Nu är det kanske någon som undrar vad man gör på Island egentligen? Ja, då jag inte satt och vilade trötta fötter på biblioteket, i kyrkan, på caféer eller parkbänkar, då snodde jag runt som en tätting och insöp atmosfär.
De flesta turister, ävenså jag, åker på en Golden Circle-rundtur. (Golden Circle ska inte förväxlas med Golden Triangle i Sydostasien, här finns inga droger inblandade.) Rutten börjar för det mesta i Þingvellir nationalpark, där man vandrar i klyftan mellan den nordamerikanska och den europeiska kontinentalplattan och ser platsen där det isländska alltinget samlades första gången år 930. Sedan drar man vidare till mäktiga vattenfallet Gullfoss där vattnet faller 32 meter i två våningar. Här känner man naturkrafterna. Om man som jag gör Golden Circle en regnig dag så lämnar man platsen rejält våt efter att det har regnat både uppifrån och sidledes.
 |
| Gullfoss. Ser ni de små människorna som tar sig en dusch på klippavsatsen till vänster? Just där stod jag också. |
Efter Gullfoss står de heta källorna i tur. Geysir är inte längre speciellt aktiv, istället är det Strokkur som står för uppvisningen och sprutar sitt svaveldoftande vatten 30 meter upp i luften med 5-7 minuters mellanrum. I området ligger förutom Geysir och Strokkur ett tiotal andra små bubblande källor och pölar.
 |
| Geysir är vackert blå, men håller sig lugn för det mesta. |
 |
| Strokkur bubblar och bubblar och skjuter upp en kaskad vatten ungefär var femte minut. |
Efter ytterligare ett vackert vattenfall och några fina islandshästar avslutas Golden Circle vid den inte längre aktiva vulkankratern Kerið. Man kan vandra runt kratern eller klättra 55 meter ner till vulkansjön i kraterns botten. Någon kanske till och med tycker det är lite läskigt att stå uppe på kanten och titta neråt. Men jag erkänner ingenting.
Man kan också ge sig ut på valsafari. Såhär med facit på hand kan jag kanske inte rekommendera detta, speciellt för den som är känslig för vågor och är frusen av sig. Men ut på havet åkte vi. Med stora förhoppningar på att få se både knölvalar, kaskeloter, späckhuggare och kanske en och annan blåval. För att inte tala om drösvis med delfiner och lunnefåglar. Med kamerorna i högsta hugg. I meterhöga vågor rakt västerut mot Grönland.
Likt de tio små n*gerpojkarna i Agatha Christies roman försvann safarideltagarna en efter en till undre däck och toaletterna, i takt med att sjösjukan slog till. Några av oss mera härdade sjöbjörnar hölls kvar på övre däck, lätt illamående, en del våta av vågorna som slog över däcket, krampaktigt kramande relingen där vi hängde i fåfängt hopp om att få syn på åtminstone en lite futtig valstjärt. Nej. Nix. Niente. Njet. En enda tydlig utblåsning råkade jag få syn på. Men inte den tillhörande valen. Åh så skönt att efter tre timmar på havet känna fast mark under fötterna.
Två tips till hugade valsafarideltagare: 1) om de säger "rough sea" så menar de det och 2) ta emot sjösjukepillren som erbjuds.
 |
| Tre valfartyg deltog i safarin, alla ivrigt spanade efter val. Här vinkar passagerarna på grannbåten ännu glatt. En timme senare har leden glesnat betydligt på övre däck. |
Efter havsäventyret vilade jag upp mig med ett dopp i Blue Lagoons mjölkvita vatten. Omklädningsrummen och duscharna må vara fullsatta och stökiga, men då du glider ner i lagunen och omvärlden dämpas av skymningen, duggregnet och den tysta ångan som ligger över vattnet lugnar allt sig. Där guppar alla omkring med endast huvudet ovanför vattenytan, en del med svarta eller vita ansiktsmasker. Övervakarna som står utplacerade runt lagunen är påpälsade till tänderna, men i lagunens vatten är det varmt och skönt. De flesta talar dämpat och rör sig långsamt och försiktigt. Vid bar-bryggan trängs ett gäng glada danskar som hörs lite mer än alla andra. Vilken njutning! Mera blå laguner till folket!
 |
| Lagunen är just så här overklig som det ser ut på bilden. |
 |
In a crevice
among some
large rocks
by the
Atlantic Ocean
in Reykjavik
Tydligen råkade jag hitta Islands första Geocache-gömma. Den var faktiskt inte så bra gömd. |
