Att köpa sig ett zoo

Läste för en tid sedan en härlig bok som handlar om en familj som köpte sig ett zoo (We bought a Zoo av Benjamin Mee ). Så spännande och lärorikt och så modigt av dem!
Inget för mig förstås, som är rädd för de flesta djur och lite för arbetsskygg för att bli egen företagare också. (Nu ska boken bli film också, så passa på att både läsa den och sedan se filmen.)



Jag läste också en artikel i senaste Femina om ett par som gav sig ut på en 3 år lång jorden runt-seglats. Tänk att lämna vardagslunken bakom sig och ge sig ut på äventyr! De här två var ju inte riktigt vanliga Svensson-människor med en normalstor segelbåt, men visst har jag läst om sådana också. Sådana som du och jag som bara kastar loss och åker iväg.
Inget för mig förstås, som blir sjösjuk redan söder om Hangö om vinden blåser fel och som inte gillar då det är fuktigt och trångt ombord.

Som tonåring beundrade jag kompisar som interrailade runt hela Europa med sina få ägodelar i en ryggsäck och massor av upplevelser med sig hem. De övernattade på tågstationer och i parker och träffade likasinnade ungdomar och hade vansinnigt roligt.
Inget för mig förstås, som vill ha kläderna snyggt packade i en resväska på hjul och gärna övernattningarna färdigt bokade i förväg för hela resan.

Då vi reser söderut är det intressant att titta på Till Salu -skyltar på små näpna stugor eller lägenheter med havsutsikt och fantisera om hur det skulle vara att skaffa sig ett andra hem på varmare breddgrader. Gå och handla på torget tillsammans med urinvånarna, odla oliver och dricka vitt vin på tavernorna varje kväll.
Inget för mig förstås, som älskar årstidsväxlingarna i Finland och trivs bäst hemma i soffhörnet eller på terrassen.

Jag har också läst massvis av andra böcker med samma tema som t ex Kalifens hus, Gift med en beduin, A good year eller varför inte Eat Pray Love. Alla med olika varianter på temat lämna sin trygga tillvaro och börja ett nytt liv, nånstans helt annanstans på ett helt annat sätt, i en helt annan kultur.
Inget för mig förstås som inte gillar att bo i tält, jaga skorpioner eller utöva yoga.

Ser man ett mönster här?! Jag älskar att läsa om modiga människor som vågar bryta upp från sin trygga, invanda och hemtrevliga tillvaro för att ge sig av mot okända horisonter likt Snusmumriken och hans gelikar. Men det tycks räcka för mig att det stannar vid att läsa om det och kanske till och med fantisera om hur det skulle gå till. Jag är nog alldeles för bekväm (och feg) för att våga ta steget själv. Har kanske inte behov av det heller (utom vissa måndagar kanske...).

Men drömma får man väl?

Livet som medelålders - del 4

För den som undrar hur många delar den här serien innehåller kan jag avslöja att det finns hur mycket som helst att skriva om livet som medelålders. Vänta bara tills du också är där!

Jag var till frissan i förra veckan. Klippte lite och satte ny färg. (Och betalade skjortan!) Satte färg som täcker in de gråa hårstråna. Jag fick mina första enstaka gråa hår före jag fyllde 30, och blev helt grå långt innan jag fyllde 40. Innan dess tyckte jag att det är lite fjantigt att färga håret, man måste ju kunna leva med det som naturen ger en.
Men sen fick jag alltså ge mej. Det är INTE roligt att vara en ungdomlig 35-åring med stålgrått hår. Sen är ju det gråa håret väldigt grovt och livlöst och matt också. Inte mjukt silvervitt som min mommos hår var, utan svårtämjt som hästtagel. Färgen ger håret lyster och gör det mjukt och formbart. Dubbelvinst alltså.

Men nu långtidsplanerar jag att övergå till grått lagom till 50-årsdagen ungefär. Dit är det ju ännu flera år faktiskt, men jag måste börja vänja mej vid tanken redan nu.
Då ska jag börja åldras med värdighet. Bära mina mogna, stålgrå lockar med stil. Spara tid och pengar hos frissan. Och bli medelålders riktigt på riktigt.

Du ska inte tro det blir sommar, ifall inte nån sätter fart

Det här skulle kunna vara en bloggtext om polyrottingens fördelar gentemot terrassmöbler av trä eller rotting. Det skulle kunna handla om kundservicen i möbelhuset där vi handlade i veckoslutet. Eller närmare bestämt avsaknaden av den... Eller så kunde det till exempel handla om hur många millimeter regn vi fick igår.

Men i stället vill jag bara glädas åt att gården nu börjar vara klar att ta emot sommaren. Terrassen är inredd med de nya möblerna. Sittgrupperna i trädgården är på plats och väntar på sol och värme. Krukorna står tvättade och tomma i förrådet. Den första vallmon har slagit ut i blom. Och i veckoslutet åker jag till favoritbutiken i Bjärnå för att handla sommarväxterna. Nu är det inte långt kvar!

Provsittning

Pingisbordet skymtar i bakgrunden

Varsinaiset vauhtiveikot

Jag och Monarken, alltså. Idag Gennarybyviken runt. 18,2 km. 1 timme och 15 minuter. Med drickapaus.

Livet som medelålders - del 3

Nuförtiden orkar jag aldrig sitta uppe och se Eurovisionsfinalen till slut.
De märkliga mellanuppträdandena och den utdragna röstningsproceduren där grannländer röstar på varandra intresserar noll. Dynan ropar inbjudande från sovrummet. Och skulle det hända nånting rafflande under de sista timmarna så kan man ändå kolla in det på Youtube följande dag.

Ångest av Utrensning

Måste man läsa god litteratur? Måste man tycka om högklassiga litterära verk? Får man njuta av kioskvältare? I smyg, kanske?

Jag närmar mig slutet på Utrensning av Sofi Oksanen och kämpar varje sida med en önskan att sluta läsa och samtidigt vilja fortsätta. Och har sådär smått ångestkänslor hela tiden eftersom berättelsen är så mörk och grym och eländig. Samma sak upplevde jag med Svinalängorna (Susanna Alakoski). Hur mycket lidande kan det finnas i världen?

Jag räknar mig som allätare vad gäller litteratur. Allt går ner. Deckare, scifi, kåserier, thrillers, fantasy, historiska romaner, biografier, chick lit, Kalle Anka.. Och helst läser jag sådant som gör mig glad! Lättlästa berättelser med happy ending. Varför läsa nånting som inte ger mej glädje och får mig att må bra?
Men ibland måste man väl bara ge sig på prisbelönta, omtalade, högklassiga verk. Och få lite ångest. Må lite illa. Och kurera sig efteråt med Maeve Binchy, Dan Brown, Torsten Ehrenmark, Harry Potter eller Sophie Kinsella.

En sak är klar. Nån prisbelönt författare kan jag aldrig bli. Det finns inte tillräckligt mycket elände och ångest i mig att sätta till pappers. Det är jag glad för!

Mera cykelvägar, tack

Monarken och jag inledde vårt förhållande med att cykla tillsammans in till Ekenäs. Vi njöt båda av en härlig cykeltur i strålande solsken på morsdagsförmiddagen.

En sak stod fullkomligt glasklar efter väl förrättat värv - vi behöver en cykelväg mellan Tenala och stan! Vägrenen är obefintlig, körfilen smal och bilarna kör fort.

Må Bra -satsningen i Raseborg skulle må bra av en satsning på cykelvägar i staden. Det skulle garanterat få många fler att ta cykeln till stan. Och må bättre.

Livet som medelålders - del 2

Plötsligt har jag blivit rädd för att gå i trappor. Nå, inte i trappan till nedre våningen hemma eller trapporna på jobb där jag springer som en gasell vareviga dag. Förstås. Men i smala trappor, ojämna trappor, ostadiga trappor och framför allt i okända trappor. På väg ner alltså (uppför går det bra ännu).

Har det att göra med att mina medelålders ben nu har blivit ostadiga och opålitliga? Eller har det att göra med sviktande synskärpa både på långt håll och nära, vilket resulterar i dålig avståndsbedömning?
F-n vet, men där går jag på darrande ben och håller krampaktigt i ledstången eller till och med väggen om stången saknas. I de riktigt värsta trapporna med lösa stenar eller extremt smala trappsteg eller i snöiga och isiga trappor på vintern regredierar jag till barnstadiet och går nerför ett trappsteg i taget.

Mina nära och kära vet inte om de ska skämmas för mig eller bara vråla av skratt. Men brutna ben vill jag inte ha, så skratta på ni bara!

Festförberedelser

En dryg timme kvar tills gästerna anländer. Värdinnan har allt under kontroll, Maken röker räkor för brinnkära livet ute vid lidret och skumpan ligger på kylning. Tiden inför en bjudning följer oftast ett givet mönster med olika skeden som leder upp till höjdpunkten.

1. Inbjudan
Under långa tider kan vi gå omkring och säga att nu borde vi verkligen ställa till med en bjudning av något slag, men det kan räcka länge innan vi gör slag i saken och bjuder in släkt eller vänner till nån slags baluns.
Första steget har tagits.

2. Ånger
Ofta är vi i inbjudningsskedet väldig sociala och stora på oss, och bjuder generöst en massa människor utan att riktigt ha konsekvenserna klara för oss. Strax efter att alla inbjudna tackat ja brukar vi bli rädda för att ha tagit oss vatten över huvudet och ångrar bittert att vi bjöd så pass många gäster. Vårt hus är för litet, stolarna för få, glasen olämpliga, plånboken tom, kalendern full...
Bara att bita i det sura äpplet, nu ska det ställas till kalas.

3. Resignation
Faktum är att vi ska ha en bjudning. So what, inga problem, det ska ju bli riktigt skoj egentligen! I detta skede brukar Maken ibland förivra sig på nytt och bjuda in lite flere strögäster. Då upprepas fas 1 och 2 innan vi igen landar på resignationsstadiet.

4. Planering
Nu börjar listskrivandet. Menyn planeras (och ändras, otaliga gånger), recept söks fram och handlarlistan skrivs, Maken får sin beskärda del som han sköter - efter idogt påminnande. Riktigt stora balunser kräver t om en Dag för dag-lista, för att man säkert ska hinna med och komma ihåg alla förberedelser i god tid. Det som kan tillagas i god tid hamnar i frysen, det som kan inhandlas i förväg fyller skåpen.
Planering är halva arbetet...

5. Shopping
Dan före dan är det dags att hit the shops. Den sista maten ska köpas, blommor till bordet kanske, allt enligt en strikt shoppinglista. Lite improvisation finns det rum för, och naturligtvis plan B om nånting väsentligt skulle vara slut.
Det går lika bra med selleri!

6. Dagen innan
Oftast kör vi med klar arbetsfördelning. Jag donar maten och Maken bär bord och dukar. Sen smyger jag in och justerar lite på glasen och bordsdekorationerna medan han skär upp och avsmakar i köket. Det är roligt att duka fint och visa upp det bästa man har.
Min syster har lärt mig ett jättebra knep, speciellt för buffébord. Plocka i god tid fram serveringsfat och -bestick, skriv på små lappar vad som ska läggas upp i vilken skål. Då slipper man det där panikartade sökande i skåp och lådor efter skålar och byttor just innan buffén ska stå framdukad.
Läget är under kontroll, alltså.

7. Panik
I något skede brukar jag öppna kylskåpet och drabbas av förvissningen om att maten inte kommer att a) smaka bra samt b) räcka till. Detta skede infinner sig lämpligen efter att butikerna har stängt, och det är omöjligt att skaffa mera av nånting. I detta skede brukar man också upptäcka att man glömt nånting väsentligt.
Lugn, bara lugn. Det ordnar sig! Tänk selleri!

8. Förberedelser
Nu är det ingen återvändo. Man gör det bästa av det man har. Man inser att ingen av gästerna kommer att gå hungrig eller törstig från bordet.
Nu startar det intensiva skärandet, bitandet, skalandet, blandandet och kokandet. Sprisrosorna blommar på kinderna och jag nynnar till musiken från radion. Att ha gäster är ju KUL! Tidtabellen håller och t om de mest kritiska matlagningsskedena går som smort. I god tid hinner vi i duschen och kan varva ner några minuter innan det bankar på dörren.
Partytime!

Efter många års äktenskap har vi finslipat värdarbetet så att framdukande och undanplockande och påfyllande och diskande går smärtfritt och smidigt allt medan gästerna underhålls och festen framskrider. Oberoende hur sent festen håller på är det skönt att ha allt diskat och undanplockat innan vi går och lägger oss. Undantagsvis har vi nån gång lämnat förödelsen till följande morgon. Det är inte så roligt.

Trekvart kvar. Dags att ta en tur ut i köket och göra en sista koll.
Glad Första Maj!