God jul också i år

Hörni go’vänner, det blev jul i år också. Mitt i alla omikronattacker och klimatkriser och välfärdsområdesval. Granen står i stugan, skinkan steks i ugnen och ätteläggarna badar julbastu. 

Som vanligt vill vi sprida en gnutta av vår julfiilis till dom som behöver det. I år blev det skolpaket till flickor med skolväska, häften och pennor och tvättbara bindor. 

En riktigt god och glad jul till er alla där ute i stugorna. Ta hand om varandra, ducka för virusen, ät mycket gott och må väl. Puss och kram! 🥰

Mötesmaraton

Ibland har man arbetsdagar som till större delen går av stapeln framför datorn. I Teams-möten, med lurar på öronen. Inget konstigt med det. Normalt medger tidtabellen både omväxling och pauser, men ibland sitter man där utan möjlighet till andhämtning medan mötena avlöser varandra. Sånt händer.

Jag funderar lite på hur det skulle vara att jobba en sådan dag på hemmakontoret. Vilket kanske skulle falla sig naturligt med tanke på att man tillbringar dagen instängd på sitt eget rum utan att desto mer interagera med kollegor. Men visst är det betydligt mer praktiskt och bekvämt att ha mötesmaraton på jobbet! På jobbet hinner man ändå springa iväg till kaffeautomaten för att hämta en kaffe. Hemma skulle jag inte hinna koka kaffe i mikropauserna. På jobbet hinner jag gå till matsalen och sleva i mig en snabblunch OCH samtidigt få lite välbehövligt utbyte med kollegor. Ja, jag klarar av både mat och småprat på 10 minuter. Men det är inte att rekommendera. 

Hemmakontoret är visserligen fridfullt och lugnt, och ligger bekvämt nära. Men servicen där hemma är under all kritik. Allt ska man göra själv. Handla maten, tillaga den och om man hinner också äta den. Kanske uppvärmd i mikron. 

Jag är väldigt glad att vi under pandemin haft möjlighet att vistas på jobbet största delen av tiden. Visst stannar vi som har möjlighet hemma om det behövs. Men om jag får välja blir det kontoret alla gånger. 

Skurgumma

Tadaa! Julstädningen har avancerat till momentet ”ugnsskurning”. Det mest hatade momentet antagligen eftersom det är både klottigt och obekvämt och besvärligt. Vi med korta armar har till exempel väldigt svårt att nå in till bakväggen även om vi böjer oss i nittio grader och sedan vrider oss i nittio till. Det är ändå inte så mycket lättare att putsa väggarna eller taket heller. Ugnsluckan går någorlunda bra, men får man för sig att ta loss glaset kan man råka i en situation där man får kalla på hjälp och blir tvungen att leta reda på bruksanvisningen och annat stökigt. Jag använder ugnsrengöringsmedel och stålull men mest kvinnokraft vilket i år resulterade i två brutna naglar och ryggskott (nästan).

Goodbye ugnsstekt mat säger jag nu, för nu skiner ugnen så pass att användning kommer att förbjudas. Orkar inte skura ugnen igen nästa jul. 

Lite Stockholm är aldrig fel

Sommar-Stockholm eller vinter-Stockholm? Tja, efter veckoslutets minisemester i den svenska huvudstaden är jag böjd att ge en röst till vinterversionen. En blek vintersol över Skansen, ett tunt vitt täcke av snö över Kungliga slottet, rykande het glögg på julmarknaden på Stortorget, äppelröda kinder på skrinnskoåkande barn i Kungsträdgården, julgranar och lampor som svajar i den friska vinden. 20000 steg på stegmätaren, god mat, lite julshopping och mycket atmosfär. Ja, ni fattar. Vi har precis kommit hem från en kort sväng till grannlandet. R&R. Nöjda och glada. Trötta men fulla av energi. Redo för årets sista och mörkaste dagar. Tack Sthlm. 

Fika på Vetekatten.

Ikoniska renar och älgar i varje park och torg.

Räkmacka och vitt vin ger energi.

Upp och ner längs gatorna och gränderna i Gamla stan.

Evert låg och solade sig vid Nybrokajen.

Vet du vad en mareograf är? Googla det!

Lite småfruset vaktbyte. 

Resans flopp hände på Chinateatern där vi avnjöt klassikern Saturday night fever med David Lindgren och Andreas Lundstedt. Halvvägs in i andra akten uppstod något slags tekniskt fel (datorn pajade) och föreställningen avbröts! Utan att vi fick veta hur det gick i danstävlingen!
😳😳
Antiklimax, sade också David då han efter en kvarts väntande kom ut på scenen och skickade hem publiken. Så kan det gå. 

Tusen fullt

Nu är det dags. Dags att sätta undan cykeln för säsongen. 

Någon kanske minns att jag investerade i en sprillans ny elcykel i våras. Och som jag har cyklat sedan dess! Det har varit ett nöje att svischa runt, med lite assistans av elmotorn nu och då. Till jobbet, butiken, uteserveringen. I solsken, mörker, regn. I hetta och kyla. Bittida och sent. Aldrig har jag cyklat så här mycket förut. (Och så fort. För det går faktiskt lite fortare med elcykeln). 

Igår visade kilometerställningen 1000 km fullt. I nästa vecka ska jag föra cykeln på årsservice, och sedan ställer jag in den i förrådet. Och tar fram den igen i vår. Tack för i år, slut för i år. 

Valutor och pengar

Som bekant gillar jag att köpa böcker på loppis. Förstås finns det inget som går upp mot det knakande ljudet av en obruten bokpärm och doften av otummade boksidor. Men nästan lika tillfredsställande är tyngden av en påse loppisfynd som man förväntansfullt bär hem till sängbordet. 

Idag köpte jag en trave kåserisamlingar av Herman Lindqvist via en facebookloppis. Då jag hämtade böckerna berättade säljaren att hon i barndomen hade varit vän med Hermans dotter. Den Lindqvistska familjen har nämligen kopplingar till Ekenäs och dottern har tillbringat tid här som barn.  

Tänk det. Den här intressanta informationen skulle jag inte fått mig tillhanda om jag hade köpt böckerna i en butik. Eller ännu värre - gasp! - på nätet. Det kan man kalla valuta för pengarna. 

Eländes elände

Olyckorna ramlar ner i sällan skådad takt. Och då tänker jag inte på att den mest hatade månaden november närmar sig med stormsteg. Nej, det är värre olyckor än så. Hör bara:

1. Amazonliljan som faktiskt har blommat för första gången tappar nu alla sina nätta vita blommor. Och ser särdeles trött och hängig ut. 

2. Figaro är död! Den sporadiska läsaren kanske nu får hjärtat i halsgropen, men du som hängt med en tid vet att Figaro är, förlåt, var vårt nya husdjur, en husfluga. En kväll satte sig nämligen Figaro på sin husses knä, och då husse skulle klappa honom på huvudet underskattade han sina krafter och, ja, klappade lite för hårt. Det är tomt i huset nu utan det lilla livet. 😓

3. Mitt hår är blått. Ja, bäst att tala öppet om det, för jag har försökt tvätta bort det blåa. Så mycket att jag börjar bli rädd för att håret snart ramlar av. Sedan senaste frissabesök är mitt hår blått. Inte med avsikt, verkligen inte, utan på grund av en färgning gone bad. Tja, man får väl vara glad att håret inte föll av eller blev grönt (grönt är fult). 

Nu väntar ni förstås att jag kommer att pigga upp er med bilder på det blåa håret, men se, så roligt ska ni faktiskt inte få ha det. Men jag bjuder på bilder av min blommande amazonlilja istället. Det får ni nöja er med. 

Ålderskrämpor

En grej har jag svårt att fatta. Hur är det möjligt att jag är mor till en trettioårig son? Det är ju inte så himla länge sedan jag jag själv var trettio? Eller är det? Det var ju verkligen på förra årtusendet. Om vi ska vara riktigt noga. 

Men faktum kvarstår, min förstfödde fyllde 30 år i går. Om den jubilerande sonen eventuellt lider av en mild släng av åldersnoja (nej, det gör han inte), så är det ingenting jämfört med ålderskrisen som modern upplever. Krisen dämpades något av gårdagens kaffekalas. Men inte helt. 

Grattis min fina Etta 🥂!

Glöm hygge, nu är det niksen som gäller

Idag hade jag möjlighet att på jobbet ta del av en föreläsning om kommande trender. För en av världens mest otrendiga personer (moi!) var det fascinerande att få insyn i hur man tänker ute i stora världen, vad som lockar ungdomarna idag och vad som väntar runt hörnet i största allmänhet. Jag ska inte trötta ut er med fiskfjällspåsar, uthyrning av möbler och odling av nyttoväxter och annat jag snappade upp. Men jag ska lära er ett nytt begrepp, som vi alla har nytta av och kommer att gilla. Glöm Lagom och Hygge och Kalsarikännit, nu är det Niksen som gäller. 

Niksen är ett verb i holländskan, som betyder göra ingenting, eller kanske "att ingentinga". Niksen  tangerar meditation eller mindfulness, men är faktiskt betydligt svårare. Prova själv på att lägga dig i soffan och göra absolut ingenting. Låt tankarna vandra fritt, utan mål. Sätt bort telefonen. Blunda. Slappna av. Men glöm inte att andas. Och somna inte…

Sköna niksningsstunder, folks!

Lövblåsning

Den uppmärksamme ser genast att ett av hushållen på vår gata inte har krattat löv. Till vårt försvar vill jag säga att 🍁 🍂 🍃 löven faktiskt inte är våra. Jag har sagt till grannarna att de ska komma och hämta sina löv från vår gård, men med klen framgång. 

Nu väntar jag mest på att vinden ska blåsa från andra hållet. Eller så får jag väl ta mig i kragen och ta en sväng med krattan. Vad tycker ni?

Vårt nya husdjur

Hur länge lever en… skrev Maken in på Google, som helt korrekt fyllde i fortsättningen …fluga. En fluga har nämligen surrat omkring i huset i flera veckor och vi började undra om det är samma fluga eller många flugor i flera generationer som håller på att reta gallfeber på oss. En fluga lever upp till en månad, så alldeles tydligt är det en och samma fluga som har bestämt sig för att bli vårt husdjur. 

Jag börjar så småningom bli lite van att ha det lilla livet i närheten. I dag är jag säker på att flugan kom glatt flygande emot mig i hallen då jag kom hem efter jobbet. Och sedan surrade hen omkring mig hela tiden medan jag frös in en hjortkalv. Glatt väntande på en smakbit, så där som hundar och katter också gör. Nu börjar jag fundera på om flugan ska få ett namn också. Fido? Fjalar? Figaro?  

Ett hem är lite trevligare med ett husdjur! 🪰

Karlssons frestelse

Det är lätt att glömma bort den lite oansenliga och stillsamma rätten Janssons frestelse. I går ramlade bokstavligen en burk ansjovis i famnen på mig då jag öppnade kylskåpet, och jag insåg att det var ett tecken på att det är dags att sno ihop en Jansson. 

Janssons frestelse är ju i all sin enkelhet en snillrik rätt. Tänk vad man kan åstadkomma med potatis, lök, ansjovis och grädde. 

Den skarpögda ser kanske att jag har använt fryst potatis-lökblandning. Det får man göra om matlagningen ska gå snabbt. Jag var väldans upptagen med soffliggning och en god bok, och ville göra det enkelt för mig. 

Dessutom är jag som bekant en aktiv medlem i Matsvinnets Motståndare, och hittade en liten slurk svampstuvning från lördagen i kylskåpet som jag glatt slängde med i frestelsen. Ett bra drag, för det gjorde frestelsen saftigare och matigare.

Däremot kan den inte längre med bästa vilja i världen kallas Janssons frestelse. Rätt ska vara rätt. Vi kanske kan kalla den Karlssons frestelse istället?

Nyasfalterat

Priset för Årets projekt går till…. Den nya cykelvägen mellan Ekenäs och Karis!! 

Invigde vägen i går i strålande oktobersol och i sällskap av en handfull andra cyklister och en rullskidare. Ja, inte tillsammans så där koordinerat alltså, utan vi råkade vara där samtidigt. 

Nu tänker jag bara att det är synd att jag inte jobbar i Karis så att jag kunde ta cykeln till jobbet. 

Motionsmatch

Nu är sommarens lata dagar förbi och jumppagrupper dyker upp som svampar efter regn i glädjen över att restriktionerna har lättat. Nu hjälps det inte, nu måste vi kavla upp ärmarna och börja motionera. 

Matchen är inte lätt. I ena ringhörnan står Ålder, Lättja, Sviterna efter fjolårets benbrott, Övervikt,  Begynnande artros och vanlig Klumpighet. Som motståndare ser vi Vardagsmotion, Mage&rumpa, Vattenjumppa och Tabata med hjälp av hurtiga flickebarn i käcka trikåer, den nya elcykeln samt gammalt hederligt grupptryck. Latsidan peppas av höstmörker och den inbjudande tv-soffan. Utgången är oviss. 

Idag samlade Latsidan poäng då regnet öste ner på väg till och från träningen. Fattar inte hur man kan bli så blöt under en cykeltur på en knapp kilometer?! Och i omklädningsrummet frågade ett av barnen i gruppen före oss vems mommo jag är? Nu hade ju ungen för all del pejl på att det skulle vara fullt möjligt för mig att vara mommo (eller snarare fammo i mitt fall) många gånger om redan. Men det är jag inte ännu och frågan kom lite överraskande faktiskt. 

I morgon vilar jag.

Ren och skär lättja

Är det kanske ett ålderstecken? Eller är det ren och skär lättja? Att inte vara så himla intresserad av att göra nya, obekanta saker längre. Jag tänker ibland att jag vid min vördnadsbjudande ålder liksom skulle vara färdig med upptäckandet. Och få hålla mig inom bekvämlighetszonen. 

Livet tycks dock vilja annorlunda, verkar det som. Måste man råka ut för benbrott efter 55 brottfria år? Om jag har lyckats undvika ostron lika länge, behöver jag verkligen äta dylika nu? Och måste jag verkligen åka elsparkcykel? Om jag egentligen är lite rädd? 

Undrar ändå om jag verkligen skulle vara nöjd om livet från och med idag inte skulle bjuda på utmaningar och överraskningar längre? Jag är helt säker på att jag skulle klara mig utmärkt utan att prova på att sjunga karaoke eller hoppa fallskärm eller lära mig att dyka. Men kanske det ändå skulle bli trist att inte få resa till nya platser, läsa nya böcker, lära sig nya färdigheter och smaka nya maträtter. Kanske lite spänning i livet ändå är att föredra. Men gärna med måtta, tack.

Här ser ni mig långt utanför bekvämlighetszonen. På guidad rundtur i Zürichs livligt trafikerade centrum på elsparkcykel.
Jag såg inte värst mycket av omgivningarna. Mest höll jag koll på ryggen på personen framför mig, och på trottoarkanter, spårvagnsspår, våta löv och gropar. Krampaktigt. 
En erfarenhet jag faktiskt kunde ha varit utan. Men nu är det också testat. 

Vinn eller försvinn

På tisdagskvällar lönar det sig att knäppa på YLE Vega för att lyssna på Vegakväll med frågesporten Vinn eller försvinn. Det är en interaktiv frågesport där några modiga deltagare ringer in för att svara på kluriga frågor medan vi andra sitter hemma i gungstolen och stolt ropar ut svaren och buar överlägset då någon svarar fel. 

Lärorikt. Underhållande. Tur ändå att ingen hör mitt deltagande på avstånd.

Resfeber

Det är ungefär ett och ett halvt år sedan 13 februari 2020. Då kom jag hem från en arbetsresa i Tyskland. Några resor var redan inbokade i kalendern, till  Danmark, Österrike, Schweiz. Och en semesterresa i Schweiz och Liechtenstein. En spännande vår i sikte. 

Och vi vet ju hur det gick. Världen stängdes. Och vi hölls hemma. De få resorna har varit hemesterresor på axeln Helsingfors-Tavastehus-Eckerö. Inte illa det heller. Men ett visst sug efter stimmet på en flygplats, storstadstrafik, ljudet av främmande språk och utländska dofter har kunnat skönjas under Coronatiden. 

Och häromdagen var det äntligen dags att åka ut i stora världen igen! Utrustad med vaccinationsintyg och ansiktsmasker och lite resfeber åkte jag till dejlige København för ett par dagars utbildning. Lycka! 

Världen är öppen igen! I’m on my way! Schweiz om ett par veckor. Och sedan verkligen dags för semester. 

Falsk soppa

Beklagar, den här plattformen håller på att utvecklas till en matblogg verkar det som. För nu vill jag faktiskt tipsa om en väldans god och lite lurig kräftsoppa. Den är lättlagad, god och passar både som lätt kvällsmat, förrättssoppa eller huvudrätt på kräftskiva. Och du behöver bara morötter och lite andra ingredienser. 

Det finns otaliga variationer på falsk kräftsoppa, det här är ett som jag har provat. 

Det här behöver du:

1 gul lök

3-4 morötter

1 msk smör

2 msk fiskfond

1 liter vatten

2 dl grädde

330 g kräftost, t.ex Kavli

1 burk kräftstjärtar

salt och peppar

dill

Gör såhär:

Finhacka löken och grovriv morötterna. Fräs lök och morötter mjukt i smöret. Häll i fiskfond och vatten och fyll på med grädde och kräftost. Låt koka ihop i 10-15 minuter och kör sedan med mixerstav till önskad konsistens. Smaksätt med salt och peppar. Soppan har nu en härlig färg, men blir ännu finare med en rejäl näve finhackad dill. Lägg i så mycket kräftstjärtar du önskar strax innan servering. 

  

Mest morötter, blandat med en och annan fingertopp.

Kräftstjärtarna ligger på botten. Ät batong till eller lägg i en näve krutonger. 

Ingen kan gissa att du i själva verket bjuder på morotssoppa! Alla ut i trädgården nu och skörda årets kräf… förlåt, jag menar morötter! Smaklig sopplunch! 

  

Lördagsgalej

Nu pågår skolstarten och skördetiden och andjakten och dagarna mörkna minut för minut. Det är också högsäsong för kräftskivor och jag rekommenderar att skaffa hem ett gäng röda krabater och bjuda in till fest. Dessutom slänger jag in ett par bra tips för en lyckad kväll.

• Pigga upp kräftmenyn med räkor i olika former och kalla tillställningen Skaldjursgalej istället. Snofsigt och överraskande.
• Ta dig tid att göra en kräft-foccaccia. Imponerande och mättande.
• Lägg fram plädar, myggljus och terrassvärmare. Du kan inte ha för mycket.

Men det allra viktigaste tipset är ändå att bjuda in lämpliga gäster. Som är tacksamma för all slags mat och dryck och snällt ställer upp på fjantig kräftfrågesport och sjunger snapsvisor glatt och ljudligt till nöje för hela grannskapet eftersom du har dukat ute på terrassen. 

Enklaste receptet för en lyckad kräftsk.. förlåt skaldjursgalej.

Smaker från förr

Sådär på somrarna blir jag ofta lite tradionalist. Jag skurar mattor med skurborste, handlar släpärter på torget och sätter egen fil. Smultron på strå och barfota på gräsmattan. En längtan efter barndomens somrar på något sätt. 

Idag gjorde jag pressgurka eller mormors gurka som man ibland ser att det kallas. Hos oss heter det ”skakagurka” därför att vi i stället för att lägga gurkan i press, skakar om gurka, salt och socker. Hur som helst smakade det underbart gott som alltid. 

Använd gärna frilandsgurka, skala den och skiva den i lagom tunna skivor, lämpligen med en behändig grönsakshyvel. (Ibland kallas den också för osthyvel.)

På med socker och salt, skaka om, och toppa med ättika och vatten. 

Glöm inte dill.

Gurkan får gärna dra sig en stund, men är egentligen klar att äta ifall du inte kan vänta.

Brännboll och semesterkoma

En eller annan läsare har kanske undrat var jag håller hus? Har jag brutit nånting nu igen? Skrivararmen kanske? 😱

Lugn, bara lugn. Inget har brutits och välmåendet är på topp. (Och skulle mot förmodan skrivararmen brytas så illa att den inte kan nyttjas, lovar jag att anlita sekreterare som hjälp med att nedteckna nya blogginlägg.) Nej, det som drabbat mig är blott och enbart semesterkoma som orsakats dels av ledighet men också av extremhetta. 

Nu är hettan och semestern ett minne blott och jag har istället drabbats av återgå-till-arbetet-trötthet. Det är inget att hänga läpp över, det är övergående, och i takt med det friska regnet som faller känner jag energin flöda. Okej, nu kanske jag överdriver lite. Det tycks vara en bieffekt av trötthet. 

Det jag åstadkom på första arbetsdagen var ungefär det här:

Nu drabbades jag också av en plötslig längtan efter ett ordentligt brännbollsspel. Det var inte igår man kutade mellan boen och missade tre bollar på raken då man stod i tur att slå. 

Hoppas ni alla har haft en fin sommar och en smidig återgång till arbetet, ifall ni redan är tillbaka i ekorrhjulet. 

En trädgård med överraskningar

Överraskning 1

Den nyanlagda blomrabatten nedanför terrassen har tagit sig över alla förväntningar. Klematis, kaprifol, flox, silverarv och lite annat krafs blommar som galningar. Garderade mig med luktärter då jag inte visste hur de nya perennerna skulle ta sig så här första året. Skulle inte ha behövts.

Maj

Juli

Överraskning 2

Plommonträdet däremot sviker. I fjol gav det nyplanterade trädet tre plommonkart som någon åt upp redan i späd ålder (hoppas den fick ont i magen!). I år - noll!

Överraskning 3

Busktomaterna jag köpte i våras tycks vara svarta?! Vet inte om jag gillar - har inte vågat smaka ännu. Note to self: läs bättre på produktbeskrivningen nästa gång jag handlar.

Överraskning 4

Chiliplantan bär frukt. Och röda ska de bli. Styrkan blir följande överraskning - jag har förstås inte läst produktbeskrivningen för den här plantan heller.

Överraskning 5

Trädgårdssmultronen levererar. Också fjolårets planta, faktiskt.

Överraskning 6

Den lilla ynkliga buskhortensian som jag för ett par år sedan räddade från ett undanskymt hörn av tomten och flyttade på paradplats bredvid sin storebror blommade första gången i år. Den visade sig vara nån slags ädelsyren. Sepåfan. Än har jag en bit kvar till gröna fingrar.

Äta bör man annars dör man

Årets semester har verkligen visat sig från sin bästa sida. Nästan lite för bra, kan jag tycka. Inte många droppar regn, inga långkalsonger, ja knappt en långärmad tröja har jag sett av. Men brännande sol, svettiga lakan och brända näsor desto mer. Tack vare dopp i havet, skugga där man hittar och iskylda drycker har jag överlevt och börjar nu vara redo för att återgå till näringarna. 

Som vanligt har vi flitigt dragit våra strån till stacken för att hjälpa restaurangerna att ta sig ur pandemisvackan. Oj så mycket gott vi har ätit. Trerättersmiddag på Smakbyn som faktiskt övertrumfades av middagen på Havsvidden i Geta (förlåt Micke Björklund). Nyrökt abborre på Sottunga. Räkmacka på ÅSS. Moules frites i Hangö, bästa ever, tror jag faktiskt. Manges gravade sik på Rosala. Och nypotatis med sill och dill i båtköket, givetvis.

Fiskgryta på Havsvidden.

Mojito är alltid rätt.

Smörstekt abborre på Smakbyn.

Ålandspannkaka.

Spontan ölprovning på Stallhagen.

Pasta med kallrökt lax på Marea.

Rosalalimpa med rökt fisk i sittbrunnen.

Eftersom det utlovas att idag är sista sommardagen (tror jag inte en sekund på!) så avslutar vi sommaren med pizza på Baywatch. Kunde inte vara bättre! Nu blir det havregrynsgröt och knäckebröd en tid framöver. (Med färska jordgubbar på och Kalles kaviar!)