Jag har nämnt den förut. Min längd. Och att generna skulle ha kunnat pressa fram ytterligare några centimetrar åt mig i skapelseögonblicket. Men att jag har lärt mig leva med att ha begränsad räckvidd. Förlåt om jag tjatar. #detärintelättattvarakort
Senast häromdagen fattades mig ungefär två centimeter. Man tänker att det skulle vara lätt att sträcka på sig så mycket (litet?), men det fattades alltså två centimeter efter att jag hade töjt på mig, sträckt mig upp på tårna och tagit min plånbok till hjälp för att försöka få ner en pryl från en butikskrok högst upp på en hylla. Men se nej. Ju mer jag försökte dra prylen mot mig, desto längre in på kroken slank den. Fördömt! Jag undersökte hyllans fot för att se om jag eventuellt kunde stiga upp på den för att räckas ända upp men hyllan befanns för ostadig och antalet kunder i julhandeln för många för att jag skulle våga riskera dylika akrobatiska knep. Återstod två alternativ, lämna prylen på kroken (och tro mig, jag var ju lite uppretad i det skedet så det var ett verkligt alternativ) eller bita i det sura äpplet. Jag bet. Och vände mig till den närmaste kunden, en man på vidpass 180 cm och bad snällt om hjälp att lyfta ner den eftertraktade produkten. Men jag kved inombords. Det är inte kul att behöva assistans med såhär enkla saker. Jag krympte faktiskt flera centimeter på kuppen.
Men julklappen blev köpt. Och jag överlevde. Fram för lägre butikshyllor!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar