Vackra händer och mormor säger förlåt

Såhär i årets sista skälvande timmar tänkte jag bjuda er läsare på lite lästips. Ifall ni tröttnar på bloggen, liksom. Det är helt omöjligt att komma med nånslags heltäckande boklista, men ett par nedslag i bokhyllan ska jag väl kunna åstadkomma. 

Ove Backman är en utmärkt författarnykomling bland de vanligtvis utmärkta svenska författarna. Han debuterade 2012 men har redan hunnit ge ut fyra romaner varav jag varmt kan rekommendera dessa två: En man som heter Ove och  Min mormor hälsar och säger förlåt. Hans andra två böcker ligger på läslistan...

Mikael Bergstrands bok Delhis vackraste händer fastnade i Makens vackra hand i Pocket Shop på Arlanda och visade sig vara ett riktigt fynd. Uppföljaren, Dimma över Darjeeling, om Göran Borgs eskapader i Indien är nästan snäppet bättre. Nu återstår att ta en titt på Bergstrands övriga produktion. 

En mycket produktiv och läsvärd författare är Lee Child. Om man gillar hårdkokta amerikanska thrillers alltså. Han har gett ut 20 böcker om tuffingen Jack Reacher, som för övrigt har gestaltats på film av Tom Cruise. (Böckerna är bättre, filmen nästan en flopp, tyvärr). Ibland behöver man ett rejält ombyte från svenska skärgårdsdeckare, London-chicklit och feelgoodromaner. Spänning utlovas!     

För dig som har problem med kollegerna på jobbet har Magdalena Ribbing ett botemedel. Magdalena, som bland annat svarar på kvistiga etikettfrågor i sin blogg på DN, vet ALLT om hur man ska bete sig på restaurangen, i bussen, på kungamiddag, på bröllop och med knepiga gäster på sommarstugan. Tipsboken Etikett på jobbet kunde t.ex. placeras strategiskt på kaffebordet, med gula lappar på vissa viktiga sidor. Eller så bara läser man den hemma och gnisslar tänder i smyg åt kolleger som petar näsan, inte plockar efter sig i köket, lämnar bromsspår i toaletten och kopieringsmaskinen utan papper.   

Tja, inte vet jag. Kanske du redan har läst de här böckerna. Eller så blev du inte speciellt imponerad av mitt urval. Spelar ingen roll. Snart har jag läst mina julklappsböcker. Det kanske blir ett nytt boktips om några månader. 

Dan före dan

Jag bara älskar 23 december. Dan för dan. Speciellt på kvällen då julstöket är klart och hemmet är julpyntat. Då jag sitter, nybastad, i soffan med en glögg och njuter av de tända ljusen. 

Dan före dan är det storstädning. Golven ska dammsugas och moppas, rena mattor plockas fram. Badrummet skuras, det bäddas rent i sängarna och jag plockar fram röda julhanddukar och fleeceplädar. Den gamla goda julskivan med Michael Bolton (det ni, honom hade ni glömt helt!) från nittonhundrakalltomvintern får komma fram och familjen stönar. I år varvade vi med nyförvärvet Thomas Lundins julskiva och städningen gick som smort. Julen ska dofta klorit och Pled. Nystädat. Ja, och lite pepparkaka och glögg kanske också. 

Jag var väl kanske lite orolig för hur julen skulle bli i det nya hemmet, men också här har de älskade julpynten hittat sin plats. Tomtespeldosan står vid kakelugnen, halmbocken vaktar på trappan och min norska glastomte står som vanligt på vardagsrumsbordet. I år står granen på terrassen, utanför vardagsrumsfönstret och inne har vi istället en liten vas med tallkvistar. 

På köksbordet står julgrisen och skålen med clementiner (finns det juligare frukt än det?) på julduken som min kära moster har vävt till mig. Glöm inte burken med fammos spritskransar som också hör julen till. Och allra bäst är förstås att Ettan kom hem på kort julferie från Amsterdam idag. Hela familjen är samlad. 

Nu har jag förberett potatislådan för i morgon och rört ihop senapsströmmingen. Julklapparna väntar i förrådet och mina två vita amaryllisar blommar med stora fina vita blommor. Pojkarna badar bastu. Julfriden sänker sig över det Karlssonska hemmet. 

Jag önskar alla mina läsare en hjärtevarm jul. Njut och ta hand om varandra. 

En helt vanlig dag på jobbet...

Med jämna mellanrum ordnas släckningsövning på jobb. Ett ypperligt tillfälle att pröva på hur det känns att släcka en brand under kontrollerade former. Också under den regniga fredagen gick det bra att tutta eld på övningsredskapen och deltagarna fick i tur och ordning pröva på att släcka med brandfilt och med skumsläckare.

Att släcka med filt är förhållandevis "enkelt". Skydda händerna bakom filten, skuffa den framför dej med foten och lägg den försiktigt över elden. Spänn åt filten runt elden för att täppa till den. Ta INTE bort filten, då finns det risk att elden flammar upp på nytt. Lämna den kvar på elden minst fem minuter eller till brandkåren kommer. 

Att släcka med filt fixar jag någorlunda (då elden är organiserat stillsam i ett runt kärl på lagom höjd...) men att släcka med handsläckare är betydligt knepigare. Att dra ut sprinten är inte lätt, men om du lyckas med det, ska du hålla släckarens handtag i din starkare hand och ta tag i släckningsslangens munstycke med den andra. Håll i längst ut i munstycket, annars kan du inte sikta skummet rätt. Sikta på elden närmast dej, nere vid basen och släck därifrån vidare. Just då du tror att du lyckades släcka eldhavet blossar det upp igen...

En 6 kg släckare har skum för ungefär 18-20 sekunder så det är inte lång tid du har på dig att släcka elden. Sällan brinner det lagom stillsamt på ett begränsat område heller, så det är väldigt bra att få öva på att släcka. Rekommenderar att ALLA deltar i en släckningsövning då tillfälle erbjuds!

Vår övning leddes av Finlands Svenska Brand- och Räddningsförbund.

En helt vanlig dag på jobbet...

En helt vanlig dag i sista veckan före jul brukar vi samlas på kontoret för att dricka glögg. Ingen våldsam glöggfest, nej då, men en stämningsfull stund med varm glögg, tända ljus och en skål med godis. En del har bråttom och dricker sin glögg på stående fot innan de rusar vidare till nästa möte, andra tar påtår och tretår och sitter i lugn och ro och pratar bort en stund. 

I år var det vi på personalavdelningen som stod för arrangemangen. Inget krångligt - en röd duk, engångsmuggar och pepparkakor i en korg. Min kollega J hade bakat ett par juliga kakor som hade strykande åtgång. Julstämning, 

Julshopping

Tog en kort paus i julstöket under kvällen för att titta in hos DesignWest i Ekenäs som bjöd på kombinerad glöggkväll och julshopping. I grannbutiken huserar Petra Geust i sin ateljé och butikerna bjöd på sitt allra bästa julutbud. 

Hyllorna dignade av produkter och bjöd på både ögonfröjd, levande julmusik och smakupplevelser.

Plånboken blev lite lättare också. Det är möjligt att någon kan se fram emot en julklapp från DesignWest i år, men jag avslöjar ingenting. 

Om du inte har möjlighet att titta in i stenfotsbutiken är det bara att besöka DesignWests webshop och fynda där. 

Mer ljus till folket

Smaken är som baken - delad. Det är alltså lite vågat att komma med synpunkter på ljusdekorationerna i grannskapet. Men det tänker jag alltså göra. Något skoj ska man väl ha i vintermörkret och regnet. 

Låt oss ändå först etablera att alla får dekorera med uteljus precis som de vill (så länge det inte utgör en olägenhet för grannarna, förstås). Om jag gillar eller ogillar nånting spelar absolut ingen roll för hur din gård ser ut. Och det finns säkert många som sneglar missnöjt mot vår gård under kvällspromenaden. Det är helt OK. 

På min topp 3 lista över dekorationer jag inte vill ha på min egen gård finns några klara "favoriter". 1. Blåfärgade ljus. 2. "Istappar" som rinner och andra rörliga eller blinkande ljus. 3. Och djur. Oftast är det renar. Med vidhängande släde och tomte. Dessa tre är sådant jag inte gillar. Men visst - djur och blåljus är bättre än mörklagda trädgårdar, gårdar helt utan uteljus. I det här kompakta vintermörkret behöver vi uteljus, så om du föredrar någon av ovannämnda varianter så är det ändå bättre än ingenting. 

På min topp 3 lista över favoritdekorationer hittar vi först en enkel och vacker trästjärna i fönstret med en svag lampa i. Den kan lysa med sitt milda sken under hela adventstiden till efter trettondagen och bara vara vacker. God tvåa är en ståtlig enbuske eller tuja med många små ljus, gärna med ett gulaktigt sken. (Åh, vad jag saknar mina tujor från förra trädgården.) Och min tredje favorit är en lykta med ett riktigt stearinljus i. Nackdelen förstås är att lyktans glas ska putsas och ljuset bytas ut då det har brunnit ner. Man kan ju inte få allt. 

 

Alla ut på kvällspromenad nu och beundra grannskapets trädgårdar. Mer ljus till folket!

Parallelluniversum

En kollega beklagade sig idag över att lock till plastburkar försvinner spårlöst ur köksskåpen. Detta fenomen är också bekant för mig och antagligen för alla andra som en gång i året (i samband med julstädningen!) sysslar med att para ihop lock och burkar och rada dem snyggt i skåpet (följande dag ligger de givetvis sikinsokin i skåpet igen...).

Vi konstaterade att det antagligen existerar ett parallelluniversum som är fullt av lock utan burkar och ensamma strumpor. En fascinerande tanke. 

24

November drar sina sista andetag. Den mörkaste, gråaste, tröttaste månaden tar slut i år också och december lurar runt hörnet. Visst, snön låter vänta på sig. Visst, det mörknar ännu i ungefär tre veckor innan det efterlängtade vintersolståndet. Men nu börjar adventstiden och vi får njuta av levande ljus, fönsterljusstakar och uteljusslingor som gör väntan så mycket lättare. 

Fönstren är tvättade och i köket hänger julröda gardiner. Med risk för att tröttna innan julafton piggar jag upp mej med glögg var och varannan kväll. Skriver önskelistor till jultomten. Funderar och planerar.

24 dagar. 

13 minuter och strumpisar

Försenat Stockholmsflyg och snöyra på vägen. Min något optimistiska tidplan för fredagskvällen höll förstås inte. Men skam den som ger sig.

Strax efter sju klev jag in genom dörren hemma samtidigt som firmans julfest körde igång på Stadshotellet. 13 minuter senare trippade jag ut genom dörren, duschad, mejkad och festklädd (till och med med strumpisar som tar en evighet att klä på sig) och gjorde entré en halvtimme försenad men i tid för maten. Den förlorade halvtimmen tog jag snabbt igen och det blev en bra julfest som planerat.  

Julsäsongen är alltså korkad på riktigt. Nästa vecka firar vi lilla jul och första advent och då får ljusstakar och fönsterstjärnor komma fram ur förrådet.  

Cirkus på Flemingsgatan

Jag vet att en som bor i en småstad inte ska klaga på trafiken, men jag bara måste få skrika ut lite frustration över morgonrusningen på skolområdet i Ekenäs. Det är flera år sedan jag senast varit tvungen att trängas på Flemingsgatan strax före 8 på morgonen, men nu är det aktuellt igen då Trean och jag samåker till skolan/jobbet på morgnarna. Skolbarnen springer som yra höns bredvid och över gatorna, stressade föräldrar (undertecknad inkluderad) och disträa lärare svischar fram med sina bilar och dagisbarn, mullematsäckar och kurakläder ska forslas till dagis. Fyll på röran med morgonsimmare och alla invånare i Ormnäs som är på väg till jobb så har vi en salig soppa. Kön i backen upp till Raseborgsvägen är lång och alla ska med våld göra en vänstersväng där och tvingas vänta ut alla bilar som kommer från höger och framifrån istället för att smidigt svänga till höger och ta en liten omväg in mot stan. Och vänta bara tills det blir halt också så är det nästan omöjligt att ta sig bort från området. Är man lite nervöst lagd är man nära ett sammanbrott redan efter några morgonturer till skolan. 

Idag kippade jag av Trean och körde sedan in till Stationsvägen. Där stod fem parkerade bilar och gatorna gapade tomma. Månne jag kan lämna av honom där i morgon bitti?

Stockholm i mitt hjärta - eller så inte

Smaken är som baken. Delad. Det är inte bra att ifrågasätta andras tycke och smak. Men jag undrar i mitt stilla sinne varför Yle Fem visar en 12 minuter lång arkivfilm med Stockholmspärlor på på bästa sändningstid på lördag kväll? Stockholm är helt visst en av mina favoritstäder, men jag tycker faktiskt att kl 20.48 på lördag kväll inte är rätt tid att sända 

Jan Bergmans filmserie om Stockholm i början av 1900-talet. Rätta mig om jag har fel... 

Det går bra i förlagsbranchen

Lilla Karlssons Förlag i Ekenäs blomstrar och ger ut böcker som aldrig förr. Har ni aldrig hört om det förlaget? Nja, inte så konstigt, det är inte stora upplagor och inte så vidlyftig distribution hos Karlssons. Och det är inte många som har en bok från detta förlag i sin bokhylla. 

Idag kom den senaste boken från tryckeriet. Myrbacka-boken. Med blanka pärmar och släta blad ligger den på bordet och väntar att någon ta upp den och bläddra i den. 

Och i bokhyllan står sedan tidigare ett antal äldre böcker, fyllda av foton, minnen och berättelser. Böcker om resor, studentfester, trädgård, matlagning och segling. Vilken lycka då jag hittade Ifolors fotoböcker och fick en ny hobby!

Och jovisst. Följande bok är redan under arbete. Då inspirationen slår till måste man börja jobba. Här kommer några smakprov ur den senaste boken med bilder från huset i Tenala:

Småtroll och myrlejon

Här är ett mina fynd från bokmässan. En nyutgåva av Tove Janssons Småtrollen och den Stora Översvämningen. Med de klassiska illustrationerna och en härlig gammaldags font. Muminmamman, Mumin och Sniff möter sjöormen, den vackra Tulippa, hatifnattarna och Marabuherrn. Och framför allt det argsinta Myrlejonet som nästan lyckas gräva ner Mamman i sanden. Och så hittar de Muminpappan som sitter strandad uppe i ett träd efter den stora översvämningen. 

Slutet gott, allting gott. En mycket läsvärd bok. 

Fem vinkorkar av fem!

Södernresa

Vi åkte söderut på frilufts- och kulturutfärd. Ända till Hangö.

Först gjorde vi en rask promenad ut till blåsiga Uddskatan där vi åt en medhavd mandarin och tankade syre för hela veckan.

Med vindrufs, trötta fötter och rosiga kinder fortsatte vi sedan södernresan med konstutställning på Stadshusgallerian i Hangö Stadshus. Krisse och Jukka Sulonen bjöd till vernissage för sin utställning Etelä x 2 x Södern. Se utställningen om du kan!

Cava och snittar smakade utmärkt efter vandringen. 

Vi passade på att investera i konst. Ser ni den lilla röda pricken till höger? Det betyder att denhär tavlan är såld. Till oss! Leverans efter utställningens slut. 

Man kunde tro att vi ligger som slaka gurkor på soffan efter en sådan här dag, men vi är outtröttliga. Nu en dusch och sedan väntar allhelgonamiddag hos goda vänner. Ha en bra dag ni andra också!

Panikpackning

För några dagar sedan läste jag i Husis kåseri om kåsörens ständigt återkommande dröm där hon befinner sig hemma i sitt flickrum och packar och packar och aldrig kommer iväg nånstans. Det kunde ha varit jag!

För länge sedan, under många år, drömde jag just den här drömmen. Hemma i mitt barndomshem (där jag inte bott sedan Orwells år 1984) sprang jag omkring och rafsade saker att packa ner i ett otal kappsäckar. Saker både till mig, till Maken och till barnen. Saker som jag inte hittade, som jag glömt att köpa, som fanns på något annat ställe. Ner till köket, upp till flickrummet, ner till vardagsrummet, upp till syrrans sovrum, till garderoben, telefonkammaren (jodå, vi hade en sådan då jag var barn. Idag skulle det kanske kallas kontoret), badrummet, hallen och så vidare i all oändlighet. Och hela tiden med en isande känsla i magen för att jag visste att bussen kommer att gå uppe vid vägen om bara några minuter och det finns inte en chans i världen att jag hinner packa alla väskor och fösa ut familjen till busshållplatsen i tid. 

Ganska utmattande ska jag säga. Att vakna på morgonen efter att ha sprungit en hel natt. Förgäves. Inte varje natt kanske, men nog flera nätter i månaden. 

Sedan hände det en natt för flera år sedan, jag vet fortfarande inte varför och hur, att jag lyckades hitta alla mina och familjens saker, packa ner dem i väskorna, fösa ut Make och barn och Mor (dessutom) till busshållplatsen. I tid! Vi tog bussen, vi tog tåget, vi åkte till och med flyg nånstans, och sedan bil. Och vi kom fram! Vart vet jag inte, men vi kom fram, och jag har inte drömt min mardröm sedan dess. Här är helt klart nånting för en drömtydare att bita i. 

PS. Och vad kommer att hända med kåserierna den dagen papperstidningen ska läggas ner. Det skulle jag bra gärna vilja veta.

Marrar om mässor

Nu tänker jag inte marra om småsaker, men jag bara måste få säga att det är jobbigt att gå på mässa. Att vandra en hel (eller halv) dag i enorma hallar fyllda med mat, vin, böcker, inredning, trädgårdsredskap eller något annat tema är utmattande för vem som helst. Fötterna värker. Ryggen knakar. Och man blir helt matt av utbudet och drabbas av beslutsångest. Det är möjligtvis så en normal man känner sig inför ett tretimmars besök på IKEA?

Det är alltså sällan jag går på mässa men lördags blev det av. En mig närstående person gjorde ett uppträdande på en av de många scenerna för att berätta om det årliga seglingsäventyret i Grekland och jag halkade med in på årets bok och matmässa av bara farten. 

Elisabeth Rehn intervjuades om sin nyutkomna biografi.

Herman Lindqvist underhöll oss med historier från Sveriges och Finlands historia.

Vivan Nygård-Fagerudd intervjuade seglare och dansare som deltog i Göran Schildt regattan på Leros i september. 

Sedan shoppade vi loss bland bokstånden innan vi gick över till matsidan för att njuta av ostar och korvar och bröd och oljor och sötsaker och...  

Vi köpte hem lite kvällsmat - pecorino, brie, speltbröd och italienska korvar. 

Applecrumble & Fish

Det finns olika slags shoppingupplevelser. I den vanliga matbutiken till exempel, där man går ett par gånger i veckan. Eller horrorbesök i tekniska butiker. Lustfyllda besök i bokhandlar med intressanta och väldoftande böcker. Galna Dagar på Det Stora Varuhuset eller en nyfiken (och snabb) men lite skämmig titt in i en Gucci eller Prada boutique. 

Men ingenting går upp mot ett besök i ungdomarnas favoritbutik Abercrombie & Fitch. Om du lyckas hitta en butik vill säga. Det finns ännu inte så många i Europa, men Trean och jag visste att det skulle ligga en A&F butik på Champs Elysées och bestämde oss att söka upp den under Parisresan för ett par år sedan. Vi gick förbi de pampiga järngrindarna och den prydliga grusgången kantad av ståtliga cypresser minst tio gånger innan vi fick syn på den minimala och diskreta mässingsskylten med firmanamnet och förstod att gå in på innergården för att hitta ingången till butiken. 

I Amsterdam var det lite lättare att hitta A&F butiken som ligger på Leidsestraat. Men eftersom inga skyltfönster eller flashiga neonskyltar skvallrar om butikens existens är det faktiskt lätt att i hastigheten gå förbi.   

Butikskonceptet är också annorlunda än i andra butiker. Det är mycket kristallkronor och röda mattor. Förgyllt och pampigt. Väggarna är täckta av målningar av muskulösa unga män utan tröja. Roddare, löpare, kulstötare.

Och det är mörkt. Kläderna lyses upp av små strålkastare här och var, men där står man i mörkret och kisar och försöker gissa sig till om tröjan man håller i är blå eller grön. 

Musiken dånar på alla våningar, ljudnivån lär ska ligga kring 80 dB enligt instruktionerna. Butikspersonalen (det kryllar av dem) består mest av unga pojkar som står och viker kläder, smådansar till musiken och ser likadana ut. Och hela butiken stink.. jag menar doftar parfym. Hela lokalen är formligen indränkt i A&F's egen doft och du har aldrig uppskattat trafikavgaser och hamburgeros så mycket som då du snubblar ut ur butiken och kippar efter andan. 

Prislappen för upplevelsen är inte speciellt billig heller. Men det du köpt får du med dig hem i en högklassig papperskasse med tyghandtag och en bild av en ung kille med bar överkropp. Huruvida bar överkropp kan vara bra reklam för en klädbutik kan man väl diskutera?

-Vi handlar hädanefter A&F-kläder på nätet, slog Maken fast efter en tung halvtimme inne i Amsterdam-butiken. Tröjan vi köpte var grå upptäckte vi på kvällen.

Svampplockning eller Hur vi hittade ett hål i mammas stövel

I söndags åkte jag och mamma till Källvikskogen utrustade med korgar och svampknivar. Det var en varm dag. Oktoberluften var fuktig och tjock av syre och hela skogen var målad i höstfärger. Ovanför trädtopparna hördes flyttfåglarna ropa flyganvisningar till varandra men annars var det tyst och stilla. Inte en älgfluga så långt ögat kunde se. Ingen älg heller för den delen, tack och lov. 

Långt in i skogen behövde vi inte gå innan vi möttes av en armé av trattkantareller, (jag tror mamma hade bilen inom synhåll hela tiden). Vi fyllde korgarna tills vi inte orkade plocka mera (man ska ju rensa och förvälla svampen också!) och gick sedan ner till stranden för att dricka ur Dagmars källa. Vattnet var klart, kallt och vått och smakade underbart för svettiga svampplockare. Med vatten halvvägs upp till knäna i vattenbassängen märkte mamma att ena gummistöveln har ett hål. Vi satt en stund på bryggan och funderade på livet och på hål i gummistövlarna. En OK utflykt. Förutom stöveln då. 

Bicycle race

Nej, jag har aldrig varit i Beijing. Men jag gissar att Amsterdam ligger god tvåa som cyklisternas Mecka. Även om du är förberedd på att Amsterdamborna cyklar flitigt, blir du ändå överraskad över att se hur många cyklar det rör sig på gatorna. Och cykelkulturen är helt annorlunda än i Finland. 

Jag har samlat en liten cykelkavalkad för bloggen. Många godbitar saknas, där kameran var för långsam eller undanstuvad i kassen. 

Pling i ringklockan, nu trampar vi!

Det gällde att se sej för både för bilar och för cyklar. Och att verkligen hålla sig borta från cykelvägarna.
De första dagarna kändes det som om cyklisterna var en större fara än bilarna...

ALLA cyklade, gamla och ungar, kvinnor och män, studenter, kostymnissar...

INGEN hade hjälm. Inte barnen heller. 

Med dödsförakt korsade dom gatorna och kryssade mellan bilar och spårvagnar och bussar. 

Till och med en cykelbuss såg vi. Jag tror ni alla kan gissa vad man sysslar med på den här Pedalsalongen. Kolla också den orangeklädda killen längst till höger och hans huvudbonad så ser ni varifrån det här gänget kommer...

Ingen (inne i stan i alla fall) cyklade i 100 km/h med bockstyren, femtielva växlar, cykeltrikåer och sportglasögon. Alla cyklade i vanliga kläder, på väg till och från jobbet, hemmet och olika evenemang. 

Och cyklar fanns parkerade överallt. Hur i helsike kan man dels komma ihåg var man parkerade sin cykel och dels hitta den bland alla hundratals liknande fordon? Och jo, cykelstölder är mycket vanliga i Amsterdam. 

Tjejgänget är på väg nånstans.

På Heineken-bryggeriet kunde man fota sig på en budcykel.

Ingenting är för stort för att forsla på cykel. Den här killen är nog på väg till Centraalstationen.

Då trafikljusen slår om till grönt, då kommer dom svärmande. Från alla håll. Inte en enda kollision såg vi heller.

På väg till dagis kanske?

En och annan vespa eller moped skymtade bland cyklarna. Inte heller här behövs hjälm. Och ingen kör heller med trimmade motorer.

Man behöver faktiskt inte en citymaasturi för att köra killarna till fotisträningen.  

Cykelparkering bredvid Centraalstationen.

Endel vill sticka ut...

Cykeltaxin fanns, men var inte så vanliga som man kunde tro.
Många turister dristade sig att cykla omkring på hotellets hyrcyklar. Jag skulle inte ha vågat... 

Undrar om det är tillåtet att texta och tala i telefon medan man cyklar? Inte en ovanlig syn...

Inte ens tuffisarna behövde motorcykel.

Amsterdams bästaste sevärdhet, Ettan, tog sin cykel och försvann ut i Amsterdam-natten.