Husmorstips

Så här i sensommartider är det en riktig lyx att ta en sväng via torget på lördagsmorgonen och till exempel inhandla lite brytbönor. 

Snoppa bönorna och frys in hälften för att ta fram till söndagssteken en kall januaridag. Koka resten i saltat vatten. En del vill ha sina bönor al dente, jag föredrar dem välkokta. Häll bort vattnet och lägg i en klick smör som får smälta över bönorna medan du bär ut matdryckerna till lunchbordet på terrassen och kallar på familjen. 

Efter lunchen, hitta bönorna i kastrullen på spisen. Svär rejält, lägg bönorna i en plastbytta i kylskåpet och värm dem i mikron till följande måltid. Ett alternativt sätt att servera bönor.

Mission impossible accomplished

Katastrofen var nära förestående. I morgon lördag har vi för avsikt att bänka oss i Pargas kyrka kl 15 för att njuta av vigsel med efterföljande bröllopsfest. I går torsdag upptäckte jag att den illvilliga "krympmalen" hade slagit till mot klänningen jag hade för avsikt att skruda mig i inför festligheterna. Det fanns inte en chans i världen att jag skulle kunna ha klänningen som hade perfekt passform så sent som för 4 år sedan (just det, jag har inte haft den klänningen sedan dess...). Och i garderoben fanns givetvis inte en tillstymmelse till klädtrasa, lämplig för bröllop, att uppbringa. 

Ni har alla befunnit er i den situationen. (Förhoppningsvis inte så sent som dagen innan tillställningen, dock.) Återstod sålunda två alternativ: 1) stanna hemma eller 2) hit the shops. 

Dags att testa utbudet på Kungsen alltså. Och jag hyste inga stora förhoppningar om att lyckas hitta nånting. 

Men mina farhågor besannades faktiskt inte. Jag tillbringade 15 minuter i favoritbutiken och provade en (1) klänning och två (2) sjalar. Bankkortet hyvlades och saken var klar. Bröllopet är räddat. 

Dagens lärdom. Prova dina klänningar lite oftare. 

Syns man inte finns man inte

Sjutton också vad irriterad jag kan bli på företag (oftast små och lokala) som inte har en webbsida. Jag blir nästan lika irriterad på webbsidor som helt tydligt är föråldrade och inte uppdaterats på år och dar och nästan ser dammiga ut, men avsaknad av webbsida är ändå snäppet värre.

Missförstå mig inte, det behöver verkligen inte vara några flashiga, interaktiva sidor med mängder av foton och blanketter och undersidor och länkar och filmsnuttar och erbjudanden och kampanjer och fan och hans mormor. Det jag behöver är kontaktuppgifter och telefonnummer så att jag kan nå företaget i fråga och kanske också hitta det fysiskt vid behov. Sådant som jag tidigare sökte i en telefonkatalog, men som jag nu föredrar att hastigt googla fram. Ofta googlar jag också öppethållningstider och skulle som bonus också önska hitta namn på ägare/anställda och kanske en bild av etablissemanget för att ge mig bra kontakt med företaget.

Mycket mer än så behövs inte. Det här torde inte kräva enorma insatser eller jättekostnader av företagarna. Kanske en årlig snabbkoll, och förstås uppdatering av uppgifter som ändras. Men vilken service för mig!

Jag har märkt en trend hos småföretagare att placera sin webbsida på Facebook. Det är sisådär OK och jag kan leva med det. Normalt vänder jag mig förstås inte till FB för pålitlig information och korrekta uppgifter, och vi ska komma ihåg att det fortfarande envisa bakåtsträvare som vägrar gå med i FB. Att ersätta webbsidan med en FB-sida kan funka så där någorlunda alltså. Huvudsaken är ju ändå att synas också på nätet för nya och gamla kunder. Eller hur?

Sommarsysslor

Sommaren är som vanligt min hetsigaste bokslukarperiod. Jag ligger med en bok i handen i skuggan på terrassen, i solstolen, i Mareas sittbrunn och sent på nätterna i sängen. Och besöker bibban minst en gång per vecka för att byta titlar. Som vanligt är det mest fråga om lättlästa romaner, deckare, biografier och kåserisamlingar. Just nu köar jag till exempel på bibban för den åttonde boken om Harry Potter och Eva Frantz' debutroman Sommarön medan Jojo Moyes trängs med Jonas Jonassons Mördar-Anders och Vivi-Ann Sjögren på nattduksbordet. 

Och igår avslutade jag Kathryn Stockett's Niceville, en roman som tydligen legat på allas läppar då den utkom 2009 och som sedan filmatiserats och nominerats för Oscars och allt. Men jag har alltså missat ståhejet och plockade boken från hyllan mest i misstag. Ett väldigt lyckat misstag på min ära för det här är en riktigt läsvärd bok om segregationen mellan svarta och vita i sydstaterna på 1960-talet. Inte slaveriet för länge sedan, alltså utan en tid då många av oss redan var födda och som räknas som nutid. Lite uppskakande läsning faktiskt. Filmen nästa!

En kavalkad av minnen

Känner mig omtumlad och nästan lite utmattad efter igår. En dag omfamnad av släkten på fädernet, där historiens vingslag har fläktat, ja faktiskt stormat med enorm kraft. En dag som tillbringades på släktträff i barndomsstaden Pargas och där min farmors 120-års födelsedag stod i centrum, Elsa som dog innan jag föddes. Och huvudet surrar av nya ansikten och gamla ansikten och episoder från nånting som känns som ett tidigare liv, en bekant röst eller en gest, aha-upplevelser och "MINNS du då..." och "är det faktiskt du?" och "jag är ju Calles äldsta dotter", där kalejdoskopet blandas med nya bekantskaper, KUSINERs äkta hälfter, barn och barnbarn, flick- och pojkvänner, små och stora människor, och minnen som hela tiden tvingar sig upp på ytan och jag tänker mycket på hur det var förr i världen och glömmer de gråa håren och rynkorna som vi alla har fått och kommer ihåg alla de som inte längre är med oss och minns hur det var FÖRR. Och vi tittar på gamla foton och vi berättar för varandra och frågar och påminner och skrattar och kanske gråter nån pikulite, men inte så det stör. Och på kyrkogården ligger många från den äldre generationen, och vi vandrar runt och tittar på gravstenarna och alla får varsin solros som hälsning från den glada och virriga gruppen släktingar som samlas igen en gång som för första gången. Och jag tittar på de nya ansiktena och på de gamla och ser kanske nånting av min PAPPA och kanske nånting av någon av pojkarna och skrattar åt den Sundmanska hakan med smilgropen och det lite lockiga håret som en del i släkten har. Och så tänker vi på alla som inte kunde vara med den här gången och undrar hur de har det och hoppas att de ska vara med nästa gång och så kramas vi ännu en gång och skrattar igen åt "den gången du minns då" och "kommer du inte ihåg då"... 

Kanske blod ändå är tjockare än vatten? Stundvis är det i alla fall, tror jag. TACK till mina kusiner som orkar ordna träffar och samla släkten och tack till er alla som var med igår och hälsningar till alla de släktingar som inte var med igår. Hoppas vi ses igen om fem år?

Ultimatum

Igår ställde Maken mig ett ultimatum.

Först måste ni ändå veta vem i familjen som är den som mest gillar rent och städat. Och det är inte jag, kan jag avslöja. Visst, jag gillar en rejäl storstädning nu och då, då huset fejas från stenfot till taknock och allt flyttas, lyfts och rengörs. Sisådär två gånger i året. På sin höjd. Men sådan där fuskstädning som borde göras en eller två gånger i veckan då man hasar omkring med dammsugare och flyttar skiten från ett hörn till ett annat avskyr jag. Och vill helst slippa. Och är fruktansvärt slarvig dessutom. 

Jag är duktig på att blunda för damm och smuts. Men jag vet - ibland måste man röja. Och igår var vårt hushåll i skriande behov av åtgärder med dammsugare och trasa. Sa Maken. 

Och så ställde han mig ett ultimatum. Antingen dammsuger han på söndag. Med sitt ryggskott. På vilodagen. Hans sista semesterdag. (Utropstecken!). Eller så dammsuger jag på måndag, då jag fortfarande har semester. Och underförstått  har inget att göra. 

Jag förlorade. Idag är huset nödtorftigt befriat från dammråttor och sand och matrester. Men nästa gång är det jag som ska ställa ultimatum. Faktiskt.