Gullviva, mandelblom, kattfot och blåviol

Jo, jag har varit ute på cykeltur igen. Cykelturer längs solvarma byavägar är utmärkt jordmån för bloggtexter. Speciellt nu då vägrenarna svämmar över av ljuvliga, doftande vilda blommor. Kråkvicker, hundloka, gulmåra...

Medan jag bongade det ena midsommarblomstret efter det andra kunde jag inte låta bli att förundras över hur lätt namnen som jag lärde mej i lågstadiet dök upp i minnet. Namn på blommor som man såg teckningar av i Floran i färg och som man sedan samlade in under sommaren och pressade i herbariet. Rödklöver, tjärblomster, brudbröd...

Och så vackra namn de alla har. Det måste ha funnits ett intresse för blommor i mig redan som åttaåring eftersom jag fortfarande efter alla dessa år med lätthet känner igen blommorna från förr. Vitmåra, blåklocka, styvmorsviol...

Fåglar och fiskar har jag alltid haft lite problem med. Har fortfarande svårt att skilja på stare och koltrast. För att inte tala om fågelljud. Det är bara gök och rördrom jag känner igen med säkerhet. Fiskandet i Gloet med mamma och farbror Ejnar resulterade nog i en viss kännedom om våra vanligaste matfiskar. Men ingenting sitter så säkert som blommorna. Duntrav, baldersbrå, solöga...

Alla barn har antagligen nån slags fix idé (there's a fine line between hobby and obsession...) som de briljerar med. Ett av mina barn var som liten omåttligt intresserad av fåglar. Ett intresse som resulterade i en mängd fågelböcker, kikare och en outsinlig källa av fågelnamn. Ett annat av barnen koncentrerar all sin inlärning till fotbollsspelare och kan allt om deras klubbar, spelpositioner och målhistoria. Och en av sönerna kan alla repliker i Sagan om Ringen filmerna utantill. Alla tre filmer. The extended version. Jag vet, för jag har sett honom mima både till Gollum och Gandalf. Gulfibbla, johannesört, Jungfru Marie nycklar...

Man undrar vad som hade hänt om vi som barn satsat våra inlärningssträvanden på religionshistoria eller varför inte finsk grammatik istället. Mina cykelturer skulle ha varit tråkigare i alla fall. Renfana, linnéa, skogsstjärna...

Vilket intresse som hör till vilken av sönerna? Ja, det får ni fundera ut själva!

Skynda dig älskade

För ett par dagar sedan var det sommarsolstånd.

Nu är vi obönhörligen på väg mot mörkare tider. Snart är julen här.

Skynda dej älskade, skynda att älska,
dagarna mörknar minut för minut.
Tänd våra ljus, det är nära till natten,
snart är den blommande sommaren slut.

Låt dig för all del inte nedslås av Höstvisan. Ta i stället vara på de ljuva, ljusa sommarnätterna. Njut av sommaren. Andas. Dofta på rosorna. Smaka på jordgubbarna. Ta ett dopp. Gå barfota i gräset. Skåla i champagne.

Glad och lycklig midsommar till er alla!

 

Jurassic Ramsholmen

Min kvällspromenad gick idag längs Västvallen och ut på Ramsholmen. Att vandra längs de lummiga stigarna kändes som att stiga in i Jurassic Park. Solskenet silade i tunna strimmor in genom den täta växtligheten och blandade sig med doften av fuktig jord och tusentals blommande växter. Tystnaden överröstades av ett öronbedövande surr och kvitter från insekter och fåglar som gömde sig i grönskan. Inte ens en liten vindpust lyckades leta sig ner mellan de höga majestätiska träden.

 

Det var inte björnar jag tänkte på då det knakade i buskagen, utan stegosaurusar och velociraptorer. Men jag mötte bara nån enstaka hund med sin husse eller matte.

Beduinen diktar nidvisor på sin lediga tid

Fick låna Sigurd Sahlbergs Geografibok för folkskolor från 1957, komplett med randanmärkningar och teckningar gjorda av bokens innehavare. Vi talar alltså om geografiundervisning i slutet av 1950-talet och början av 1960-talet. Och det är förbluffande, stundvis rätt skrämmande läsning boken bjuder på. Mina kunskaper räcker inte till för att utvärdera sanningshalten i uppgifterna om klimatförhållanden och meteorologiska fenomen, men då den gode Sigurd ger sig in på att beskriva befolkningen i de olika länderna och radar upp den ena fördomen och nedvärderingen efter den andra, får man sig en och annan tankeställare. Tänkte bjuda på några insiktsfulla utdrag ur boken:

Danskarna är glada, flitiga och sparsamma. De står högre i bildning än de flesta andra folk.
Jaha, just så. Den tidens Pisa-undersökning placerade alltså Danmark i topp.

Tyskarna är som danskarna flitiga och mycket sparsamma. De har förstått att väl begagna sig av naturens alla rikedomar.
Det kan man kanske hålla med om, tyskarna kanske tycker så i alla fall.

Polackerna är till lynnet livliga och hetsiga. De är begåvade och musikaliska, men huvudmassan av befolkningen är ännu okunnig och efterbliven.

Nu börjar det bli riktigt intressant. Efterbliven????

Sigurd säger också att schweizarna är beslutsamma och modiga medan fransmännen är älskvärda och artiga och sparsamma, ofta med flere miljoner franc på banken.
Jag ska inte uttala mej om hur rika fransmännen i gemen är, men i Paris träffar man faktiskt ofta på väldigt otrevliga och oartiga fransmän.
Spanjorerna är ganska okunniga och vidskepliga, slovakerna är mer efterblivna än tjeckerna (!!), rumänerna är vackra, engelsmännen är fåordiga och kallt beräknande, italienarna lynniga och eldiga och har inte stora fordringar på livet. Alla balkanfolk är krigiska och använder granna färgrika folkdräkter.
Nja, krigiskheten är det väl lätt att hålla med om, och visst kan man väl kalla Berlusconi eldig, men nu börjar jag lite förstå dethär om hur fördomar om olika folk har uppkommit och hur de hålls vid liv.

Grekerna står icke längre lika högt i lärdom och skön konst som fordom. Den nutida greken är mest känd för sin skicklighet som affärsman.
Men bankkrisen då?

Visserligen medger boken att det bor många olika folk i Orienten, men buntar ändå ihop dem kort och kraftigt med att säga att
Orientalen är ofta fanatisk och ofördragsam. Med hänförelse omfattar han profeten Mohammeds lära.

Beduinen klär sig i kamelhårsmantel, rider eldiga arabiska hästar och företar djärva plundringståg till grannarnas område. Under sin lediga tid dricker han kaffe eller diktar nidvisor och kärlekssånger.
Ser ni bilden framför er? Låter nästan som om Sigurds information kommer från en Rudolf Valentino-film. Eller så kanske det är tvärtom?

Japanerna, i motsats till Asiens övriga folk, är ytterst renliga såväl i fråga om kroppsvård som beträffande bostaden.
Kul att höra om man är korean eller tibetan...
Vi lär oss också att det bästa kaffet kommer från Jemen och att kinesiska språket är egendomligt och svårt att lära. Varför inte. Men sedan kommer vi verkligen ut på svag is då vi tar oss an Afrika...
Till lynnet är negern som ett outvecklat barn. Han är svag för prydnader och grannlåt och bekymrar sig ej för morgondagen.
I Kongo lever håriga, gula eller mörkbruna dvärgfolk som idkar byteshandel med bantunegrerna.
Du milde tid...

Nord- och Syd-Amerika och Australien ägnas endast några sidor var, och bidrar bara med korta insiktsfulla synpunkter på urbefolkningen, som t ex att
aboriginerna, som håller på att dö ut, lever i kättja och elände, medan indianerna minskar p g a eldvatten och smittsamma sjukdomar.

Inget ont om författaren och boken i sig, som säkert till största delen var en utmärkt källa för kunskap i folkskolan år 1957, men man häpnar över många saker. Man kan kanske skratta gott åt detta, och framför allt glädas åt att dagens geografiböcker inte längre innehåller klyschor och fördomar av den här kalibern.
Men samtidigt undrar jag hur världen ser ut om femtio år, och vad vi då kommer att sitta och skratta åt medan vi bläddrar i geografiboken anno 2011?

Släktstatistik

Elsa och Gunnar gifte sig i Mattas Gård i Jaccarby 25 augusti 1917. Dom var min farmor och farfar, som båda hann dö innan jag föddes. Det var ett strävsamt par, Gunnar var en efterfrågad koskötare och jobbade på flere olika gårdar runtom södra Finland innan paret hade samlat på sig tillräckligt för att skaffa sig en egen gård, Sydänperä, i Pargas. Elsa och Gunnar fick 12 barn och i lördags samlades 46 ättlingar till Elsa och Gunnar Sundman till släktträff i Pargas.

Nån kanske nu väntar sig fyndiga bektraktelser och roliga historier från träffen, men tjocka släkten måste man ta på allvar, så här blir det inget skojande utan allvarliga siffror och statistik från vår släktbok.

Generation 1
Min pappa Calle föddes i Sysmä som nummer 8 i barnaskaran. Av de tolv barnen var det tio som bildade familj och fick egna barn eftersom bröderna Sten och Lasse dog redan som unga. Nu är det endast min faster Toja som är i livet av syskonen Sundman. Hon har nu uppnått den vördnadsbjudande åldern 91 år, och var tyvärr inte i form att delta i släktträffen. Så här i retrospektiv tycker jag kanske att det är Toja som var den fräsigaste av pappas alla syskon, hon är en tuff tant!

Generation 2
De tio barnen skaffade sig fruar och män och tillverkade sammanlagt 27 barn, Gunnars och Elsas barnbarn alltså, och mina kusiner. Jag är själv nummer 21 i kusinskaran, där den äldsta, Stina, är 69 år och den yngsta, Anna, är 30 år. En ganska stor åldersgaffel alltså. Också vi kusiner har tagit vår uppgift på allvar, de flesta av oss är eller har varit gifta/sambon och fått tillsammans 42 barn.

Generation 3
Kusinbarnen, Elsas och Gunnars barnbarnsbarn, varierar i ålder från 2 till 49 år. Här bland småkusinerna (sysslingarna) finns naturligtvis våra tre pojkar som nummer 28, 31 och 36. Ännu finns det möjligheter att utöka tredje generationen, såpass unga kusiner finns det ännu. Anna, vi väntar med spänning!

Generation 4
De äldsta småkusinerna har hunnit starta små familjer själva och - håll i hatten nu - satt 32 barnbarnsbarnbarn till världen. Barnbarnsbarnbarnen, bryllingarna, håller sig inom åldersgaffeln 24 år till 2 månader! Det är läget i dag, ett nytt barnbarnsbarnbarn väntas i augusti och blir då släktens nyaste medlem. Råmaterialet är tryggat alltså, som blivande morfar, kusin Thomas uttryckte det på släktträffen.

Generation 5

Jag fattade det inte riktigt i lördags, men med på träffen hade vi också släktens enda medlem i femte generationen, Linus Torvald Palm, född i oktober 2010. Rätt så maffigt. Men han får väl inte trona i ensamt majestät här så väldigt länge.

Från den ursprungliga barnaskaran finns alltså endast faster Toja kvar, men hon har sällskap av fyra ingifta fastrar som tillsammans representerar den första generationen. Av kusinerna är det endast två kusiner som har avlidit, alla andra 25 kusiner lever ännu i högönsklig välmåga.

Av de tolv barnen var det May och Mikko som gav sig av till Sverige och Roger till Åland, de övriga stannade fantasilöst nog kvar i hemtrakterna kring Pargas. Kusinerna har också främst hållit sig inom Norden och finns i Finland och Sverige förutom min yngsta syster Caroline som vågat sig iväg ända till Irland.
I Pargas finns också familjens släktforskare och sammankallare, kusinerna Magnus och Anna, som ska ha stort tack för att de hade tid och energi att ställa till släktträff.

Småkusinerna myllrar på i Finland, Sverige och Danmark och förvånansvärt många finns fortfarande kvar i Pargas-trakten. Här kan man alltså inte sikta in sig på en jorden runt-resa där man sover gratis hos släktingar i världens alla hörn. Men jag tror vi alla är gärna ställer upp med övernattningsplatser för varandra även om vi "bara" håller oss i Norden.

Vi hoppas såklart på ny träff om några år!

PS. Jag har tummat och räknat och bläddrat i släktboken som Anna har sammanställt. Och antagligen räknat fel. Men det står jag för. Det är ändå mycket imponerande siffror jag bjuder på!

Att mäta regn

Då min svåger, av irländsk härkomst, tillbringade sin första sommar i Finland, frågade han mej en dag varför alla finländska trädgårdar är försedda med en lite grön mätare. Glad över att kunna bidra till hans allmänbildning berättade jag för honom att det är en regnmätare.
- I know it's a rain meter, sade han, but why do you all have them?

Då startade en filosofisk diskussion om the importance of having a rain meter.
- Så att man vet hur mycket regn som föll under natten, så att man kan jämföra med grannen och förundras över hur ojämnt skurarna faller och så att man kan skryta/klaga/glädjas över regnmängden på egen gård jämfört med den i stan/Hangö/Pargas/Hotahejti. Förstås. Sa jag.

Det bor tydligen en liten jordbrukare i mig, för jag tycker faktiskt det är rätt så givande att diskutera regnmängder. Med måtta naturligtvis. Jag för inte statistik eller ritar grafik över regnet. Men pratar gärna väder som riktiga bönder gör.

Vi skaffade omedelbart en egen regnmätare åt svågern. Och pliktskyldigast bidrar han med regnstatistik från gamla Langansböle nu och då. Men speciellt intresserad är han inte.
Det beror väl på hans irländska ursprung. Hur intressant är det att diskutera regn i ett land där det faller mer än 1000 mm regn på ett år (jämfört med 500-600 mm i Finland) och det kommer små skurar mest varje dag? Not very, I think.

Nu skulle det gärna få komma en skvätt vatten i våra regnmätare. Det är rätt så torrt i trädgården nu...

En lindrig släng av björnfrossa

Idag under kvällens cykeltur tänkte jag mycket på björnar. Det blir så då man cyklar längs glest bebyggda vägar mitt i skogen. Man hör en massa knak och brak i buskarna och trampar på för brinnkära livet med hjärtat i halsgropen mest hela tiden. Det är bra motion.

Jag steg av och ledde cykeln uppför en rätt så brant backe. Då kände jag plötsligt en frän, obehaglig lukt i näsborrarna och insåg att det säkert är så björnar luktar. Jag ökade på stegen, sökte febrilt efter en lämplig plats att ligga ner och spela död i och väntade på att björnfrossan skulle slå till. Då såg jag i högra ögonvrån två soptunnar stå och jäsa i solgasset. Min sista stund var alltså inte kommen.

Jag cyklade hemåt i rask fart och satte mej under syrenbusken och njöt av doften där en god stund. Tills björn- och soplukten vädrats bort.

Tummen mitt i handen

Det är mycket paketerande på gång nu. Paket till studenter och födelsedagskalas och annat firande.

Jag är urusel på att paketera. Klipper antingen flere meter för mycket papper så att paketet bara blir knöligt och det går åt massor av tejp. Eller just två millimeter för lite papper eller för snett eller hackigt. Jag kan bara knyta snöret runt på ett sätt. Och så tar jag alltid för lite snöre.

Men jag älskar att få fint inpackade presenter. Gillar innehållet också förstås, men speciellt känslan då ett paket är genomtänkt, vackert och elegant. Då kan man dra ut på öppnandet och bara njuta av och beundra skalet. Det gör man inte med en banan.

Jonte har länge sökt sina paket inför sin födelsedag på söndagen. Men dom är gömda. Inte så snyggt paketerade, men bra gömda! 
PS. alla paket är förstås inte hans!