Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge

På grillpartyt i lördags blev det tal om Tenala-osten som fick enorm publicitet via en juttu i Husis för en månad sedan ungefär. Så känd blev osten att nån lär ha kommit körande ända från Kyrkslätt enkom för att köpa en bit. Gissa om kunden blev sur då osten var tillfälligt slut. För det är det som är det allra bästa med Tenala-osten som tillverkas i liten skala, med omsorg och kärlek. Att den ibland tar slut och att du kan aldrig vara riktigt säker på att få en bit ur nästa sats. Men lyckas du, ja, då smakar den extra bra.

Mycket av matglädje är förväntan, tycker jag. Att vänta på de första nypotatisarna, på julmaten på julafton, på mjöden på wappuafton, sommarens släpärter, de nybakta semlorna som gräddas i ugnen, kräftpremiären... Visst kan man äta Runebergstårtor och fastlagsbullar och memma året om, men det är inte samma sak. Tjusningen ligger i att längta efter nånting, nånting du inte får till vardags, varje vecka. Att se fram emot nånting, känna hur det vattnas i munnen, känna dofterna.

Samma känsla av förväntan och njutning kan överföras på mat och dryck under resor. Ouzo ska med fördel intas på en mysig grekisk taverna med blåa möbler under ett tak av vinrankor (jag vet, för vi har en dammig ouzoflaska i skåpet som ingen vill dricka). Ingenstans smakar fish&chips så bra som ute i Londons förorter. Riktig Kölsch i 0.2 liters glas får man faktiskt bara i Köln, inte ens i grannstäderna. Och kalakukkon ska ätas på Kuopio torg. Visst, du kan forsla matvaror världen runt och koka lokala specialiteter var som helst. Men det är ju inte det som är meningen. Meningen är att du ska vänta, längta, trängta till det rätta tillfället, den rätta tidpunkten. Och njuta för fullt då det äntligen är dags.

Samtidigt kan jag inte låta bli att vara tacksam för matkedjorna. För att PizzaHut, Starbucks, MacDonalds, KFC och Kotipizza finns. För om du inte orkar vara äventyrlig, välja restaurang, fördjupa dig i menyer som ibland är skrivna på konstiga språk och pröva på nyheter, ja, då är det enkelt och tryggt att få en standardmåltid av en viss kvalitet utan att snava på konstigheter eller råka ut för kulinariska överraskningar. Och framför allt tror jag att utan dessa mainstream-matkedjor skulle vi inte kunna uppskatta det lokala, det speciella, det annorlunda och det traditionella. Allting har en mening. Och hänger ihop, på något sätt. You can't have one without the other.

Här är en dyrbar bit av den omtalada Tenala-osten.
Nu lär den vara slut, men nästa sats är på kommande i slutet av september. Till dess längtar vi...