Kaffepaus

Bilarna idag blir mer och mer självgående. Snart behöver man bara tanka och fylla på spolarvätska, så sköter färddatorn om att du kommer fram dit du ska. Lane assistenten till exempel svänger själv på ratten ifall vi kommer farligt nära filmärkningarna. (Gissa om jag blev rädd första gången jag kände ratten dra sig mot vänster 😀). 

Ibland säger bilen till åt mig att ta över styrandet. Det är ännu oklart för mig om den bara är trött på att styra själv eller om den tycker vi vinglar för mycket och tror att jag har somnat vid ratten. Jag brukar lite utmana den ibland och låtsas att jag inte styr. Då piper den inte bara försiktigt utan klämmer i med ett riktigt skarpt ljud. 

Ibland föreslår den en kaffepaus. Det är ju inte så dumt. Men än så länge har jag inte sett röken av någon kaffetermos eller ens en liten kaffemugg. Det måste ju vara något fel i inställningarna? Eller har jag glömt fylla på kaffebönor?

Äta bör man….

Vilken lycka att sociala medier har gett oss matbilder! Nuförtiden är det ju acceptabelt, ja nästan obligatoriskt att ta en bild på en vacker matportion innan man slänger sig över den. Det gjorde man inte förr, på pocketkamerans tid. Då skulle man inte ha fått för sig att slösa en av de 24 bilderna i filmrullen på mat. Nej, dom fotona behövdes för suddiga, överexponerade eller sneda bilder på halva hus eller människor. Det var inte så lätt att vara bra fotograf förr…

Jag skulle så gärna ha bilder på minnesrika matstunder från förr i världen. Den första hamburgaren man nånsin satte tänderna i (Hesburger i St Karins), de första musslorna ever (på språkkurs i Angers), mommos hembakade semlor, pappas stektpotatismedkorv, skurna i noggranna kuber (det var den enda maten han lagade) eller lågstadiets Oslofrukost (vad är det undrar ni - varm kakao och semla med ost och lördagskorv som vi åt till lunch. Allt var inte bättre förr…). Dessa bilder får man plocka fram ur minnet.

Den skarpögda läsaren noterade kanske frånvaron av matbilder i det förra inlägget från Milano. Men jag tänkte att maten i Italien faktiskt är värd ett eget inlägg. Och massor av matbilder förstås.

Så här ska en riktig Carbonara se ut. Knaprig pancetta och ägg. Ingen parmesan. 

Innedrinken just nu.

Barolo och snacks och utsikt över Duomon.

Mustig skaldjurssoppa. 

Underbart mjuk skaldjursrisotto på Mamma Rosa.

Ett glas limoncello gör gott åt matsmältningen.

Gelato från Galleria Vittorio Emmanuele II.

En slurk espresso.

Lasagne på vacker tallrik.

Lasagne och en immig Peroni i Bellagio, på stranden av Lago di Como.

En stor del av reseupplevelsen är maten. Så synd att man inte kan äta fler gånger under ett kort veckoslut…

Saluti dall'italia!

Ibland behöver man miljöombyte. Inte något dramatiskt eller omvälvande. Bara ett litet skutt någonstans över ett veckoslut eller så. Till exempel Milano. Dit vi åkte på minisemester förra veckan. 🇮🇹

La Scala. Endast besedd utifrån. 

Troligen världens snofsigaste shoppinggalleria. Galleria Vittorio Emanuele II.
Chanel, Prada, Armani….

Duomo di Milano. Ungefär 250 steg upp till den underbara utsikten på taket.
Eller så nöjer man sig med att lyssna till mäktig orgelmusik inne i katedralen. Slå på ljudet ⬇️

Fiskarna simmade omkring i kanalerna i Navagli.

Efter några dagar i trängseln i storstaden styrde vi kosan norrut, mot Lago di Como. Utsikten på stranden i Lecco tog andan ur oss. 

Begravningsplatsen i Bellagio är vacker i sig, men har också en underbar utsikt. 

Åk till Milano vetja. Men gör gärna en avstickare till någon av de vackra sjöarna vid foten av alperna. Storstadsvimmel i all ära, men det var på stranden av Lago di Como jag tankade energi. 

Om du inte har möjlighet att åka till Italien så går det bra att ta en sväng till exempel till Ekenäs också. 

Lite vardagslyx

Alla borde verkligen nån gång pröva på en ansiktsbehandling! Så ljuvligt avslappnande att i en halvtimme få bli fixad och ompysslad av kunniga händer, att få koppla av insvept i en mjuk pläd, i ett rum upplyst av levande ljus och med stillsam musik i bakgrunden. Att med slutna ögon få känna en blandning av kallt och varmt, av oljor, krämer, varma handdukar och sprayduschar, av bekanta dofter som jag inte kan identifiera. Rosor, lavendel, citrus. Ansiktet återfuktas och kinderna blir rosiga. 

Det finns många ställen att få en ansiktsbehandling, men jag kan åtminstone rekommendera Regatta Spa. Det är inte ofta jag kommer mig för att lyxa till det på spa, men då jag gör det njuter jag fullt ut. 

Rosorna på kinderna kan ju ha haft nånting att göra med ett glas cava också. 

Behandlingen Hanko Glow gör verkligen skäl för sitt namn, eller hur! 😄😄

  

Vår i luften!

Gissa vad!?!

Sällskapsäta

Jag gillar ord. I alla former. Jag gillar gammaldags, snirkliga ord, finurliga ordlekar, svåra ord. Till och med oöversättliga ord, som för det mesta bara är till förtret. Bäst gillar jag svenska ord, men jag har också en viss förkärlek för internationella ord och uttryck, ni vet de där orden som används i flera språk för att beskriva en speciell företeelse. Smörgåsbord, till exempel, eller smorgosbord på internationaliska, som ju är mycket trevligare än buffet. Och visst är ju ombudsman tydligare än representative? Déjà vu. Flashback. Hygge. Sauna. Sisu. Eller niksen som jag skrev om i fjol, här. Det finns så många, så roliga, så nyttiga ord att samla på.

Och nu har jag ett nytt att bjuda på. Ett japanskt ord. En all time favourite, kanske. Då du läser ordets innebörd, kommer du att förstå att det här är ett ord att ta till sig. Bon apétit!

Minnet är bra, men kort

Jaha, nu har vi tydligen sett igenom hela Netflix, och är redo för varv två. 

Vi surfade runt efter ny och bra underhållning och började kolla på en svensk krimserie. Som redan vid första avsnittet verkade underligt bekant. (Det var en serie med några år på nacken). Vi utgick från att vi hade börjat på serien en gång tidigare och aldrig sett den till slut, eftersom vi inte kunde minnas hur den slutade. Nu tyckte vi att serien artade sig att bli riktigt spännande, och fortsatte med avsnitt två och tre. Samma déjà vu känsla följde oss från avsnitt till avsnitt. 

'Nu dyker han upp bakom dörren', eller 'Nu blir hon skjuten', sade vi ofta, och visst sjutton hade vi (ofta) rätt. Samtidigt satt vi förtvivlat och försökte minnas vad som ska hända i nästa scen, i nästa avsnitt, och vem som var bov och vem som var offer. Vi såg alltså igenom alla åtta avsnitt, och kände igen oss i hela historien, utan att förrän på sista metern kunna komma ihåg upplösningen. 

Helt klart har vi nu sett samma serie två gånger. Det är bra att vara utrustat med ett särdeles dåligt minne nu då vi börjar se om alla serier på Netflix.