Det hårda livet

Livet på sjön innebär stundom stora umbäranden. Till exempel denna uppslitande händelse den kvällen vi hade angjort gästhamnen i Aspö. 

Gästhamnen i Aspö

Jag hade inte tvättat håret på x antal dagar och sol och blåst hade verkligen gjort sitt. Att tala om "bad hair day" var en klar underdrift. Tyvärr var gästhamnsbastun fullbokad och ingen dusch finns i hamnen. Återstod att A) tvätta håret i havet från båtens badstege eller B) vänta ytterligare en dag på en eventuell hårtvätt, som man inte kunde vara säker på att lyckas i nästa hamn heller. 

Eftersom jag normalt har svårt att gå ner i simhallsbassängen där temperaturen ska ligga på 26 grader (jag är säker på att det inte stämmer!) kändes vattentemperaturen på 16 grader lätt avskräckande, men modig som jag är beslöt jag mig att gå vidare med alternativ A, till stort nöje för de omkringliggande båtarna och deras besättning.

Att sänka ner en motvillig kropp i sextongradigt vatten är en lång och omständlig process som omfattar stående på badstegen tills benen domnar av kyla, en massa flämtningar och små iiik-ljud och en velande monolog ("Nu doppar du dig och det meddetsamma! Nej, jag kan inte, det är för kallt! Sluta sjåpa dig! Jag vill inte!"). Det är inget som försiggår i stillhet och tystnad, alltså. 

Centimeter för centimeter segade jag mig neråt, och precis då det kändes som om jag skulle vara tvungen att ge upp och lida vidare med håret ytterligare en dag, tappade jag dels balansen på stegen och dels greppet med ena handen (hade förstås tappat känseln i fingrarna i kylan) och föll ner bland isflaken i vattnet. Sagt och gjort, väl nere i vattnet schamponerades håret i ilfart och sköljdes nödtorftigt. Balsam var verkligen inget att tänka på i den stunden. Vilken tortyr att doppa huvudet under vattenytan - flera gånger!

Eftersom vi inte hade landströmmen kopplad i båten stod förstås ingen hårtork till buds heller, så kalufsen fick självtorka i den ljumma kvällsbrisen. Det blev en helt annan slags "bad hair day" följande dag, kan jag informera. Men håret var rentvättat. 

Navigare och necesse och sånt

En dag på havet:

Det blåser 8 sekundmeter. Upp till 12 i byarna. Det går vita gäss på havet där var sjunde våg slår så hårt mot båtskrovet att man tror Marea ska klyvas itu. (Sånt har hänt. Faktiskt. Fast kanske inte på Skiftet.). Vi kryssar och båten lutar nittio grader. 

Jag sitter påpaltad under regnskyddet och försöker fästa blicken på horisonten för att inte bli sjösjuk. Man borde äta nånting men jag kan inte ta mej ner i kabyssen nu då båten kastas som ett nötskal på vågorna. Och skulle jag mot förmodan få tag i mat och dryck skulle jag inte kunna äta och dricka eftersom jag inte kan gå ner i båten på toaletten. 

Maken, som tillfälligt förvandlats till en märklig kombination av Hjallis Harkimo och kapten Nemo, står bredbent vid rodret iförd full seglarmundering och mössa. Likt en manlig Lilla My skriker han av förtjusning då vi surfar fram över vågtopparna. Då jag med jämna mellanrum uppdaterar mig om vår postion (Ärviframmesnart? Ärviframmesnart?) svarar han milt överseende som den gamle och havet att vi tids nog är framme och ″det är seglingen som är målet med resan″.

En annan dag på havet:

Vi lägger ut i bleke. Små krusningar syns på vattnet. Det blåser mellan 1,5 och 2 sekundmeter. Perfekt vind. Motvilligt drar Maken segel och vi tar oss fram i en lagom fart på några knop. Marea lutar knappt. 

Otåligt försöker Maken, som idag påminner mest om en kombination av  Alex Stubb och Usain Bolt som har jättebrått nånstans, trimma de slaka seglen. Utan större framgång. Vi guppar fram. 

Som en livsnjutande Snusmumrik sträcker jag ut mig i solen i sittbrunnen. Vänligt och pedagogiskt upplyser jag Maken om att vi inte har bråttom till Kökar och ″det är seglingen som är målet med resan″.

Få se hur det blåser i morgon.

Paltkoma

Bloggen har iakttagit radiotystnad de senaste dagarna medan vi har seglat på de sju haven. Vi avbröt dock världsomseglingen idag och angjorde bryggan i Kastelholms gästhamn. Strax norr om gästhamnen ligger nämligen Smakbyn, Micke Björklunds välrenommerade restaurang, och ity skeppskorporna var uppätna och torrskaffningen var på upphällningen styrde vi stegen dit med höga förväntningar. 

Och förväntningarna kom inte på skam. Micke själv var inte på plats men maten och serveringen höll måttet. 

Först serverades en liten aptitretare, ett glas sparrissoppa med bröd och smör.

Min förrätt, sikrom med syrad grädde, rödlök och toast.

Smörstekt abborre med bönor och lättstuvade sommarkantareller.

Maken avrundade med efterrätt, jag gav upp före desserten. Paltkoman har nu slagit till.

Årets bästa

Vi hade årets bästa, gulligaste och sötaste gäst på besök igår. Knubbiga ben, rosiga kinder, näpna små fingrar, fyra små tandgryn och det gladaste humöret. Det är förstås Andra Halvan, pojkarnas nyaste, minsta och mest långväga kusin. Och mosters gullegryn. 

Klockfritt

Sådärja. Nu tar jag av mig klockan och sätter den tillbaka på armen på morgonen den tredje augusti. Inga tider att hålla, inga deadlines. Let the Semester begin!

Cykelturister

Om man råkar befinna sig i Rosala gästhamn till exempel en solig midsommardag och känner för nån form av lätt aktivitet, då kan man förslagsvis hyra cykel för en billig peng. Och så kan man få för sig att cykla iväg längs smala, krokiga vägar tvärs över ön ända till kajen på Hitisändan. Eftersom ditvägen är dryga 10 km lång är det synnerligen lämpligt att ta en stärkande kaffepaus på Backom Café innan man beträder återresan. Den är lika lång, faktiskt. Och solen gassar. Och det är mest uppförsbacke. Men njutbart.  

Känner man för att shoppa kan man stanna i det här lilla varuhuset som säljer allt från böcker och trasmattor till rökt fisk och saft. 

Skyltning à la Rosala

Vi lämnar Hitis by och beger oss ut på the long and winding road tillbaka. 

Statistik

Faktum Ett: En stor del av de personer som drunknar under midsommaren är män i medelåldern eller äldre.

Faktum Två: En stor del av de småbåtar som angjorde Rosala gästhamn under midsommarhelgen kördes av män i medelåldern ellet äldre. De forslade mat, bränslekanistrar, barn och barnbarn, fruar och hundar. Och nästan undantagslöst var alla i båten försedda med flytväst utom - just precis - en man i medelåldern eller äldre. 

Är det bara jag som ser en koppling här? Tror männen sig vara odödliga på något sätt? Eller är det bara ″tufft″ att köra båt utan flytväst? Think again, säger jag bara, think again, och läs drunkningsstatistiken som kvällslektyr.