Snapchat och snigelpost

Jag föredrar att sitta ensam i ångbastun i simhallen. Njuta av tystnaden. Hosta ifred, eftersom ångan har den effekten. Idag hade jag dock intressant sällskap av två pratglada unga damer möjligtvis i tidiga tonåren. Nånstans mellan lekis och studenten i alla fall. I den åldern då konversationer domineras av killar, killar och killar. Jag hörde nog ett tjugotal pojknamn nämnas under deras ogenerade diskussion i bastudunklet. En som nån var kär i, en som någon gjort slut med, en som en kompis var kär i, en som aldrig svarar på snappar, en som aldrig vill spela, en som bara skickar bilder från Pornhub...  Wait, what?!?

Stackars dagens ungdom. Allt ska de stå ut med. För mig som befann mig i samma ålder nån gång under förra årtusendet förefaller dagens kommunicerande med det motsatta könet skrämmande, betungande, ja till och med otrevligt. Att snappa porrbilder till en flickkompis som kanske öppnar meddelandet i föräldrarnas sällskap (hennes ord, inte mina) skulle "på min tid" ha gått ut på att en pojke köpte en Fib Aktuellt, klippte ut en bild, lade den i ett kuvert och skickade den till valfri tös. Mycket galet gjorde vi, men så galna var vi väl ändå inte. 

Jag har alltid befarat att jag kommer att bli en av de tanterna som påstår att allt var bättre på min tid. Det hände ju lite tidigare än väntat. Men jag vill faktiskt påstå att det var bättre att vara ung tonårsflicka på min tid. Eller kanske inte bättre. Men aningen lättare. 

Dåligt fäste

Tusan så dåligt Sinitarran fäster nuförtiden,  sa Maken smått irriterad då han kämpade med att fästa julstjärnornas sladdar snyggt bakom gardinen. Det har han säkert rätt i,  vår förpackning Sinitarra är troligen inhandlad på Konstras pappersavdelning i Pargas någon gång på det glada åttiotalet.  Inget varar för evigt,  inte ens Sinitarra. 

Vart är vi på väg

Höstmörkret är öronbedövande ogenomträngligt. Själen värker efter miljöombyte. Nu är årstiden då jag behöver en kort resa någonstans. Någonstans bort. Någonstans som inte är den vanliga lunken mellan hemmet,  jobbet och matbutiken. En kort andningspaus. Så vi gav oss av på stadssemester. Hotellfrukost.  Kultur.  Syndiga glas av vin mitt på dagen.  Trötta fötter. Miljöombyte. Absolut härligt! 

Vart åkte vi, undrar kanske någon.  Vi åkte till en gammal Hansa-stad, känd för sin julmarknad på Gamla Stortorget.  Vi bokade biljetter till landets äldsta teaterhus. Vi drack flashiga drinkar på en av stadens trendiga rooftop-barer, smakade på godsaker i den anrika saluhallen, åt typiska bakverk på salutorget och blandade oss med lokalbefolkningen på gator och i parker. 

Kort och kraftigt, men ack så livgivande.  Nu orkar jag fram till vintersolståndet. 

Saluhallen  var fylld av godsaker. 

Vi åkte både Förin och Funikulaari. Förin deltog i Ljusstigen med ett hjärta som lyste rött i decembermörkret. 

Eilen av Kari-Petteri Kakko, en av fyra statyer i serien Tähtiin tähyävät. 

Dracula på Åbo Svenska Teater gick hem hos en av oss, inte så mycket hos den andra. 

Cosmopolitan dricker man på stadssemester. Det är sen gammalt. 

Vandring på kullersten på Gamla Stortorget. 

Tycker att munkringarna var större förr. Men den var i alla fall lika god. 

Är någon ännu osäker på vart vi åkte? Billigt,  klimatsmart och nära. Suomen Turku.  Tois pual jokke. Varför Paris,  vi har ju Åbo.  

Vi avslutade semestern med rotmoslunch hos svärmor.  Det var ju nästan på väg hem. 

Småsaker är också viktiga

Jag är inte speciellt förtjust i pepparkakor. Och inte pepparkaksdeg heller.  Jag bakar inte pepparkakor, har inte gjort det sedan pojkarna var små. Då var det också mest för mammas skull.  Pojkarna åt sig mätta på deg, bråkade om grisformen, spillde mjöl på golvet och sprang sedan sin väg,  medan jag och mamma kavlade och gräddade och slet vidare.  Nuförtiden bakar mamma ensam eller med andra bakkompisar, för hon älskar sina pepparkakor.  

Men egentligen skulle jag inte skriva om pepparkakor utan om dagstidningarnas korrekturläsning,  och närmare bestämt avsaknaden av denna.  I dagens tidning läste jag en skojig artikel om hur en testpanel hade testat pepparkaksdegar. Testningen var grundlig,  panelen äter sig igenom både degar och gräddade pepparkakor och ger läsarna goda råd. En mysig och trevlig artikel allt igenom,  också för oss som inte gillar pepparkakor. Men sen tar jag lite varv då jag läser om "den sju personer stora testpanelen". DOM ÄR JU ÅTTA! Kolla bilden! 

Ja, ja, jag vet. Petitesser! Småsaker! Oerhört irriterande,  men försök ta det lugnt nu. Bäst att hålla sig till butikens chokladkex. 

Fynda på Black Friday

Brukar du fynda på Black Friday? (Eller Black Friday Week som det nuförtiden har utsträckt sig till. Om ett par år har vi väl Black Friday Month att se fram emot...). Nej, inte jag heller faktiskt. Jag orkar inte surfa omkring efter erbjudanden och sedan jämföra mot riktiga priser bara för att konstatera att produkten i själva verket är lite dyrare på Black Friday. 

Men i  år har jag faktiskt shoppat på Black Friday. Ett riktigt kap. Någonting nyttigt att rekommendera för alla. Gör det du också!

 

Matsvinn och prepping

Preppar du? Har du skaffat vevradio, fyllt på konservförrådet och tankat vattenkanistern full? Jodtabletter behöver du knappast, du är troligen för gammal för att dra nytta av dem, precis som jag. Det är mycket prat om prepping just nu, och kanske kan det löna sig att ägna en tanke nu och då åt hur man skulle klara sig 72 timmar utan el och vatten. Just in case...

Men egentligen tvärtemot alla preppingrekommendationer håller jag nu på att minska på frysen och julstäda i skafferiet. Som brukligt under hösten städar jag skåp och rensar i förråden och nu jobbar jag på att använda mat med utgånget datum. Det här veckoslutet har jag tagit mig an ostsås, två paket gamla smörgåskex, en burk tonfisk i vatten och inlagda mujkor i tomatsås. Hur detta passade ihop med en burk dulce di leche är en annan historia. Nästa vecka ska jag göra nånting av en förpackning tortillas, lite räkstjärtar och några pitabröd, en sillburk från i somras och en burk blåbärssylt. Det är så här som nya maträtter uppstår!  

Nyckelbarn

Vi har varit strängt upptagna med renovering under hösten. Jag använder givetvis ordet 'vi' i sin vidaste bemärkelse, för som vanligt har mitt bidrag begränsat sig till att välja de dyraste modellerna ur en broschyr, föreslå färg som Maken vänligt men bestämt byter ut till en mera passande nyans och lite håglöst städande efteråt. Maken har stått för jobbet och den här gången är det köket som har stått i tur, eller egentligen husfasaden, för vi har bytt våra vita och sjabbiga ytterdörrar till nya fräscha och pigga. Och ny dörr i köket kräver ny färg på väggarna. 

Nya dörrar innebär också nya lås och nya nycklar. Nycklar är INTE billiga, kan jag meddela, så vi har nu glatt alla barnen med förtida julklappar och delat ut egna nycklar till dem. 

Tänk så lite färg kan pigga upp. Glad november!