En helt vanlig dag på jobbet...

Vi har beslutat skaffa kaffeautomat till kontoret. Och förarbetet är det viktigaste. Smakandet. En helt vanlig dag på jobbet har vi kaffeprovning från två kaffeautomater. Vi dricker kaffe med mjölk, cappucino, espresso, kakao och caffe latte tills koffeinnivån stiger farligt högt och vi går på övervarv allihop.

Efter att ha druckit några muggar var fattade vi att man inte behöver dricka hela muggen förrän man kan smaka på nästa...

Efter avsmakningen var det ingen som lunkade tillbaka till sina arbetsrum. Alla småskuttade omkring på högvarv som små Duracellkaniner. En sällsynt arbetsintensiv dag på jobbet, kanske.

En helt vanlig dag på jobbet...

En helt vanlig tisdag mitt i mörka november passar det bra med kaffebjudning och Wibox jordgubbstårta. 

Det var dags för det årliga firandet av tjänsteårsjubileum och utdelning av  Centralhandelskammarens förtjänsttecken.  En hel rad 10 år, 20 år, 30 år och 40 år firades i dag. 

Och sedan tillbaka till skrivbordet och högarna som inte hade försvunnit under tiden...

Det heliga landet II

"A rose-red city, half as old as time"

Efter två dagar av avkopplande och acklimatiserande sol och bad var det dags att sätta väckarklockan att ringa i soluppgången, packa ryggsäcken och åka på utfärd till ruinstaden Petra i Jordanien. Kanske resans höjdpunkt för mej och Ettan, inte lika intressant för Tvåan som dock hängde med av pur intresse. Vår lilla grupp tog sig till och över gränsövergången Yitshak Rabin utan problem och möttes av vår jordanska guide Elias. Morgonen var solig och fin och vi började det jordanska mellanspelet med ett snabbesök i Akaba innan vi vände nosen mot bergen.

Akaba är en modern stad med stora ambitioner. Förebilden är rika Dubai.

Den livligt trafikerade motorvägen Akaba-Amman slingrade sig genom de vackert olikfärgade bergen och vi steg snabbt uppåt mot den första rastplatsen på 1600 m höjd. Där värmde vi oss med kardemummakaffe och beundrade utsikten över bergen.

En tapper rosenbuske hade fått för sig att slå ut i blom i den kyliga bergsluften. Något annat grönt fanns inte i sikte. Endast sand och sten. 

Efter ytterligare en timme i bil närmade vi oss Wadi Musa och Petra. Staden som byggdes av nabatéerna 500 år f.Kr. finns på FN's världsarvslista och vimlar av turister och följaktligen också av souvenirförsäljare och beduiner som erbjuder häst- eller kamelskjuts till vandrare med trötta fötter. Vi börjar vandringen längs en sandväg som leder till ingången till Siqen, den kilometerlånga smala vindlande stengången som leder till öppningen till själva staden. Siqen har formats av vatten men kantas av gravkammare, akvedukter och andra dekorationer som huggits ut i klippväggarna av de olika folkslag som härskat i Petra under årens lopp.

Här kommer en hästkärra i full karriär. Beduinerna som tidigare var bosatta inne i grottorna och gravkamrarna i Petra bor numera i en beduinby utanför, men livnär sig fortfarande på tjänster till turisterna.

Efter den sakta sluttande Siqen kommer man så till öppningen till Petra och ser den mäktiga Skattkammarens fasad för första gången. Då glömmer man beduinernas skrik och rop, de hundratals övriga besökarna, hästarnas klapprande hovar och den stekande solen. Och bara gapar av beundran. 

Man rundar det sista hörnet inne i stengången, och ser den första skymten av den. Skattkammaren. Mäktig. Gyllene. Vacker.

Skattkammaren är egentligen inte en skattkammare utan troligen en gravkammare. Den har fått sitt namn av de beduiner som verkligen trodde att den var en skattkammare och ansåg att lättaste sättet att få tillgång till skatterna därinne var att skjuta sönder fasaden. Man kan inte gå in i byggnaden, utan får nöja sig med att beundra den utifrån.

Lite får man skämta, också med allvarliga saker. Det skulle Indiana Jones också ha gjort. I bakgrunden skymtar två män som är anställda av jordanska turistministeriet för att gå omkring i Petra iklädd nabatéiska dräkter. 

Efter det lilla torget vid Skattkammaren fortsätter vandringen nu i själva staden längs Fasadgatan. Huvudet svänger från sida till sida för att hinna se alla vackra uthuggna gravar, gudabilder och altarplatser, och amfiteatern. Nu har vi gått sakta nerför i kanske fyra kilometer och det börjar vara dags att tänka på returen. Stoltheten förbjuder mej att ens tänka på att köpa hästskjuts tillbaka upp. Ja, och så är jag lite rädd också för beduinerna kör som blådårar fram och tillbaka längs gatan och Siqen och det gäller att se upp så man inte blir överkörd. Ettan och Tvåan tankar lite kalla drycker i ett litet dammigt café och klättrar ännu upp till den korintiska graven medan jag vandrar sakta tillbaka uppför mot Skattkammaren. Vi lämnar över hälften av Petra osett. Jag tror det skulle behövas veckor för att hinna se och bekanta sig med allt som hittills har grävts ut i staden. Och det svindlar vid tanken på allt som ännu återstår att gräva fram.

Hemfärden sker mestadels under tystnad då vi sitter och smälter dagens intryck. Uppe i bergen överraskas vi av ett regn- och åskväder som faktiskt nådde ända ner till Eilat. Det ger en extra krydda åt den nog så spännande gränsövergången då vi formligen sjasas ut från gränsområdet för att hinna undan en hastigt stigande översvämning som gör vägen oframkomlig. Vi kör genom översvämningen i sista stund och återvänder till tryggheten på hotellet efter en händelserik dag. De som kom efter oss till gränsen fick övernatta på den jordanska sidan. 

Det heliga landet I

Nån kanske har undrat varför bloggen har legat i radioskugga i ett par veckor. Nån annan kanske vet om att jag har varit på resa och därför inte hunnit med blogginlägg i normal takt. Och nån kanske kan gissa att nu kliar det i fingrarna och ni nu kan vänta ett par blogginlägg med fina bilder och berättelser från vår semestervecka i Israel.

Resmålet var Eilat, Israels sydligaste stad som ligger längst upp i Röda Havsbukten. Eilat är en frihandelszon, men det är inte något man kunde märka i prisnivån som ligger nästan lika högt som i Finland. Eilat är en riktig turistort, speciellt för inrikesturismen, men också för horder av ryssar, fransmän och folk från arabiska länder. Mitt i stan ligger faktiskt inrikesflygplatsen, med inflygning rakt ovanför stranden, och ett rätt så öronbedövande oväsen för dem som bodde granne med flygältet. Europeiska turister var i minoritet, man hörde förvånansvärt lite engelska, amerikanska, tyska eller nordiska språk. Skyltningen gick mestadels på hebreiska och ryska, och tacksamt ofta också på engelska, för de båda förstnämnda språken vållar nog en del huvudbry...

Eilat skryter med 360 soldagar om året och vi fick rejält med sol och värme under veckan. Här råkar mätaren ligga på 34 grader. För det mesta var det ändå "bara" 27-29 grader på dagarna. Och betydligt svalare på nätterna och morgnarna. 

Det råkade komma en störtskur under vår resa, men det inträffade medan vi var på utfärd i Jordanien, så vi märkte inget av den. Förutom att vi höll på att fastna i gränsövergången mellan Jordanien och Israel pga en snabbt stigande översvämning som vi körde igenom i sista sekund innan gränsen stängdes.  

Windsurfingklubben testar vindarna i Eilatbukten. I bakgrunden syns Akaba och de röda jordanska bergen. 

Granne med Eilat ligger Jordaniens motsvarande turist- och frihandelszon, Akaba. Så nära men ändå så långt borta. För oss som är vana att resa inom Europa och Schengenområdet ter sig de israeliska gränsformaliteterna sällsynt överdrivna och att korsa gränsen till Jordanien är inte gjort i en handvändning. Eller gratis för den delen. Du bör hosta upp ca 50 euro i gränsavgift, genomgå en säkerhetsintervju, passera en metalldetektor, eventuella väskor ska genomlysas och vid behov öppnas och passet ska stämplas ett flertal gånger. Och detta på båda sidor alltså. Och båda vägarna.
Samma procedurer gäller för övrigt på flygplatsen, både vid in- och utresa. så det gäller att utrusta sig med god tid och stålnerver.

Den här bilden är plockad från nätet. Det kändes inte som läge att plocka fram den egna kameran bland k-pistarna och de bistra säkerhetsvakterna. Här ser man den israeliska ingången till den flera hundra meter långa gränszonen som domineras av ett parhundrameterlångt taggtrådsingärdat ingenmansland i mitten. 

Inrikesflygfältet mitt i stan delar Eilat i två delar där den västra delen är mera "riktig stad" och hotell och badstränder dominerar i den östra delen. På turistsidan ligger också lagunen med marinan som är hem för en hel del lyxiga båtar i olika storleksklasser.

För den shoppingglada finns flera shoppingcenter och så de vanliga turistbasarerna längs strandgatan the Royal Beach. Basarstånden ligger granne med de vanliga märkesbutikerna som Armani, Diesel, U.G.G. och Zara. Något för envar alltså. Shekel, euro, dollar, kreditkort mottages överallt...
Den som vill vara kulturell hittar muséer med olika inriktning att fördjupa sig i. Utanför (!) Eilat Art Gallery finns en massa trevliga fiskar i olika färger.

Vi som bodde på ett helt vanligt hotell kunde bara titta avundsjukt mot Hilton eller Crowne Plaza som är helt i en klass för sig vad gäller lyx och flärd. Men alla hotell var välutrustade med egna säkerhetsvakter, försedda med pistoler och bistra, vaksamma miner. På gatorna patrullerade turistpolisen, oftast rätt så unga flickor och pojkar i grupp, med k-pistar nonchalant svängande över axeln. För att komma in i de flesta butiker och shoppingscenter var det metalldetektorer och genomlysningsapparater som gällde, eller åtminstone måste du visa upp innehållet i din väska. Tro mig, man vänjer sig redan på en vecka...

Mitt ressällskap hade en tendens att ha sovmorgon mest varje dag. De missade alltså de härliga soluppgångarna över hamnen och de jordanska bergen. Det blev ljust redan efter sex på morgonen och vid nio värmde solen redan skönt. Vid fyratiden på eftermiddagen sjönk solen redan bakom husfasaderna och mörkret föll redan före fem. Rätt så korta dagar alltså, men kvällarna var ljumma och långa...

Vi gjorde mycket annat under resan också. Inte bara shopping, sol och bad alltså. Stay tuned for more...

Spänning i livet

Det finns olika sätt att skaffa sig spänning i livet. Trean och jag hade en gastkramande bilfärd till stan i morse. Strax efter att vi svängt ut på stora vägen droppade bilens räckvidd drastiskt från 32 km till --- km och färddatorn meddelade olycksbådande att det är dags att "Tanka snarast". Vi tittade på varandra med oro i blicken och åkte vidare under spänd tystnad. Kilometer efter kilometer avlades med fuktiga handflator och öronen på helspänn för att upptäcka eventuellt hostande ljud från motorn. Den tysta färden avbröts endast av Treans korthuggna kommando "Sätt i fritt" i nerförsbackarna (det hade jag redan gjort). Ytterligare ett par kilometer avklarade. Blickarna var spänt riktade mot tankens signallampa som hade slutat lysa och övergått till att blinka hysteriskt. Ännu ett par kilometer och vi befann oss redan på upplyst väg. Trean funderade oroligt på  goda förklaringar till förseningen och huruvida han skulle orka skuffa bilen sista biten. Själv tänkte jag mycket på hur mina högklackade skor och tunna ylleponcho skulle klara av den kyliga höstmorgonen. Ännu en kilometer och fotishallen skymtade redan, men ännu var det inte dags att pusta ut. Jag kurvade in på parkeringen och Trean hoppade ut med ett lättat "God speed" som avskedshälsning. (Den ungen måste börja titta mera på svenska program på TV). Jag tror jag höll andan den sista halva kilometern från fotishallen till macken.
Det är nog ett hujsigt spännande liv vi lever...

Nedräkning

Bloggen närmar sig en ny milstolpe. Då detta skrivs ligger vi på 9.942 stycken visningar och är skälvande nära det magiska talet 10.000.
Otroligt, tänker jag stolt och spekulerar och fantiserar om vem ni är som läser. Ja, endel av er ger ju sig till känna, men jag är lite nyfiken på de okända läsare som enligt bloggstatistiken finns t.ex. i Ryssland och Polen. Observera också att Åland har en egen rad.

Post	Sidvyer
Finland	8021
USA	849
Sverige	314
Ryssland	198
Storbritannien	139
Tyskland	95
Polen	86
Irland	74
Danmark	24
Åland	13

Tänker hålla andan de närmaste dagarna och höjer sedan en skål för läsare nummer 10.000.

My name is Bond, Jane Bond?

Tidigare i veckan åkte jag på ett möte till Stockholm. På morgonen tog jag och kollegerna taxi från hotellet till kontoret, men eftersom vi var fem stycken var vi tvungna att nyttja två bilar. Jag och min kollega satte oss i bil nummer två, och då fick jag äntligen tillfälle att uttala den berömda frasen "Följ efter den där bilen!".

Vi tappade bort den första taxin efter ett par trafikljus, och då fick chaffisen Hassan skriva in adressen i GPS:n istället. Det kändes inte riktigt lika glamoröst.