Efterdyningar

Njuter av en välförtjänt ledig dag efter intensivt julfirande. Arbetar mig igenom julklappshögen. Började med att ta ut de här godingarna på morgonpromenad i halkan. (Inte stövlarna då alltså, utan isdubbarna under!) 

Må så vara att det är lite gumvarning på dethär, men det struntar jag verkligen i. Skulle knappast ha tagit mej hem helskinnad utan dessa på fötterna. 

Nu soffan och bokhögen nästa. Nej, hela högen är inte min, men alla böcker ska läsas!

Mässling

Händelsevis har vi rotat i gamla rådgivningskort (jo, jag har haft mässling alltså) och då blir man ju lite sådär nostalgisk och förundrad över hur annorlunda det var förr i världen. Mest fascinerad blev jag över anteckningarna från mitt besök på rådgivningen vid två månaders ålder. Det är ju väldigt tråkigt att jag tydligen haft trög mage, men läs speciellt den spännande ordinationen om att byta ut sockret i mjölken mot farinsocker. 

Så i sextiotalets Finland alltså. Ger lite perspektiv på allt mat-tjat idag, tycker jag.

Bevis på att jag haft mässling. Vattkopporna hade jag för säkerhets skull två gånger. Och var inte oroliga, jag har haft påssjuka också även om anteckningarna i häftet inte är fullständiga. 

Fotnot för läsare som inte bor i Ekenäs: 

En mässlingsepidemi sprider sig i staden bland personer som inte är vaccinerade eller haft sjukdomen. Man började visst vaccinera mot mässling i mitten av sjuttiotalet. 

Centimetrar och sura äppel

Jag har nämnt den förut. Min längd. Och att generna skulle ha kunnat pressa fram ytterligare några centimetrar åt mig i skapelseögonblicket. Men att jag har lärt mig leva med att ha begränsad räckvidd. Förlåt om jag tjatar. #detärintelättattvarakort

Senast häromdagen fattades mig ungefär två centimeter. Man tänker att det skulle vara lätt att sträcka på sig så mycket (litet?), men det fattades alltså två centimeter efter att jag hade töjt på mig, sträckt mig upp på tårna och tagit min plånbok till hjälp för att försöka få ner en pryl från en butikskrok högst upp på en hylla. Men se nej. Ju mer jag försökte dra prylen mot mig, desto längre in på kroken slank den. Fördömt! Jag undersökte hyllans fot för att se om jag eventuellt kunde stiga upp på den för att räckas ända upp men hyllan befanns för ostadig och antalet kunder i julhandeln för många för att jag skulle våga riskera dylika akrobatiska knep. Återstod två alternativ, lämna prylen på kroken (och tro mig, jag var ju lite uppretad i det skedet så det var ett verkligt alternativ) eller bita i det sura äpplet. Jag bet. Och vände mig till den närmaste kunden, en man på vidpass 180 cm och bad snällt om hjälp att lyfta ner den eftertraktade produkten. Men jag kved inombords. Det är inte kul att behöva assistans med såhär enkla saker. Jag krympte faktiskt flera centimeter på kuppen. 

Men julklappen blev köpt. Och jag överlevde. Fram för lägre butikshyllor!

Ljuger du på sociala medier?

Ibland träffar vi (jag och Maken) på bekanta som (mycket glädjande) berättar att de ofta har stort nöje av att läsa mina jeremiader på nätet. Jag uppskattar en dylik konversationsöppning väldigt mycket, men Maken brukar i dessa sammanhang mycket snabbt bryta in i samtalet med att säga att "man ska sen inte tro på allt som står i den där bloggen". Samtalen kommer då ofta av sig, och jag kan se bloggföljarens blick irra omkring medan hen funderar över hur stor lögnare jag egentligen är. 

Låt oss genast klargöra två saker; 1) jag är ingen lögnare och 2) jag är duktig på att överdriva och underdriva, brodera ut, krydda och tillspetsa. I allt som skrivs finns alltså en kärna av sanning, men den är - måste jag erkänna - ibland dold under en skir hinna av frisering. F'låt så mycket. 

Faktum är att mitt liv är så enastående tråkigt, att det antagligen bara skulle vara min mamma som läser bloggen (sådana är vi mammor) om jag inte kunde utnyttja en del överdrifter och försköningar. 

Svaret på frågan i rubriken är alltså Nej. Men jag friserar kanske liiite ibland. 

Fallande stenar

Det är en tid sedan jag tog körkort. Jag är inte säker på om det här trafikmärket ens fanns på den tiden. Men hur som helst så undrar jag vad som egentligen eftersträvas med den här varningstriangeln?

Visst är det bra att bli varnad för fallande stenar då du kommer i allsköns ro körande på landsvägen. Men är det meningen att du ska göra nånting? Vara beredd att hastigt dra över i motsatt körfil ifall du ser en stenbumling komma rullande? Eller känns det bara bättre att bli krossad av ett stenblock om du är beredd på det? Eller - är det ett trick för vägverket att komma undan ersättningar? -Javisst är det synd att din bil är förstörd, men vi har ju faktiskt lagt upp varningstrianglar just här.

Kära läsare, är det någon av er som kan belysa den här frågan? signaturen Sten-dum

Bevingade uttryck

Hur mås det idag? Tackar som frågar, som surt brinner. Som opphängd och nersläppt. Som ett utskitit lingon. För att använda några av uttrycken som min mor nyttjar frekvent för att beskriva sitt eget mående. Det är ingen hejd på de bevingade uttrycken hon svänger sig med. Fast allt lämpar sig inte för publicering på internet. 

Men ni vet. Det finns jättebra dagar med himla mycket flyt. Det finns mängder av lagom dagar, med jämna plågor. Och så finns det dåliga dagar. Det är inte så stor skillnad varför det är en dålig dag, för alla har vi olika saker som plågar oss. Idag har det varit en av de mindre bra dagarna. Inte ens julsångerna på radion har räddat dagen. Nivån har varit så låg att nu kunde jag försöka pigga upp mig med att frosta av frysen, städa golvsilen i badrummet eller byta vindrutetorkare på bilen. Fast jag väljer att hälla upp ett glas vin, tända brasan och vänta på säsongens första avsnitt av På spåret. Nog ska jag överleva den här dagen också.