Vårtrötthet, finns den?

Förr i världen var jag lyckligt ovetande om vårtrötthet. Jovisst hade jag hört talas om fenomenet, men förstod aldrig riktigt vad folk menade då de påstod sig vara vårtrötta. Själv hade jag mer problem med höstmörkret och den dystraste av månader (november), men då levde jag på sommarens reserver och klarade mig någorlunda bra till vintersolståndet och vändpunkten.

 

Men för några år sedan drabbade den mig första gången. Vårtröttheten. En slags förlamande trötthet som dök upp mitt i de första vårtecknen, då tulpanerna står som färgklickar på köksbordet, då fåglarna börjar kvittra och då takdroppet trummar mot fönsterblecket. En trötthet som kräver massor med choklad. En trötthet med ständig sömnskuld trots att jag sover som en stock och långa nätter. En trötthet som gör mig handlingsförlamad och oförmögen att tvätta fönster eller torka damm eller rensa i tidningshögar.

 

Jag håller mig upprätt med vitaminer, tvingar mig att motionera åtminstone ett minimum, och sover, sover, sover. Jag äter som en björn som just krupit ut ur idet, (men är osäker på om det kan tillskrivas vårtröttheten, för aptiten brukar sitta i året runt). Armar och ben väger ton, jag småfryser mest hela tiden, håret är glanslöst och hjärnan fungerar lika trögt som hallonsylt i gröt. 

 

Men det är övergående. Första varma vårdag brukar den försvinna, lika snabbt som kalla plättar i kylskåpet eller lönen på lönedagen. Första varma vårdag känner jag mig urstark igen, ivrig att börja gräva ner frön i planteringslådan, göra långa cykelturer och starta grillen. Första varma vårdag hänger jag ut tvätt på tork i vårsolen, städar bland vinterskorna och känner mig oövervinnelig. Jag behöver bara hålla ut ett par veckor till. Suck.

Orkar inte riktigt vara glad över en bukett tulpaner ens. Det är så himla jobbigt då man måste kapa stjälkarna och byta vatten hela tiden. Och sen slänga dem då de blommat ut och diska vasen och ställa undan den och föra ut roskis och ... 🥱🥱🥱