Ännu hinner ni!

Halvan, Systrami och jag såg Emil i Lönneberga på Raseborgs Sommarteater idag. Glad och pigg underhållning, lämplig för barn, pålitlig sommarteater. 

I år flöt scenografin ut långt utanför scenen, där griseknoarna och hönsen glatt vandrade runt i sina burar. Mor Alma spelades av en inhoppare, regnmolnen hopade sig bakom berget och pjäsens häst hade rymt, men glädjen på scenen och i publiken gick inte att dämpa. Speciellt Emil och Ida förtjänar extra beröm för sina rollprestationer. Halvan inhandlade en träbysse. Och korven i pausen smakade lika bra som alltid. 

Passa på nu innan sommarteatern stänger sina dörrar för säsongen. Bara ett par gånger kvar, se programmet här. 

Levande dekor.

Och Ida hissades upp i flaggstången förstås. Flagglinan höll och Emil skickades till snickerboa.

Vädret var lynnigt och växlade mellan sol och hotande regn. 

REKO rekognocering

I onsdags testade jag på REKO-utdelning i Ekenäs. REKO (rejäl konsument) är ett nytt fiffigt sätt för lokala producenter att sälja sina varor direkt till lokala konsumenter utan mellanhänder. Då jag säger fiffigt menar jag egentligen ett rätt så krångligt och omständligt sätt att handla lokalt. 

Jo, visst fungerar det att beställa sina varor ett par dagar innan via Facebook och sedan åka till utdelningsstället ett visst klockslag för upplockning av flera olika producenter på en och samma gång. Istället för att själv åka runt från Mörby till Hangö till Tenala och riskera att försäljningspunkten inte är öppen, produkterna är slut eller att det inte ens finns möjlighet att köpa direkt. Men särskilt smidigt är det inte. Och en vanlig hederlig torgdag slår REKO med hästlängder. På torget får du strosa runt i lugn och ro, låta dig inspireras av utbudet, få smakprov, göra impulsköp och småprata både med bekanta och torghandlare i stressfri atmosfär. Till REKO kommer du med andan i halsen för att inte missa halvtimmesgluggen då utdelningen pågår, och är orolig för att du säkert kom ihåg att plocka upp alla de varor du beställde, och märker att du också skulle ha behövt en gurka och en flaska saft som du inte hade beställt i förväg och som du nu får åka till butiken och köpa. Nä, REKO känns vid första anblicken tyvärr lite för bundet och osmidigt för min smak. Jag ska ge den en chans till endera veckan, då kalendern tillåter, men lovar ingenting. 

Här är veckans REKO-shopping, bl.a. 4 kg II klass tomater från Holmqvists trädgård som blev till en alldeles utsökt tomatsoppa:

4 msk smör

1 gul lök och en knippe sommarlök

1 chili

2 kg tomater

2 dl vatten

2 dl vispgrädde (eller mjölk)

4 tärningar grönsaksbuljong

svartpeppar och salt

Hacka löken och fräs den mjuk i smöret. Skär tomaterna och chilin i bitar och lägg i kastrullen med vattnet och buljongtärningarna. Låt koka under lock i minst 20 minuter tills tomaterna är mjuka. Mosa tomaterna med en potatisstöt och mixa till slut soppan så slät du önskar den. 

Smaka av med salt och peppar och rör sist ner grädden. Servera med en klick creme fraiche, lite baconchips och ett gott bröd. 

Skamlös reklam

Alla ni som ännu inte besökt Pensar Syd ska nu lystra. (Ni som har besökt Pensar Syd vet redan vad jag talar om, och kommer förstås att åka tillbaka dit vid första bästa tillfälle.)
Pensar Syd är ett härligt smultronställe i Åbolands skärgård som erbjuder övernattningsstugor, gästhamn, restaurang och skärgårdsupplevelser. Du kan ta dig dit med egen båt, med taxibåt eller med förbindelsebåt för att njuta av god bastu, himmelsk mat och vacker natur. Eva och min kusin Petter med hjälptrupper tar hand om sina gäster med stort hjärta. Pensar Syd är värt ett besök, jag lovar!

Bojplatser, el och vatten.

Vy från terrassen ut över gästhamnen och havet. 

Förrätt - salladsbord och fiskröra.

Dagens varmrätt - nypotatis med fiskpaket med lax och abborre, squash och linser.  

Och till efterrätt - saskatoonpaj med vaniljsås.

Tack, Eva och Petter!

Lite ovanligt - jag och Airbnb

Många förfasade sig över att jag reste ensam till andra sidan jordklotet. Och visst var det stundvis tråkigt att bara ha sig själv som sällskap. Men samtidigt var det skönt att bara behöva ta hänsyn till sig själv. Äta när man är hungrig, vila när man är trött, se det man själv vill se. Me, myself and I. 

Själv förfasade jag mig mer över att jag inte - som jag brukar - reste med snyggt vikta kläder i kappsäck utan bar mina grejer i en rinka. Det säger ju sig självt att jag inte kunde bära med mig kläder för nästan tre veckor, så jag packade minimalt och tvättade under resan. Det är visst inte mitt favoritsätt att packa, men det funkade. Nästa resa blir nog med kappsäck i alla fall...

Och mest förfasade jag mig över att jag var modig nog att bo på Airbnb, dvs hemma hos folk! Jag som avskyr att övernatta hos andra människor och helst bor på ett bra hotell med alla bekvämligheter... 

Dels tvingades jag av budgeten att välja billigare boende, men framför allt ville jag pröva på att bo hemma hos lokalinvånare för att få sällskap. Och bra gick det! Jag hade lyckats pricka in väldigt trevliga värdar och lämpliga övernattningsplatser. 

Så här lyxigt bodde kinesiskan Elaine på nittonde och översta våningen i centrala Melbourne. Jag hade eget rum (nedan) och delade badrum med gästen i det andra gästrummet. Dusch med schampo och duschkräm, tvättmaskin och köket stod till förfogande. 

I Hobart bodde jag en liten bit utanför stan hos Vee i ett vanligt egnahemshus med en ljuvlig trädgård. Citronträdet gav ännu frukt men wallabyn som brukar besöka henne regelbundet syntes inte till tyvärr.
Jag hade en egen "lounge" utanför mitt sovrum, men delade badrum och kök med värdinnan. Det var lite snålt med uppvärmningen, speciellt då natten var kylig, och värmeslingor i kaklat badrumsgolv är tydligen en uppfinning som endast används på norra halvklotet. 

Hos pensionerade paret Peter och Mary i Melbourne hade jag hela källarvåningen för mig själv. Ouppvärmd kan jag tillägga. Tackochlov för den elektriska filten i sängen.
Peter och Mary bjöd på hemlagad pizza och rödvin och en trevlig pratstund i sitt kök då jag anlände sent på kvällen, så att jag inte behövde gå ut för att äta.

Hos unga paret Erin (Australien) och Nicolas (Frankrike) bodde jag verkligen centralt i Auckland. Men i deras lägenhet svingar man minsann inte en katt. Jag hade faktiskt svårt att svänga mig med rinkan på ryggen...
Mitt rum rymde en säng och inget annat, och vi delade förstås det minimala badrummet. Men jag kunde tvätta och torka mina kläder, använda köket och fick vänligt bemötande och goda råd av ungdomarna. 

I Wellington bodde jag hos pensionerade Pen i ett rätt så lyxigt våningshus på promenadavstånd till stan.
Pen körde mig in till stan första kvällen och bjöd på lyxig frukost, ett stort sovrum med fin utsikt och glatt småprat. 

Några nätter "unnade" jag mig att sova på hotell. Det är nog den övernattningsformen som passar mig bäst, men visst kan jag rekommendera Airbnb för särskilt sällskapliga människor, och visst kan jag tänka mig att använda mig av det igen. Återigen har jag vuxit som människa. Tänk vad man kan lära sig även som femtioåring!

Omväxling förnöjer - om att skrika order och skaffa gorillearmar

Scenen är Nagu gästhamn. Fullsmockad med fritidsbåtar. Och semesterfirare iklädda Tommy Hilfigers försommarkollektion, solbrillor och vittvinsglas. Och en 40-fotare på ingång. 

Stopp - nu tror ni att den här berättelsen ska handla om oss och vår båt. Men där har ni fel. Det gör den inte, men jag stod faktiskt på första parkett, på däcket på Marea, beredd att hjälpa på sidan ifall det behövs. Hamnens enda lediga plats låg nämligen bredvid oss. 

40-fotarens kapten står bredbent vid ratten och styr in - i alltför hård fart, enligt min mening - mot bryggan. Den stackars frugan springer som en ekorre längs relingen med bojkroken i högsta hugg. Kapten styr naturligtvis för hårt och för långt från bojen, och frugan, som inte har gorillearmar, missar bojen. Kapten muttrar ohörbart och lägger i backen - i alltför hård fart, enligt min mening. Mycket riktigt, han backar utåt och kör på bojen, så att förstegen lossnar. Kapten muttrar ohörbart och springer fram till fören för att lägga stegen på plats. Kapten tar ny sats och styr in - i alltför hård fart, enligt min mening - mot bryggan. Den här gången lyckas frugan kroka i bojen och springer sedan i rasande fart, över rep och tåg som ligger som heffaklumpfällor längs relingen, mot fören. På bryggan står en hjälpsam flicka redo att ta emot repet, men det struntar frugan i, och klättrar med dödsförakt ner på stegen för att själv hoppa i land. Båten närmar sig bryggan - i alltför hård fart, enligt min mening - och frugan slänger sig iland, faller mot elstolpen och fäller den med ett litet skrik. Kapten nitar och båten är lyckligt i hamn. 

Jaja, det kunde ha varit vi. Vi är fortfarande inte riktigt synkroniserade i ilandtagandet, speciellt inte i hård blåst. Men så här illa har det aldrig gått för oss. Ännu.

Jag tycker synd om frugorna på sjön. Oftast står mannen, kaptenen, stadigt vid penisförlängaren rodret och skriker order medan frun får rusa runt på båten, flytta fendrar, korrigera rep, skota in, hoppa iland, kroka i bojar, skalka luckor och annat. (Och hon gör det oftast lite på fel sätt.) Vi startar nu en kampanj där fruarna får stå vid rodret och skrika order till männen på däck. Så gör vi oftast på Marea, nämligen. Fast det går tyvärr inte heller så bra. Men det ger omväxling. Båtlivet är spännande.

Throwback till New Zealand

Jag anlände på kvällen till Auckland och tog mig med buss och till fots till mitt övernattningsställe på trettonde våningen med utsikt över stadens centrum. Maffigt.

Men. Auckland är nog ändå inte en speciellt trevlig stad, hetsig, smutsig och med flera uteliggare än jag såg nån annanstans under resan. Det bästa med Auckland var faktiskt att ta färjan över bukten till förorten Devonport...

Vy över bukten och Auckland från Mount Victoria i Devonport. 

Sällsynt köldknäpp på Nya Zealand. Tangerat köldrekord på Sydön. Börjar fundera på att köpa mössa också.  

Nästan lite lättad över att få resa vidare satte jag väckarklockan att ringa tidigt och hoppade på bussen söderut, mot Rotorua. Rotoruas heta källor lockar turister i massor, men jag gav mig inte tid att gå på spa. Istället åkte jag på utfärd till Hobbiton, en av Sagan om ringen-trilogins 156 filminspelningsplatser på New Zealand.  

Rotoruas strandpromenad lockade.

I Hobbiton finns över 40 hobbithålor och annan scenografi som syns i filmerna. Såg ingen hobbit dock.
Besöket avslutades med ett glas öl på värdshuset Green Dragon.  

Tiden håller nu på att ta slut och det är dags att jaga vidare söderut med bussen. New Zealand är vackert. Dramatiskt. Höga berg, djupa dalar, bäckar, sjöar, älvar i starka färger. Bussrutten går upp i bergen i Tongariro och ner igen mot Wellington i söder. Igen en lång resa, men åtta timmar går otroligt snabbt med näsan tryckt mot bussfönstret för att inte missa något av det som flimrar förbi. Och bussen stannar ett par gånger på vägen för convenience stops där man kilar på toaletten och köper något smått att äta. 

I Wellington kan man ta en cable car högt upp ovanför staden för en ljuvlig utsikt över bukten.

Hamnen i Wellington. Till vänster en tvåa på väg till den lokala roddklubbens båtskjul i absoluta centrum. Till höger två svarta svanar. Alla svanar jag såg under resan var svarta, faktiskt. 

Från Wellington tog jag färjan över till Picton på Sydön. Jag fick lite Sverigebåts-fiilis i terminalen, men det gick väldigt mycket lugnare till. Färjturen på 3½ timme gick i ett nafs, jag stod ute på däck mest hela tiden i blåsten och solen för att eventuell bonga en val eller en delfin. Men tyvärr fick jag tji.

Infarten mot Picton, ett flera kilometer långt sund, nästan som en fjord, kan inte fångas på bild. Branta, trädbeklädda stränder, stilla vatten, ett ensamt hus utslängt på en bergssluttning här och var, en och annan fiskebåt. Mäktigt!

  

På höger sida kilometervis med vinrankor. Och i bakgrunden snöklädda berg. På vänster sida kusten med branta klippor, höga vågor och massor med sälar.  

Sista anhalten på resan var Christchurch, som drabbades av en jordbävning år 2011. Spåren är fortfarande väldigt synliga i stadsbilden. I varje gathörn finns ödetomter eller skadade och övergivna hus. Men invånarna glöder av hopp och iver och jobbar på att bygga upp sin stad på nytt. 

Kyrkan mitt i byn. Katedralen står där halvt raserad som ett sorgset minnesmärke. En tillfällig katedral i kartong har byggts upp på annan plats. 

Ett minnesmärke över de 185 Christchurch-bor som omkom i jordbävningen. 185 vita stolar. Tomma.  

Shoppingdistruktet har byggts upp i ett kvarter med containers. Här trivs både boutiquer och restauranger i sina tillfälliga utrymmen.

Så var det dags att packa rinkkan för sista gången och styra kosan hemåt. Många erfarenheter rikare och många pengar fattigare. 36 timmar återstår. Christchurch - Singapore - Zürich - Helsingfors - Ekenäs. 

Oj vad skönt att komma hem. 

Throwback till Oz

Låt mig suga ännu lite på karamellen, resan alltså, är ni snälla. Nu har jag äntligen hunnit se igenom de hundratals bilderna i kameran och på telefonen och tänkte lägga upp några här ifall nån är intresserad. 

Efter en låååång resa via Köpenhamn och Singapore landade jag äntligen i ett soligt Sydney som bjöd på Operahus, Harbour Bridge, Bondi beach och mycket annat.  

Båtkryssning runt Sydney Harbour. 

En drink i baren nedanför Operahuset innan kvällens konsert. 

Havet vi Bondi Beach lockade inte badare, men nog massor av joggare och ivriga surfare.

Därefter steg jag på tåget mot Melbourne. En liten nätt resa på 11 timmar. Men tåget var fint, maten god, medresenärerna gladlynta och vyerna intressanta så det gick verkligen ingen nöd på mig. Om ni kollar noggrant på bilden ser ni den, kängurun! 

I Melbourne var det tydligare att hösten, eller snarare vintern var kommen. Lövblåsarna gick för fullt och på morgnarna skrapade man bilfönster. Fleecen och rocken togs i användning. 

Jag åt kinamat i Melbournes Chinatown.

Men parkerna och de botaniska trädgårdarna stod i blom trots årstiden. Massor av paradisblommor och kakaduor.  

Mitt i Docklands stötte jag på Dame Edna. 

Utsikt från krigsminnesmärket Shrine of Remembrance mot Melbourne CBD.

Efter ett par ruggiga dagar i storstan Melbourne tog jag flyget till Tasmanien, Australiens sydligaste delstat. Jag landade i ett soligt och vackert Hobart, en sån kontrast mot Melbourne. Titta bara på den här underbart vackra vyn från hamnen med molnbeklädda Mount Wellington i bakgrunden. Här var det snäppet kallare, dags att köpa vantar...    

En fiskare som rensade fisk och en säl bjöd på uppvisning i hamnen.  

Lindisfarne båthamn med Tasman Bridge och Hobart i bakgrunden. 

Jag åkte med en tur upp på snöklädda Mount Wellington. Det blåste storm uppe på toppen och det var svinkallt där vi stod insvepta i moln. Men plötsligt, för fem sekunder, skingrades molntäcket och vyn över Hobart öppnade sig ett kort ögonblick. 

Det kändes som om jag åkte från Hobart för tidigt. Jag tog flyget mot Melbourne och vidare till Auckland på New Zealand. En resa på fyra timmar ungefär. Men för en som är van så kändes det som ingenting... 

Mera om New Zealand i nästa inlägg. Stay tuned.