Mitt i Livet: april 2016

Första gången

Som förrätt på valborgsmässoaftonsmiddagen serveras i år jordärtskockssoppa. Det är första gången jag köpt och tillrett jordärtskockor, faktiskt.

Tänka sig att dessa små och oansenliga, nästan fula knölar kan bli en himmelskt god soppa med hjälp av lite vitt vin och grädde.

Vänta nu - vilken Första Gång trodde du det var fråga om? Jösses, bloggen är väl ändå inte rätt forum att berätta sådana historier heller?! Nu får du väl ändå skärpa dig! Glada Wappen!

Det drar ihop sig till bjudning. Idag storhandlade jag för söndagens sillis och nu börjar det ångestfyllda velandet huruvida maten kommer att räcka. I morgon kommer ~~tjänstefolket~~ Maken att skickas till butiken i ett par omgångar för att köpa mera potatis, tomater, lax, dill, creme fraiche osv. Trots att kylskåpet knappt går att stänga så fullpackat det är. Trots att jag vet att även om någon rätt på smörgåsbordet mot förmodan skulle ta slut så är det ingen som kommer att gå hungrig från bordet.

Kanske behöver vi en tredje sillsort också. Eller korv. Måste göra en inventering...

Kindpussar

Nyss hemkommen efter två dagar av intensivt mötande i hjärtat av Europa kan jag bara tycka att det är skönt att fira fredagkväll ensam hemma i soffhörnet. Make och söner har skjutsats åt olika håll och nu sitter jag här för mig själv och reflekterar.

Två långa konferensdagar med internationella kolleger har - som det mesta - både bra och dåliga sidor. I topp på plussidan ligger förstås möjligheten att träffa kollegerna face to face och få träffa dem man normalt bara mejlar eller ringer. Ett klart plus är också serveringen - frukost, lunch, middag och kaffepauser är viktiga hållpunkter under dagarna och bjuder ofta på välsmakande upplevelser och välbehövlig energi. Och allt du ser, hör och lär dig är förstås utmärkta souvenirer att ta med hem i det mentala bagaget.

Bland topp tre på minussidan ligger intensiteten. Det är oerhört tungt att hela tiden vara koncentrerad, lyssna, delta, fråga, kommentera. I gruppen talas främst engelska men också polska, franska, italienska och tyska och då hjärnan blir trött är det lätt hänt att man också slänger in lite rotvälska.

För en introvert person som jag är umgänget extra jobbigt. Att ständigt umgås, konversera och vara intresserad. Small talk eller shop talk från arla morgon till sen kväll. Jag tycker faktiskt frukosten är jobbigast och skulle helst äta min bacon and scrambled eggs ensam i sällskap av en morgontidning, men i hotellets frukostrum undgår man inte kollegerna ens klockan sju på morgonen.

Det allra jobbigaste under en konferens är ändå kindpussarna. Kramar på svenskt eller finskt sätt är inget att tänka på, nej, här gäller den ädla konsten att kindpussas. Ska man ta i hand eller lätt greppa armarna, ska pussarna börja från höger eller vänster, ska kinderna röra varann eller inte (läpparna ska för guds skull inte röra motparten!)? Och - hur många pussar gäller? Schweizarna och holländskan pussar tre gånger, tyskarna och engelskan två gånger. Fransyskorna och italienarna är lite mer eldiga men det förblir lite oklart hur många pussar som är det rätta. Amerikanskan och några andra lite blygare eller tillbakadragna håller sig till en artig handskakning, så det gäller att inte vara för påflugen heller.

Man får väl vara tacksam för att vi inte har någon ryss i gruppen, man slipper oroa sig för att de svala kindpussarna plötsligt landar mitt på munnen.

Paella och fula strumpor

Normalt älskar jag att resa, båda på semester och i jobbet. Det beror förstås på att jag har precis lagom med resdagar, snarare för få än för många, under året. Jag älskar atmosfären i avgångshallen på flygfältet, spänningen i säkerhetskontrollen, dofterna och rösterna som slår emot en då man har landat i ett annat land, i en annan stad, känslan av den mjuka hotellsängen och smaken av annorlunda kryddor och lokala specialiteter.

Men enough is enough, liksom. 28 timmar efter att vi kom hem från en minisemester i Spanien åkte jag iväg mot flygfältet igen, denhär gången på jobbresa till Schweiz. Det var måttligt roligt. Väl framme i Pfäffikon där solen lyser känns det lite bättre, men oj vad jag ska njuta av att bara vara hemma i veckoslutet. Inte ens vilda björnar (hästar? vargar?) kommer att kunna dra mej utanför Ekenäs.

Paella i La Manga på söndagen. På måndagen maletköttsås i matsalen på jobbet i Ekenäs.
Tvära kast.

Idag sitter jag i hotellrummet och jobbar. Fast mest kollar jag ut på utsikten över Zürich-sjön som skymtar bakom parkeringen.
I morgon och på torsdag är det konferensrumsväggarna som står för utsikten.

Min bästa investering i klädväg nånsin är kanske de här fulingarna, mina flygstrumpor som jag alltid drar på mig på flygresor längre bort än Köpenhamn. Jag har inga stora problem med åderbråck eller blodtryck, men vem som helst får ju myror i benen av att sitta still i flera timmar. Flygstrumporna håller dina ben och fötter glada och nöjda hela resan. Köp ett par egna, det kommer du inte att ångra!

Ett kok stryk

Titta ut! Vilket härligt väder för en vintersemesterdag!

Fast jag tillbringade hela förmiddagen vid strykbrädet med ett berg av strykbyke. Det är helt ok att stryka på semestern, jag stryker gärna. Jag stryker hela familjens skjortor i utbyte mot att inte behöva tvätta bilar, olja terrassen, ta ut askan ur kaminen, städa bort döda möss (så länge vi hade katten Mimmi i huset), tömma golvsilen i badrummet och serva cyklarna på våren. Det känns som om alla är nöjda med fördelningen.

Efter femtioelva skjortor är det är ett rent nöje att avsluta med kökshanddukar och dynvar. Det här dynvaret med kantband och monogrammet SS är ett arvegods efter min mommo, Svea Söderblom. Still going strong.

Spring break

Jag och Systrami störtade iväg på en minibreak till Lillasyster i Dublin. En effektiv fredag-söndag semester som innebär mycket gosande med Andrahalvan, 6 månader, mycket skratt och prat, alltför mycket mat och dryck, men verkligen inte tillräckligt med sömn.

Efter start hemifrån i ottan anlände vi till Lillasysters hem och en härlig Irish Breakfast som ingöt nya och starka livsandar i två trötta resenärer. Med korv, scrambled eggs och a nice cup of tea i magen blir man oövervinnerlig.

Vi turades om att umgås med släktens yngsta medlem som faktiskt också fick sin första tand under veckoslutet. Det är inte en slump att det skedde under Mostrarnas besök.

Vi hann med litelite shopping och några minuter sightseeing också. Här är i vi i the Long Room i Trinity College. Det gamla biblioteket imponerade mer än the Book of Kells.

Tänk att för drygt 24 timmar sedan satt vi i en mysig pub på landet utanför Dublin och åt fish and chips. Nu tillbaka i vardagen.

Tack för ett fint veckoslut alla inblandade!

Vårmodernt

Det har blivit en tradition nu. Zontaklubbens årliga och vårliga modevisning där klubbens egna medlemmar visar kläder och accessoarer från lokala företag i sällskap av barn, ungdomar och lite lokala kändisar. Professionella amatörer!

Jag som brukar följa med modevisningen från publiksidan tycker att showen som nu ordnades för sjätte gången har blivit en riktig show. Allas insats behövs, från kaffekokare, biljettförsäljare, konferencierer, frisörer, sminkörer, ljud- och ljustekniker till påklädare, lottförsäljare och fotografer. Sponsorer, förstås och samarbetspartners. Alla vet vad som ska göras, det ser vilt ut backstage, men på catwalken märks inte fel kläder eller borttappade accessoarer.