, verkligen inte mycket, men så här i skördetider helt klart övermäktigt. Vi är dessutom rätt så dåliga på att använda sylter, marmelader, geléer, saft och frysta bär, så det känns lite onödigt att fylla alla hörn i hushållet med inläggningar som inte används speciellt flitigt.
Men om det sen är Luther eller ren och skär snålhet som driver på vet jag inte, men också i år plockar och kokar och fryser jag in i all oändlighet. River armarna på vassa taggar, torkar svettpärlor ur pannan och klottar och sottar i köket.