En julproklamering

Året 2022 har varit märkligt och minst sagt utmanande. Ja, egentligen har hela 20-talet hittills visat sig vara ett prövande decennium. Coronapandemin satte nivån, och sedan östes det på med energikris och kriget i Ukraina och talibanregimen i Afghanistan och på det högst personliga planet ett olyckligt benbrott med efterföljande gipsfängelse i flera månader. Drottning Elizabeth har gått ur tiden, klimatkrisen förvärras dag för dag och vår statsminister dansar vilt i rubrikerna. 

Därför känns det extra skönt att känna närheten av familjen, kunna samlas kring julbordet och slösa kärlek och julklappar på varandra. Glömma yttervärlden en stund. Idag har vi skamlöst gått emot alla principer och instruktioner, vi steker julskinka (!) i ugnen (!), vi badar julbastu (!) just då elpriset är som högst och tänder extra många ljusslingor för att skringra mörkret. Idag tar vi förresten det första tuppfjätet mot ljusare tider. Det om något ska vi glädjas över.

Vi är också glada över 5 små grisar och 1 get som vi genom En Annorlunda Gåva skickar till hjälpbehövande någonstans i världen. Det är vår julklapp till er. Hoppas ni får en riktigt hjärtevarm och fin jul! Ta hand om varandra! 💖🎄🤶

God jul!

Merry Christmas!

Hyvää joulua!

 

Snapchat och snigelpost

Jag föredrar att sitta ensam i ångbastun i simhallen. Njuta av tystnaden. Hosta ifred, eftersom ångan har den effekten. Idag hade jag dock intressant sällskap av två pratglada unga damer möjligtvis i tidiga tonåren. Nånstans mellan lekis och studenten i alla fall. I den åldern då konversationer domineras av killar, killar och killar. Jag hörde nog ett tjugotal pojknamn nämnas under deras ogenerade diskussion i bastudunklet. En som nån var kär i, en som någon gjort slut med, en som en kompis var kär i, en som aldrig svarar på snappar, en som aldrig vill spela, en som bara skickar bilder från Pornhub...  Wait, what?!?

Stackars dagens ungdom. Allt ska de stå ut med. För mig som befann mig i samma ålder nån gång under förra årtusendet förefaller dagens kommunicerande med det motsatta könet skrämmande, betungande, ja till och med otrevligt. Att snappa porrbilder till en flickkompis som kanske öppnar meddelandet i föräldrarnas sällskap (hennes ord, inte mina) skulle "på min tid" ha gått ut på att en pojke köpte en Fib Aktuellt, klippte ut en bild, lade den i ett kuvert och skickade den till valfri tös. Mycket galet gjorde vi, men så galna var vi väl ändå inte. 

Jag har alltid befarat att jag kommer att bli en av de tanterna som påstår att allt var bättre på min tid. Det hände ju lite tidigare än väntat. Men jag vill faktiskt påstå att det var bättre att vara ung tonårsflicka på min tid. Eller kanske inte bättre. Men aningen lättare. 

Dåligt fäste

Tusan så dåligt Sinitarran fäster nuförtiden,  sa Maken smått irriterad då han kämpade med att fästa julstjärnornas sladdar snyggt bakom gardinen. Det har han säkert rätt i,  vår förpackning Sinitarra är troligen inhandlad på Konstras pappersavdelning i Pargas någon gång på det glada åttiotalet.  Inget varar för evigt,  inte ens Sinitarra. 

Vart är vi på väg

Höstmörkret är öronbedövande ogenomträngligt. Själen värker efter miljöombyte. Nu är årstiden då jag behöver en kort resa någonstans. Någonstans bort. Någonstans som inte är den vanliga lunken mellan hemmet,  jobbet och matbutiken. En kort andningspaus. Så vi gav oss av på stadssemester. Hotellfrukost.  Kultur.  Syndiga glas av vin mitt på dagen.  Trötta fötter. Miljöombyte. Absolut härligt! 

Vart åkte vi, undrar kanske någon.  Vi åkte till en gammal Hansa-stad, känd för sin julmarknad på Gamla Stortorget.  Vi bokade biljetter till landets äldsta teaterhus. Vi drack flashiga drinkar på en av stadens trendiga rooftop-barer, smakade på godsaker i den anrika saluhallen, åt typiska bakverk på salutorget och blandade oss med lokalbefolkningen på gator och i parker. 

Kort och kraftigt, men ack så livgivande.  Nu orkar jag fram till vintersolståndet. 

Saluhallen  var fylld av godsaker. 

Vi åkte både Förin och Funikulaari. Förin deltog i Ljusstigen med ett hjärta som lyste rött i decembermörkret. 

Eilen av Kari-Petteri Kakko, en av fyra statyer i serien Tähtiin tähyävät. 

Dracula på Åbo Svenska Teater gick hem hos en av oss, inte så mycket hos den andra. 

Cosmopolitan dricker man på stadssemester. Det är sen gammalt. 

Vandring på kullersten på Gamla Stortorget. 

Tycker att munkringarna var större förr. Men den var i alla fall lika god. 

Är någon ännu osäker på vart vi åkte? Billigt,  klimatsmart och nära. Suomen Turku.  Tois pual jokke. Varför Paris,  vi har ju Åbo.  

Vi avslutade semestern med rotmoslunch hos svärmor.  Det var ju nästan på väg hem. 

Småsaker är också viktiga

Jag är inte speciellt förtjust i pepparkakor. Och inte pepparkaksdeg heller.  Jag bakar inte pepparkakor, har inte gjort det sedan pojkarna var små. Då var det också mest för mammas skull.  Pojkarna åt sig mätta på deg, bråkade om grisformen, spillde mjöl på golvet och sprang sedan sin väg,  medan jag och mamma kavlade och gräddade och slet vidare.  Nuförtiden bakar mamma ensam eller med andra bakkompisar, för hon älskar sina pepparkakor.  

Men egentligen skulle jag inte skriva om pepparkakor utan om dagstidningarnas korrekturläsning,  och närmare bestämt avsaknaden av denna.  I dagens tidning läste jag en skojig artikel om hur en testpanel hade testat pepparkaksdegar. Testningen var grundlig,  panelen äter sig igenom både degar och gräddade pepparkakor och ger läsarna goda råd. En mysig och trevlig artikel allt igenom,  också för oss som inte gillar pepparkakor. Men sen tar jag lite varv då jag läser om "den sju personer stora testpanelen". DOM ÄR JU ÅTTA! Kolla bilden! 

Ja, ja, jag vet. Petitesser! Småsaker! Oerhört irriterande,  men försök ta det lugnt nu. Bäst att hålla sig till butikens chokladkex. 

Fynda på Black Friday

Brukar du fynda på Black Friday? (Eller Black Friday Week som det nuförtiden har utsträckt sig till. Om ett par år har vi väl Black Friday Month att se fram emot...). Nej, inte jag heller faktiskt. Jag orkar inte surfa omkring efter erbjudanden och sedan jämföra mot riktiga priser bara för att konstatera att produkten i själva verket är lite dyrare på Black Friday. 

Men i  år har jag faktiskt shoppat på Black Friday. Ett riktigt kap. Någonting nyttigt att rekommendera för alla. Gör det du också!

 

Matsvinn och prepping

Preppar du? Har du skaffat vevradio, fyllt på konservförrådet och tankat vattenkanistern full? Jodtabletter behöver du knappast, du är troligen för gammal för att dra nytta av dem, precis som jag. Det är mycket prat om prepping just nu, och kanske kan det löna sig att ägna en tanke nu och då åt hur man skulle klara sig 72 timmar utan el och vatten. Just in case...

Men egentligen tvärtemot alla preppingrekommendationer håller jag nu på att minska på frysen och julstäda i skafferiet. Som brukligt under hösten städar jag skåp och rensar i förråden och nu jobbar jag på att använda mat med utgånget datum. Det här veckoslutet har jag tagit mig an ostsås, två paket gamla smörgåskex, en burk tonfisk i vatten och inlagda mujkor i tomatsås. Hur detta passade ihop med en burk dulce di leche är en annan historia. Nästa vecka ska jag göra nånting av en förpackning tortillas, lite räkstjärtar och några pitabröd, en sillburk från i somras och en burk blåbärssylt. Det är så här som nya maträtter uppstår!  

Nyckelbarn

Vi har varit strängt upptagna med renovering under hösten. Jag använder givetvis ordet 'vi' i sin vidaste bemärkelse, för som vanligt har mitt bidrag begränsat sig till att välja de dyraste modellerna ur en broschyr, föreslå färg som Maken vänligt men bestämt byter ut till en mera passande nyans och lite håglöst städande efteråt. Maken har stått för jobbet och den här gången är det köket som har stått i tur, eller egentligen husfasaden, för vi har bytt våra vita och sjabbiga ytterdörrar till nya fräscha och pigga. Och ny dörr i köket kräver ny färg på väggarna. 

Nya dörrar innebär också nya lås och nya nycklar. Nycklar är INTE billiga, kan jag meddela, så vi har nu glatt alla barnen med förtida julklappar och delat ut egna nycklar till dem. 

Tänk så lite färg kan pigga upp. Glad november!

Om ormar och om att övervinna sig själv

Det här inlägget har jag lääänge väntat på att få skriva. Men tidtabellen för mitt speciella projekt blev inte som jag hade tänkt mig. Inte förrän förra veckan kunde jag konstatera att jag är i mål. Vilket mål undrar ni kanske. Jo, det ska ni få veta nu.

Målsättningen

Endel läsare har kanske under årens lopp förstått att jag är rädd för ormar. Någon kanske till och med har insett att jag lider av en rejäl släng av ormfobi. Att jag är så rädd för att se en orm att jag undviker att röra mig i skog och mark, att jag ständigt är på min vakt för ormar och att jag mår fysiskt illa redan av att se ormbilder eller konfronteras med en plastorm. Jag har varit ormrädd hela livet, men det känns som om det blivit värre med åldern. 

Men nu har jag faktiskt fått nog. Nu är jag trött på att ständigt gå omkring och spana efter reptiler, att inte våga plocka hallon, sitta och dingla med benen på en stenmur och ta en tupplur på en solvarm klippa. För det finns hjälp att få. Alla ni med en förlamande skräck för spindlar, trånga utrymmen eller hundar ska veta att kognitiv beteendeterapi kan hjälpa er att vänja er av med er fobi. Jag har nämligen provat. Och är om inte helt botad, i alla fall en god bit på bättringsvägen. 

Jag var skeptisk. Minst sagt skeptisk. Hur ska detta vara möjligt? Att jag genom att prata med en terapeut ska kunna bli av med min ormfobi. Knappast. Vi pratar om vad en fobi är, varför man har en fobi och hur terapin ska gå till. Jag får i hemuppgift att läsa en bok om fobier och titta på filmer om ormar på YouTube. Det känns... lite tjafsigt. 

Hemuppgifter

Jag tittar - med avsky i blicken och rysningar längs ryggraden - på filmsnutt efter filmsnutt med snokar och huggormar. Jag ser dem rulla ihop sig, väsa, hugga och slingra. Gradvis blir jag mer och mer du med att se på filmerna. Ormens slingrande känns fortfarande otrevligt, men jag ser mer och mer neutralt på ormarna och studerar deras kroppar och rörelser mer med intresse än med obehag. Till slut blir det riktigt långtråkigt att titta.

Sedan är det dags för mig att ta nästa steg. Jag ska gå till en butik och införskaffa en plastorm. Det är inte en lätt procedur och i början känns det som om jag får lämna butiken med oförrättat ärende. Jag vankar fram och tillbaka framför paketet med plastormen. Hjärtat bultar och händerna är svettiga. Efter otaliga turer runt hyllan sträcker jag fram handen för att röra paketet. Om och om igen rör jag vid paketet. Och jag vet att snart måste jag röra ormen också. Jag börjar med att peta på svansen. Och till slut står jag där och håller i ormen som om jag kollar på kvaliteten. Jag köper ormen (håller ändå i paketet och inte i själva ormen, för säkerhets skull) och går stolt ut ur butiken. Båda expediterna har peppat mig och lyckönskar mig då jag går iväg med mitt byte. Tack, ni var toppen! Nu ligger ormen, fortfarande i paket på köksbänken. I morgon ska jag ta öppna paketet. 

Överraskningar 
Jag öppnar reptilpaketet. Petar och klämmer och snurrar på ormen. Lägger den på köksbordet och ger den en liten klapp varje gång jag går förbi. Det är viktigt att den ligger på samma ställe hela tiden. Men snart ska jag flytta omkring den. Vänja mej att se den på olika platser. 

Maken får en uppgift som han tar på fullt allvar. Han ser till att ormen rör på sig och dyker upp lite här och var. Första gången jag märkte att ormen inte låg på sin vanliga plats invid köksdörren blev jag lite knäsvag. Jag gick försiktigt runt i huset och kikade runt hörn för att inte överraskas (skrämmas) av ormen i badrummet eller i sängen. Men man vänjer sig. Ena dagen i hjälpköket, andra dagen nedanför soffan. Snart knycker jag inte till längre då jag ser ormen.

Eldprovet
Vad är nästa steg i terapiprocessen undrar ni? Innan det blir dags att möta riktiga ormar ute i naturen ska jag försöka ta mej an riktiga ormar under ordnade former. Dags att styra kosan till Högholmen alltså. Med Maken som moraliskt stöd går vi på zoo. Vi tar en sväng via kattdalen och aphuset och närmar oss Africasia-huset. Pulsen ligger på 135. Det är varmt och fuktigt inomhus. Inte bara för mig alltså. Bakom terrarieglasen lurar geckon och färgranna grodor i olika storlekar. Urvalet ormar är inte stort och består mest av stora högar av boaormar som ligger orörliga och inte ser ut som ormar överhuvudtaget. Jag börjar känna att besöket inte utvecklas som det ska. Men då hittar vi den. Viperasnoken. Förvillande lik en huggorm och likadan till sättet. Den är livlig och slingrar hjälpsamt omkring i sitt terrarium. Jag tappar tidsbegreppet medan jag vankar omkring framför fönstret. Går bort emellanåt, går tillbaka för att spana in var den befinner sig, följer den med ögonen, med handflatan mot glaset, med kameran. En i sällskapet blir uttråkad. Det är varken jag eller ormen. Men till slut måste jag slita mig.

The real thing
Nu är jag osäker. Är jag redo för nästa steg? Vad kommer att hända då jag möter en orm ute i naturen utan fönsterglas som skydd? Då ska jag inte skrika och springa och bli hysterisk. Jag ska stanna upp, betrakta och konstatera att det går bra att möta ormar i naturen. Är det tänkt. 

Min vana trogen spanar jag efter ormar hela sommaren, men inte så mycket med skräck i blicken som med en slags skräckblandad förväntan. Jag hyser förhoppningar om att stöta på ett lämpligt litet och trevligt exemplar av ormsläktet på lagom avstånd, men träffar varken på vildsinta rackare eller slöa slingrare. Det är så ormfritt att jag funderar om jag borde börja kolla på ormfilmer på Youtube, och plockar nu och då fram plastormen från sitt gömställe. Vill ju inte falla tillbaka i gamla mönster liksom.

Och tänk er - häromdagen, på väg hem från jobbet, då händer det. Vad kan vara bättre än att träffa på En Riktig Huggorm en kylig höstdag då ormen är lite lagom stelfrusen och jag kaxigt vågar gå fram och titta på den riktigt på nära håll. Jag springer inte åt andra hållet, jag blir inte yr och illamående eller gråtfärdig. Jag VÅGAR gå fram till (den stelfrusna) ormen och studera den på nära håll. 

En riktig baddare, skulle jag vilja påstå.
Tungan rörde sig och då min kollega gick lite för nära högg den (lite lamt) mot honom.   

Är jag helt botad nu? Nej knappast. Jag kommer aldrig att bli en ormvän, och kommer antagligen alltid att spana omkring mej efter slingrande rörelser. Jag kommer inte att rulla omkring i högt gräs (gillar inte fästingar heller, faktiskt) eller leka i stenrösen. Men förhoppningsvis kommer att jag kunna leva ett mera normalt sommarliv framöver. Hurra för KBT och hurra för mig, ormtjusaren. 

PS. Blev du nyfiken och vill pröva på KBT så kan jag rekommendera Petra som du hittar här!

 

Volymnivå och parkering

Brukar du också sänka volymen på bilradion för att se bättre då du ska fickparkera eller till exempel köra i stadstrafik (storstadstrafik, alltså)? Det gör vi väl alla? Men varför månne? Google menar att det handlar om koncentration. Hjärnan har begränsade resurser. Om den är fullt upptagen med att lyssna på radio klarar den tydligen inte av flera koncentrationskrävande uppgifter.  Hjälp 😳.

Då fattar vi ju också att det är trafikfarligt att prata i telefon medan vi kör bil, eller hur. Oavsett om du pratar med handsfree eller håller i luren. Det är märkligt det där att ljudet påverkar synsinnet. I morgon tar jag nog cykeln. 

Elpanik

Elpriset är som bekant på allas läppar. Man följer börspriser med appar, hamstrar ved, installerar solpaneler och stickar sockor. Vi som har ett fortlöpande elavtal och inte särskilt stora elräkningar hittills, har lutat oss lugnt tillbaka i sofforna och roat följt med den stigande paniken.  

Men nu höjdes också vårt pris från 1 oktober. Nu skrattar vi inte så mycket. Bring it on. Vi är redo.

Stressiga september

Hej govänner!

Ni tror antagligen att jag bara cyklar omkring och lever ett ointressant liv. 

Tja, cyklar gör jag ju givetvis. Så gott som varje dag. Om jag hinner. För nu är det brådis både på jobbet och hemma. Kappsäck och pass hinner inte in i skåpet mellan svängarna, vi ställer till kräftskiva, åker på picknickkryssning till Åland, går på marknad,  byter bil, säljer båt, agerar flyttfirma åt Tvåan och Trean och sysslar med en massa.  Det är kul då det händer, men det får ju inte bli för mycket av det goda. 

Just nu skulle det passa bra med ett helledigt veckoslut, men det får vi vänta på. Terrassmöbler ska plockas undan, fönster borde tvättas, svamp väntar på att plockas och en massa bra böcker ligger på nattduksbordet och väntar på att läsas. Det skulle passa fint med några riktigt regniga och ruskiga dagar, men de kommer nog bara vi väntar. Till dess rusar vi vidare.

Svischade över Öresundsbron och njöt av utsikten. 

Åt thaimat på marknaden. 

Traditionell kräftskiva med extra allt. 

Welcome on board. 

I motvind

Varför blåser det alltid motvind då man cyklar? Både på dit- och hemvägen. Till och med längs den nya fina cykelvägen till Karis.

Älskar förresten att cykla på ny, slät asfalt. Vem gör nu inte det, ju. Till och med i motvind på hemvägen. 🚴🏼‍♀️🌬

(Den uppmärksamma tittaren kan höra en distinkt snörvling i slutet av filmsnutten. Det är jag. Snörvlar gör man efter en cykeltur i motvind.)

Solsken och Karl Johan

Resor i arbetets tecken brukar för det mesta ske på okristliga tider så att klockan ringer 04.30 vid avresan och visar 01.30 då man kryper i säng efter hemkomst. Arbetet utförs ofta i fönsterlösa kontor i anonyma och dåligt luftkonditionerade byggnader i tråkiga industriområden långt utanför spännande stadscentra. Nätterna tillbringas i små, varma hotellrum med heltäckningsmattor och alltför mjuka madrasser och de ömma fötterna tvättas i obekväma duschar eller - ännu värre - badkar. Klart det är spännande och intressant att göra arbetsresor, men för det mesta beror det ju på resans mål och syfte, och på resesällskapet, inte så mycket omständigheterna. 

Detta gäller i högsta grad också måndagens snabbresa tur och retur till Oslo. Var det tidig start? Ja. Ligger kontoret långt utanför Oslos vackra centrum? Ja. Tillbringade vi dagen instängda i ett konferensrum utan fönster? Ja. Var jag hemma efter midnatt? Ja. 

Men hade jag ett par timmar över att åka in till centrum för att strosa längs Karl Johans gate och äta en tidig middag i solskenet på Aker Brygge? JA! Den lilla kvällsutfärden kan man kalla en mikrosemester. Nu hemma igen.  

 

Släkten är bäst

Släktträff med mostrar och kusiner och barn och barnbarn och barnbarnsbarn. Hur spännande och trevligt låter det 🙄? 

Jättekul, faktiskt! Åtminstone då det gäller vår släktgren. En gång i året brukar vi samlas i ungefär 24 intensiva timmar för att prata, skratta, äta, dricka, spela och tävla. I år gick åldersspannet från 3 år till 90 år. 19 personer gav sig tid att vara med i år, och ett gott tecken på att det brukar vara trevliga tillställningar är att medelåldern i år låg på 44 år och det är många av ungdomarna i den tredje generationen som gärna hänger med. 

Middag på Höijers, glassbuffé till efterrätt hemma hos oss, Yatzy, mölkky, en del vin, frågesport och lite golf på lek. Söndagslunch och sedan hemfärd. Kort och intensivt. Och planeringen för nästa sommar är igång. Tack för i år!

Något för den late

Idag är det inte 9 april, och följaktligen inte heller finska språkets dag. Därför passar det bra att lägga in en stark rekommendation på en alldeles briljant översättning till modern svenska av vårt nationalepos Kalevala. 

Kalevala borde alla läsa nångång i livet. Om man som jag drar mig för att ta mig an 50 verser och 22795 versrader på finska och på runometer, föreslår jag att man unnar sig en betydligt behagligare läsning av Anders Larssons superba översättning och modernisering, Kalevala för lata. 

Underhållande och lättläst och samtidigt lärorik. Nu fattar jag bättre vad Kalevala egentligen handlar om. Tack! Som följande uppdrag ska jag leta fram Eddan och Beowulf för lata!

Men då händer något som förvånar både folk i båten 

och de människor som strömmat till från alla håll på backen.

Gamle Väinämöinen, som nyss suttit där och knäppt och fånlett,

bränner plötsligt av ett häftigt B-ackord på gäddans strängar,

knäpper sedan vidare i stadigt melankoliskt tempo,

sjunger rent och klart en vemodig ballad om livets smärta.

Sjunger så de alla gråter, gråter tills de alla somnar.

Det är denna stund som Väinämöinen, siaren, sett fram mot 

- innerst inne, fast han inte själv ens haft en aning om det!

Hela hans talang tar steget ut och blommar, får sin kröning.

Det är sånt som kallas stundens svar på meningen med träning!

Väinö väcker sina gubbar. Nu är det dags att hämta Sampo!

Flerfack

Är ni också trötta på att kärlet för plaståtervinning alltid är fullt, på att hinken kartong och papp alltid svämmar över, på att det alltid ligger en påse plaståtervinning vid ytterdörren och väntar på att föras till insamlingspunkten? Gör då som vi! Skaffa flerfackstjänsten och ha din egen plastinsamlingspunkt bekvämt på gården! 

Nu återvinner vi plast, kartong, metall och glas i vårt eget insamlingskärl. Nära och behändigt. Inga påsar och lådor dräller längre omkring i hallen och inga dåligt sköljda plastaskar luktar illa i köket. Vardagslyx! 

Flitiga arbetsbin grävde bort häcken, lade sten och förstorade skyddet.
Blommorna till vänster brukar jag vattna.

Om krympflation och mardrömmar

Om någon läsare undrar ifall jag följer med nyheter och håller mig uppdaterad om de senaste trenderna, kan jag lugna er. Kalla mig konservativ och gammalmodig, men jag har full koll på inflation, stagflation och den senaste nykomlingen i flationsfamiljen - krympflation. Krympflation betyder att priset på en produkt hålls på samma nivå som förut, men storleken eller innehållet minskar. Finurligt tycker producenterna, inte så bra tycker konsumenterna. 

Tydligen går jag nu omkring och oroar mig för att bli lurad i krympflationsträsket eftersom jag i natt vaknade ur en mardröm där det vanliga Juhlamokka-paketet kostade som tidigare, men paketet hade minskat till 450 gram. Arvid Nordqvist-kaffet däremot, som jag inte gillar, såldes fortfarande i 500 grams paket. 

Jag ska till butiken idag, och behöver köpa kaffe. Oroar mig redan nu. 

Lilla vindskolan

Tryggt hemkommen efter några förskräckligt blåsiga veckor till havs. Någon oinkommen kunde kanske förledas att tro att blåst till havs är bra för segelbåtar. Fel. Fel. Fel. Låt mig förklara varför. Säg att det blåser, rätt så hårt, från syd. Då faller det sig naturligt att segelbåten styr dit vinden för. (Det kom vi överens om inför årets säsong - vi seglar alltid dit vindarna för oss. Men som bekant ändrar ju vindriktningen helt osystematiskt varje dag, ja till och med flera gånger under dagen. Vi skulle antagligen snurra runt som en flipperkula mellan Norrskata, Verkan och Korpoström om vi skulle följa vindriktningen. Eller ligga nere på Bornholm och undra hur vi ska ta oss hem till 1 augusti.) Tillbaka till vindförhållandena. Det blåser från syd. Då styr den riktiga seglaren kosan norrut, i medvind, med storsegel och försegel och ibland ett stort färggrant och prassligt tyg längst fram som mestadels viftar vilt omkring och är farligt nära att släpa i vattnet. Det löper bra, i ungefär 15 minuter. För rutten till nästa hamn går sällan eller aldrig i en rak linje norrut. Nej, nu kommer det holmar att passera under eller över, uddar att runda, grund att undvika och remmare att följa. Följaktligen styr vi till exempel till vänster, förlåt, nordväst. Och sedan ytterligare lite till nordväst, vi kan kalla det västerut och vinden blåser plötsligt från sidan. Segel ska omorganiseras, rep ska spännas och släppas ut, sittplatser ska bytas och så vidare. I kanske 10 minuter varefter vi svänger tillbaka högerut och vinden åter kommer bakifrån. Varpå segel ska omorganiseras, rep ska spännas…. Ja, ni fattar. Inte en sekund lugn och ro. Under Tallholmen, runt Stenudden, förbi Abborrgrundet och söder om sydpricken. 

Det har varit få bra seglingsdagar. Dagar då det fläktar försiktiga 2 m/sek och fjärden ligger stilla glittrande framför båten. Och det inte spelar så stor roll hur seglen är organiserade, om repen är spända eller lösa och var man sitter. 

Färre blåsiga dagar, tack.

PS. Trimma seglen, envisas Maken att kalla det.

PPS. De geografiska namnen är fiktiva. Men finns i skärgården. Dock inte på samma sjökortsblad.

PPPS. Det prassliga tygstycket heter gennaker.

Hälsningar från Ulan Bator

Vinnaren av årets sommarprat är helt klart Liselott Lindström, 14 juli. Det lovar jag utan att ha hört resten av praten. Ett sånt jobb hon gör, och så modig hon är! Precis som en journalist ska vara! Lyssna!

Jag har alltid beundrat utrikeskorrespondenter och deras intressanta liv. Allt från Torsten Ehrenmark och Herman Lindqvist till Åsne Sejerstad och Anna-Lena Laurén. Och finner stort nöje i att läsa om hur de lever och jobbar i andra länder. Kulturkrockar i form av kåserier eller spännande uppdrag i artiklar och biografier. Vore jag inte så mesig och feg, skulle utrikeskorrespondent vara ett drömyrke. Lite i stil med Sås och Kopps tuffa låt ”Hälsningar från Ulan Bator”.

Dock ska det sägas - eftersom äldsta sonen, Ettan, har valt journalistyrket, gäller detta naturligtvis alla andra, inte honom. Han ska helst hållas i hemlandet, tryggt som politik- eller ekonomireporter. Utan farligheter. 

Du hittar sommarpratet här: Liselotts sommarprat

Utrustning ombord

Ohoj från s/y Marea! 

Här i seglingskretsar är det viktigt med rätt utrustning. Jag tänker då inte på nya sjökort, tillräckligt många fendertar eller starka rep. Nej, jag tänker på kläder. Seglare bör ha rätta sortens seglarrock, -skor, -mössa, -byxor, -handskar och seglarshorts. Rätt sort betyder PelleP, gärna i blått, rött och vitt. Även bill… jag menar liknande märken som Helly Hansen och Sebago går an. Följaktligen finns i varje gästhamn med självaktning och mer än 20 båtplatser en boutique som saluför seglingskläder. 

Jag protesterar naturligtvis passivt mot det här grupptrycket. Inte minst för att det inte finns seglingskläder som passar min kroppsform. (Surt, sa räven). Men också för att jag tycker det går precis lika bra att vistas på sjön med T-skjortor från Kappahl, jeansshorts och vanliga tossor.

Nu ljuger jag ju lite. Jag har faktiskt också en seglarrock. Den har jag fått i present. Och den använder jag i princip aldrig eftersom den är så styv och tung att jag är rädd för att om jag faller överbord kommer den att dra mig ner i djupet. Trots flytvästen. Det är kanske det som var planen bakom gåvan 🤔? Jackan hänger i skåpet i sovrummet, eller förkajutan som Maken envisas med att kalla det. Jag kanske tar den på mig i nästa storm, ifall min vanliga vindtygsjacka inte förmår hålla vinden ute.

Nu ska jag gå iland en sväng med min rosa t-skjorta och mina blommiga leggings. Alltid retar det någon.

Höstlängtan

Nån gång där mitt i sommaren brukar jag drabbas av en längtan att kura ihop mig i soffan, tända brasan och slå på tv:n. En ofta flyktig och plötslig längtan till hösten och vintern. Var inte oroliga, det är övergående! Men förekommer oftare och oftare ju närmare hösten vi kommer och ju mer mätt jag blir på sommaren. 

Ännu har det dock inte hänt denna sommar. Just nu njuter jag av sol och hav och böljedans som Georg Malmsten gjorde en gång i tiden. Kvällssolen lyser över kyrktornet i Iniö, Norrby. Rosévinet är kallt i glaset. Tidigare i kväll råkade vi ramla in på en konsert med Emma Salokoski i allaktivitetshuset Snäckan. Sommaren är full av överraskningar. Och imorgon kanske höstlängtan slår till för första gången i år.

Hänt i jordgubbsståndet

Stannade vid jordgubbstorget utanför matbutiken för att köpa en ask jordgubbar. Vi som har varit med en tid förstår ju att bästa jordgubbstiden ännu inte har kommit, men vi är glada för att de första finska gubbarna har anlänt och är beredda att betala lite mer för en ask av läckerheterna. Framför mig stod en dam, marginellt äldre men möjligen redan pensionerad. (I alla fall har hon varit med en tid.) 

Hon frågade om jordgubbarna är söta. (Ja! Alla jordgubbar är söta, endel mer och andra mindre). Redan i det här skedet inspekterade hon handgripligen ett par av gubbarna i ett par olika askar. (Jag trodde faktiskt för ett ögonblick att hon tänkte smaka på en.) 

Hon frågade hur mycket gubbar finns i asken. (En halv liter! Det kan till och med jag som saknar ögonmått se). 

Hon frågade hur mycket asken kostade. (7 euro! Det står på en stor lapp strax framför askarna). Sju euro, formligen skrek damen och tittade upprört på mig. Jag gick inte med i den upprördheten eftersom jag, som varit med en tid, förstår att den bästa jordgubbstiden ännu inte kommit och den lilla skörden som står till buds är dyrbar och därför kostar därefter. 

Hon frågade vad det är för jordgubbar på bordet bredvid. (Växthusgubbar! Det står på en stor lapp strax framför askarna). 

Hon frågar - håll i er nu - vad det är för skillnad på dem. (Orkar inte ens skriva förklaringen här). Under den här konversationen har damen i fråga oupphörligt petat på jordgubbar i flera olika askar. Nu bestämde hon sig för att spara 1, jag upprepar, en euro och välja de växthusodlade gubbarna. 

För det här priset ska nog varje jordgubbe vara perfekt, deklarerade hon sedan och började målmedvetet lyfta på alla gubbar i askarna. 

Då trädde jag in och frågade om jag kan inhandla mina bär medan hon utför sin inspektion. Det fick jag. Det gick på 30 sekunder. Stum av beundran inför försäljarens tålamod lämnade jag damen i full färd med att peta på alla bär. Där står hon kanske ännu. 

Här är mina växthusodlade jordgubbar för 6 euro.
Jag valde en av de få askar damen ännu inte hunnit peta i.
Jag köpte också hallon. Utan att veta var och hur de är odlade. De ser bara väldigt goda ut. 

Minisemester

Idag klockade jag ut 13.43 från platsen där jag tjänar mitt dagliga bröd för att göra ett besök hos min massör. Efter massagen strosade jag upp och ner för Kungsen och köpte mig en födelsedagspresent (tack Mamma! 🥰). Sedan cyklade jag hem i maklig takt och satte mig i solskenet i trädgården. Klockan är 15.55 och det känns som om jag har haft en ledig dag! 

Korgen ska bli min nya simhallskasse. Jag köpte den på rea i Kompaniet som har slutförsäljning. Ännu finns där ett och annat guldkorn, så passa på att fynda innan det är försent!

Nu ska jag fortsätta att njuta av min lediga dag. 

Fasansfulla nyheter

Läser oroväckande nyheter. Ta in vatten? Av okänd anledning?? Utredning och diskussion av nöden. Sommarens båtsemester kan vara i fara. 

Att pendla mellan hopp och förtvivlan

Igår kom sommaren. Äntligen. Ungefär halv elva på förmiddagen. Jag slängde strumporna och letade fram ett par capribyxor. 

Viktigare ändå var att min gudson J firade sin studentfest igår. Man kan ju bli lite tårögd av bara farten, för det var inte länge sedan han var kortare än mig och inte kunde läsa och skriva. Och så blev jag lite nedstämd då jag insåg att åren går så fort och det inte är bara gudbarnen som blir äldre utan också jag. Och jag tänkte på att nu är alla mina gudbarn myndiga och vuxna och många har redan egna barn (gudbarnbarn??). Och sedan besinnade jag mig och kom ihåg mitt yngsta gudbarn Halvan som ännu ”bara” är tonåring och har långt till myndighetsåldern. Och jag tänkte att så gammal är jag ändå inte ännu. Sedan blev jag nedstämd igen då jag tänkte på att jag kanske inte varit så värst bra som gudmor. Det finns väl inga regler för vad en gudmor ska göra - förutom kanske att förvandla pumpor till vagnar och ge gåvor som skönhet och rikedom, och det har jag varit rätt så usel på, jag har mest bidragit med böcker, biobiljetter eller plättpannor - men tiden då barnen är små är så kort och jag borde ha varit mycket mera aktiv med deras andliga och kulturella uppfostran och lärt dem en massa saker och ordnat en massa upplevelser. Sedan blev jag igen lite gladare då jag tänkte på att mina gudbarn (7 stycken) alla ändå är härliga och fina personer och (hoppas jag) lyckliga i sin tillvaro. Knappast är det min förtjänst, men jag skulle vilja tänka att jag har varit med på ett litet litet hörn (en halv procent) i deras uppväxt. 

Sedan blev jag trött på att pendla mellan hopp och förtvivlan, eller åtminstone mellan ledsen och glad. Och gick ut och satte mig i solen. Glad sommar till er alla, men speciellt till alla mina fina gudbarn. ☀️🌤🌻🌺

Iiiiik…

 

Den här rubriken kan verkligen få en att sätta morgonkaffet i vrångstrupen. Krigs- och krisnyheter i all ära, men detta kryper verkligen in under skinnet. 😳

Jag försöker hålla de små grå i trim med nyheter, korsord, böcker och favoriten frågesport. Men vid närmare eftertanke kanske jag börjar märka av en viss nedgång i den intellektuella förmågan? Det finns säkert personer (närmare bestämt tre (3) stycken (se bilden) i den närmaste kretsen som dels orsakar nedgången och dels gärna håller mig informerad om det…

Glaset är tomt

Är våren ändå den bästa årstiden? Jag som älskar årstidsväxlingarna har som vanligt svårt att bestämma mig. Men kanske vinner ändå våren då allt spirar och det är ljust och det blir långsamt varmare och varmare och uteserveringarna öppnar och cyklarna plockas fram och mössor och vantar stuvas undan och bilen får sommardäck och krokusen blommar. 

Häromdagen anlände jag till jobbet samtidigt som en kollega. Jag brast ut i lovord över den vackra majmorgonen och fågelkvittret och den spirande grönskan på mitt vanliga olidligt trevliga sätt. 

-Om en och en halv månad är det midsommar och då börjar det bli mörkare igen, upplyste mig kollegan då med mörk och dyster uppsyn på vanligt finskt manér. Hans glas var knappast halvfullt ens den morgonen. Snarare tomt.  

Snart!

Snart!

Snart!

I de lugnaste vatten

Glad Morsdag alla mammor! 

Ifall ni har fått ett bokpaket i present ska ni skatta er lyckliga, speciellt om det råkar innehålla en eller två deckare av finlandssvenska författaren Nilla Kjellsdotter. Nu kan nämligen Läckberg och Sten med flera slänga sig i väggen. Det skrivs bra deckare i Finland också. Jag sträckläste de två första böckerna. Vem kunde tro att lilla Oravais kunde vara skådeplats för sån ond bråd död. I de lugnaste vatten…

Nu väntar jag med spänning på nästa.

Gamla hundar

Jag ser sällan eller aldrig på film. Jovisst kan jag uppskatta klassiker som Bond-filmer, LOTR eller en harmlös romantisk komedi en kulen och regnig novemberdag. Men jag föredrar serier. Serier i korta säsonger på 6-8 avsnitt och gärna max en timme långa. Krim eller färdigskrattat. Jag tror ni förstår upplägget. Enkel underhållning, enbart för avkoppling. 

Döm om min förvåning då jag häromkvällen överraskade mig själv med att fastna i en finsk-kinesisk film av Mika Kaurismäki. Ja, ni hör ju själv hur vansinnigt underligt och konstigt det låter. Filmen beskrivs som en ”romantisk dramakomedi”, där en kinesisk kock dimper ner på Sirkkas bar i en liten avlägsen by i Lappland. Upplägget är underbart och karaktärerna fantastiska. Jag gillade filmen skarpt. Gamla hundar KAN tydligen lära sig sitta…

En långsam film med vackra scener och skojiga vändningar. Och ett lyckligt slut. Se Mestari Chen, gott folk! Väl investerade minuter, jag lovar. 

Kaffepaus

Bilarna idag blir mer och mer självgående. Snart behöver man bara tanka och fylla på spolarvätska, så sköter färddatorn om att du kommer fram dit du ska. Lane assistenten till exempel svänger själv på ratten ifall vi kommer farligt nära filmärkningarna. (Gissa om jag blev rädd första gången jag kände ratten dra sig mot vänster 😀). 

Ibland säger bilen till åt mig att ta över styrandet. Det är ännu oklart för mig om den bara är trött på att styra själv eller om den tycker vi vinglar för mycket och tror att jag har somnat vid ratten. Jag brukar lite utmana den ibland och låtsas att jag inte styr. Då piper den inte bara försiktigt utan klämmer i med ett riktigt skarpt ljud. 

Ibland föreslår den en kaffepaus. Det är ju inte så dumt. Men än så länge har jag inte sett röken av någon kaffetermos eller ens en liten kaffemugg. Det måste ju vara något fel i inställningarna? Eller har jag glömt fylla på kaffebönor?

Äta bör man….

Vilken lycka att sociala medier har gett oss matbilder! Nuförtiden är det ju acceptabelt, ja nästan obligatoriskt att ta en bild på en vacker matportion innan man slänger sig över den. Det gjorde man inte förr, på pocketkamerans tid. Då skulle man inte ha fått för sig att slösa en av de 24 bilderna i filmrullen på mat. Nej, dom fotona behövdes för suddiga, överexponerade eller sneda bilder på halva hus eller människor. Det var inte så lätt att vara bra fotograf förr…

Jag skulle så gärna ha bilder på minnesrika matstunder från förr i världen. Den första hamburgaren man nånsin satte tänderna i (Hesburger i St Karins), de första musslorna ever (på språkkurs i Angers), mommos hembakade semlor, pappas stektpotatismedkorv, skurna i noggranna kuber (det var den enda maten han lagade) eller lågstadiets Oslofrukost (vad är det undrar ni - varm kakao och semla med ost och lördagskorv som vi åt till lunch. Allt var inte bättre förr…). Dessa bilder får man plocka fram ur minnet.

Den skarpögda läsaren noterade kanske frånvaron av matbilder i det förra inlägget från Milano. Men jag tänkte att maten i Italien faktiskt är värd ett eget inlägg. Och massor av matbilder förstås.

Så här ska en riktig Carbonara se ut. Knaprig pancetta och ägg. Ingen parmesan. 

Innedrinken just nu.

Barolo och snacks och utsikt över Duomon.

Mustig skaldjurssoppa. 

Underbart mjuk skaldjursrisotto på Mamma Rosa.

Ett glas limoncello gör gott åt matsmältningen.

Gelato från Galleria Vittorio Emmanuele II.

En slurk espresso.

Lasagne på vacker tallrik.

Lasagne och en immig Peroni i Bellagio, på stranden av Lago di Como.

En stor del av reseupplevelsen är maten. Så synd att man inte kan äta fler gånger under ett kort veckoslut…