För att ibland måste man uppgradera

Nya rynkor

+

Nya kilon

+

Ny frisyr

+

Nya glasögon

= 

Ny profilbild

(den förra var nästan 10 år gammal)

Livet som medelålders - del 25

Häromkvällen bjöd vi oss själva på en helkväll av nöje. Chicken Tikka på restaurang Kripa, en efterrättsdigestif på motellet och sedan en dryg timme skratt i sällskap av Janne Grönroos och Johan Glans. Sen promenerade vi hemåt i den snöiga och kyliga marsnatten och gick i säng strax efter klockan 23. Trötta men nöjda. Under promenaden mötte vi några enstaka ungdomar som möjligen var på väg ut på sitt kvällsnöje. Stackarna. Det må vara medelålders att gilla tidig läggdags, men du milde så skönt. 

Den som förresten talar om att utelivet i Ekenäs är tyst och dött ska ta sig en tur ut en fredagskväll. Vi kunde konstatera att Kripa var fullsatt under de två timmar vi satt där och några sällskap fick svänga i dörren. Motellet, både baren och restaurangen, var också mycket livligt besökt. Och Aulan var slutsåld till sista plats. Det var riktigt skönt att komma hem till ett tyst hus igen. Lagom är bäst. 

Vårtrötthet, finns den?

Förr i världen var jag lyckligt ovetande om vårtrötthet. Jovisst hade jag hört talas om fenomenet, men förstod aldrig riktigt vad folk menade då de påstod sig vara vårtrötta. Själv hade jag mer problem med höstmörkret och den dystraste av månader (november), men då levde jag på sommarens reserver och klarade mig någorlunda bra till vintersolståndet och vändpunkten.

 

Men för några år sedan drabbade den mig första gången. Vårtröttheten. En slags förlamande trötthet som dök upp mitt i de första vårtecknen, då tulpanerna står som färgklickar på köksbordet, då fåglarna börjar kvittra och då takdroppet trummar mot fönsterblecket. En trötthet som kräver massor med choklad. En trötthet med ständig sömnskuld trots att jag sover som en stock och långa nätter. En trötthet som gör mig handlingsförlamad och oförmögen att tvätta fönster eller torka damm eller rensa i tidningshögar.

 

Jag håller mig upprätt med vitaminer, tvingar mig att motionera åtminstone ett minimum, och sover, sover, sover. Jag äter som en björn som just krupit ut ur idet, (men är osäker på om det kan tillskrivas vårtröttheten, för aptiten brukar sitta i året runt). Armar och ben väger ton, jag småfryser mest hela tiden, håret är glanslöst och hjärnan fungerar lika trögt som hallonsylt i gröt. 

 

Men det är övergående. Första varma vårdag brukar den försvinna, lika snabbt som kalla plättar i kylskåpet eller lönen på lönedagen. Första varma vårdag känner jag mig urstark igen, ivrig att börja gräva ner frön i planteringslådan, göra långa cykelturer och starta grillen. Första varma vårdag hänger jag ut tvätt på tork i vårsolen, städar bland vinterskorna och känner mig oövervinnelig. Jag behöver bara hålla ut ett par veckor till. Suck.

Orkar inte riktigt vara glad över en bukett tulpaner ens. Det är så himla jobbigt då man måste kapa stjälkarna och byta vatten hela tiden. Och sen slänga dem då de blommat ut och diska vasen och ställa undan den och föra ut roskis och ... 🥱🥱🥱

Mexikansk kulturdag

Det årliga sportlovsevenemanget i goda vänners lag föll i år på oss att ordna, och under de usla väderföhållandena bestämde vi oss för att i år skifta programmet från sport till kultur. Sagt och gjort,  dagen startade med kaffe och fastlagsbulle och en liten shot Hanki på vår terrass. 

Sedan följde en rask promenad i slask och småregn till Raseborgs museum, där vi först såg Helene Schjerfbeck-utställningen och sedan basutställningen Alla tiders Raseborg. Sedan skuttade vi över gården till Pro Artibus och tog oss igenom den surrealistiska utställningen Nested Realities Akt II, om än med lite mindre iver mot slutet. Det är inte alltför ofta man går på museum i egen hemstad!

 

Efter en lika rask promenad hem, med en liten avstickare till det våta, kalla och hala utegymmet, väntade bastu och en kall öl. Nybastade och rosiga om kinderna bänkade vi oss kring en texmex-buffé med extra allt och avslutade därefter kvällen med brädspel och Raseborgs-Quiz. Så kan också en vinterdag tillbringas.

Vinterjippot har ungefär 15 år på nacken och har gått av stapeln i snöigt och kallt före, i ihållande regn, med stora snödrivor eller på barmark. Vi har skidat, åkt pulka, varit drevkarlar på jakt, stekt plättar på isen på Lojosjön, bilorienterat i Ekenäs, badat badtunna, övat skytte, orienterat i Fiskars, ätit otaliga grillkorvar, kastat pil och skrattat oss hesa. Det är bra med traditioner.

Nu är det jul igen, eller en dag bland palmer och designföremål

Det blev plötsligt jul igen då jag och Systrami åkte iväg för att inkassera min julklapp, alltså ett presentkort på en "Kulturdag i Helsingfors". Jag fick själv önska vad vi skulle göra och våndades länge och väl över att behöva sålla mellan en massa goda alternativ. Nåväl, programmet kokades ner till två huvudpunkter, en guidad rundtur i växthusen i den botaniska trädgården och ett besök på Designmuséet. Krydda detta med premiäråk (för mig) på metron och proseccolunch så har ni en kulturdag som heter duga. 

Man åker världsvant metro i London och Paris, ja till och med i Stockholm.
Men inte i den "egna" i Helsingfors. Nu är det också avbockat. 

Zen-feeling vid näckrosdammen i Kaisaniemi. 

Vuokko Nurmesniemis underbara mönster och kläder.

Jokapoika-skjortor i regnbågens alla färger.
Visste ni att den också är designad av Nurmesniemi?

En nostalgitripp bland Designmuséets samlingar.
Fiskars-saxar, Muminmuggar, Jopo-cyklar och Nokiatelefoner i en salig blandning. 

Äta bör man, annars orkar man inte.
Den nyttiga laxsalladen balanserades av ett chokladmuffins till eftermiddagskaffet.

Vädret var underbart, men som vanligt blåste det en snål vind längs gatorna i Helsingfors. 

Bomullsbuskar i den botaniska trädgården. 

Matupplevelser runt hörnet

Jag blir ofta glad om en ny restaurang etablerar sig i stan. Det är kul med omväxling. Men sällan blir jag så ivrig som nu då den nepalesiska restaurangen Kripa slår upp sina dörrar! Hur länge har vi inte väntat på att få njuta av det sydostasiatiska köket i hemstaden! Och vi är helt tydligt inte de enda. En vanlig fredag kväll i februari är restaurangen fullsatt,  dörren går i ett och väntetiden är lååång. Men helt olikt ekenäsborna är det ingen som knorrar eller går argt ut då maten låter vänta på sig,  utan vi sitter lugnt och väntar och avnjuter dofterna och en Gurkhaöl under tiden. Personalen (ägarna?) arbetar snabbt men lugnt och ber hela tiden om ursäkt för att maten dröjer. Restaurangen har egentligen inte öppnat och de har egentligen inte allt klart för så här mycket gäster. (Speciellt kocken verkar vara på bristningsgränsen.)

Vi väcker smaklökarna med lite momos och räkor. Det bådar gott! Sedan är vi redo för tikka och saag och paneer och lamm i olika former.  Härligt naanbröd och raita hör till. Och vi äter och njuter och nästan slickar skålarna. Kocken levererar,  också under press tydligen. 

Fem chilin av fem! 🌶🌶🌶🌶🌶 

Sicket slöseri

Finns det faktiskt INGEN som kan kavla upp ärmarna och ta itu med förpackningshysterin? Jag beställde en liten (och dyr) grej från Lyko. (För att den inte kan köpas i en vanlig stenfotsbutik här i Ekenäs, ifall någon undrar.) Så här levererades den. 

I sin blå försäljningsförpackning, tillsammans med ett litet bruksanvisningshäfte och lite utfyllnadskartong. Inslaget i plast. Packat i en alltför stor leveranslåda. Det lilla silvriga föremålet är alltså min vara.

Jag förstår mycket väl att kartonger och förpackningsmaterial måste standardiseras, och att alla olika produkter och beställningar inte kan skräddarsys. Det skulle bli fruktansvärt dyrt. Men dyrt blev det här också.  Och mycket mer komplicerat än om varan kunde ha skickats i ett vanligt kuvert.