Gipsdag 25

Vart kan man vända sig för att reklamera ett konstruktionsfel i människokroppen? Gud? Darwin? Eller den felande länken? 

Varför i hela fridens namn har vi människor inte tre armar och händer, eller till och med fyra? Att ha två händer konstant upptagna med att krampaktigt krama om två kryckhandtag gör det faktiskt svårt att bära omkring på nånting större än en tändsticka eller ett riskorn. Kan ni förstå hurdana mängder av prylar som ligger och skräpar på fel ställe? Ni vet det vanliga - en nystruken skjorta ska bäras från hjälpköket till sovrummet, en vessapappersrulle ska föras till toaletten, en tidning ska slängas i tidningskorgen, en kaffemugg ska sättas i diskmaskinen, en nyläst bok ska placeras i bokhyllan, plånboken i handväskan, smörpaketet i kylskåpet, tomflaskan i flaskinsamlingen, telefon i laddaren, chipsen i munnen och så vidare i all oändlighet. Allt ska antingen bäras av någon stackare som råkar finnas i närheten, eller i en väska på ryggen. 

Det är inte mycket jag ber om, men en extra hand just nu skulle verkligen vara på sin plats. Tack.  

Gipsdag 19

Arrrgh! Tiden. Går. Så. Långsamt. Visserligen håller jag mig sysselsatt i och med att alla sysslor tar väsentligt mycket längre tid än normalt då jag skuttar omkring på kryckorna eller balanserar på ett ben. Till exempel får jag räkna med en halvtimme för att duscha, vilket inbegriper att ta mig till badrummet, klä av mig, tejpa in gipset i plastpåse, duscha, torka mig och dra på mig ett nattlinne. En nätt liten procedur som normalt skulle räcka fem minuter. Men trots dessa dagliga vardagsbestyr sträcker sig hela augusti ut framför mig i en enda lång räcka av dagar. Dagar i gips. Jaja, nog är det synd om mig. 

I serien "Bra att veta för blivande kryck-patienter" vill jag lyfta fram faktum att jag inte har en framtid som sprutnarkoman. Nuförtiden sticker jag mig utan problem (pust, flämt, grina illa) varje morgon. Men magen är full av blåmärken och näst efter att bli av med gipset ser jag mest fram emot att slippa injicera mig varje morgon.  

Blodförtunningsmedicin. 
-Vill du hellre ha en blodpropp, sa en milt överseende sköterska till mig då jag förtvivlat försökte slingra mig undan detta. 
Jag är fortfarande osäker på vad jag hellre vill. Är det jobbigt med blodpropp?

Gipsdag 11

Gipsuppdatering följt av gnällvarning på kommande! Det är nämligen ingen dans på rosor att hoppa omkring på kryckor, det ska vi genast slå fast. Äntligen får jag läsa i lugn och ro/ligga på soffan hur mycket jag vill/bli uppassad för minsta lilla. Fnys. Och dubbelfnys. Ta vara på era ben, gott folk, och njut av rörlighet och frihet, det har jag insett under dessa ändlösa dagar och timmar i gips.

Uppföljningsröntgen är gjord och benpiporna verkar spreta åt rätt håll. Det första hundrakilosgipset är nu utbytt mot ett "smidigare och lättare" gips, fortfarande i samma vackra blå färg. Jag får inte stöda på foten under gipstiden, fram till 8 september. Alla mina planer på att eventuellt kunna börja röra mig lite efter någon vecka är alltså grusade, och här sitter jag nu de närmaste 46 (fyrtiosex) (!!) dagarna helt beroende av familjens goda vilja. Den goda viljan har visats, men vacklar understundom (helt förståeligt). Det är otroligt många småsaker man behöver hjälp med under en dag med foten till största delen i höjdläge. 

Några krycktips vill jag dela med mig för eventuella olyckssystrar och -bröder. 

- Ryggsäck eller axelväska är oumbärlig för att bära med sig bok, telefon, vattenflaska och annat behövligt, så att man inte måste be om hjälp hela tiden (se den goda viljan ovan). 

- 40 liters soppåsar och målartejp behövs i duschen. Och ja, mina vänstra tår har inte tvättats sedan olyckan. Urk. 

- Gå försiktigt och undvik att placera kryckan på en matta som glider undan. Been there, done that och det var inte så kul. 

Gipsade hälsningar från sjukbädden!

Gör armhävningar!

Om man ska vara riktigt trendig ska man givetvis ha en bucket list. En lista på spännande saker att göra innan man fyller trettio eller någon lika obetydlig ålder. På min bucket list står garanterat INTE bryta benet. Det är jag riktigt säker på, men likafullt är det precis det jag passade på att göra mitt i semestern. Just det. Benbrott.

Så kan det nämligen gå då man oförsiktigt leker hoppilandkalle och slinter med foten på en brygga. Efter omständlig transport till sjukhuset, röntgen, datortomografi och läkarkonsultationer har jag nu en diger patientjournal på finska och latin ur vilken jag försöker tolka mig till att det finns frakturer på tärningsbenet och det yttre kilformade benet i vänster fot. Ben jag inte ens visste att fanns.  

Så. Här sitter jag nu. Med ett megagips i vackert marinblått. Mitt i sommaren. Att gå på kryckor är inte helt lätt. Jag får inte stöda på foten, och mina armar tycks vara betydligt mer otränade än jag kunde föreställa mig.  Skulle jag ha vetat det här, kunde jag ha gjort några fler armhävningar i våras. Ta det som ett tips, ifall du också planerar in ett benbrott under den närmaste tiden. Gör dina armhävningar och stärk bicepsen i god tid!

Dag 3. Vansinnigt tråkigt. 

Mathushållning till sjöss

Hej alla hungriga vänner!

Här härjar s/y Marea med besättning runt i den åländska skärgården och njuter av sommaren. Som vanligt grälar vi om vindstyrkor, tappar grejer i havet och tar iland med stort spektakel. En normal segelsommar alltså. 

Då vi väl har tagit iland (och uppsökt toaletten) lagar vi mat. Ombord äter vi enkelt. Varannan dag kokar vi nypotatis, varannan steker vi nypotatis. Potatis är gott! Vi äter sill, kallrökt och varmrökt fisk och annan fisk enligt utbud. Och limpa eller surskorpa till. Ibland varierar vi med kyckling eller kanske pasta. Gott äter vi i alla fall. Och mycket. Ibland bjuder vi oss på restaurang. Kanske pizza eller varför inte fine dining om det står till buds. Det är högt i tak på Marea. Och trångt i kylskåpet. 

Tetris i båtkylskåpet. Inte så lätt att hålla ordning. Men vi har allt vi behöver från Kalles kaviar till kall öl. 

Livet som medelålders, del 23

Hej små stjärnögon!

Jag längtar till höstmörket! Sommaren är helt ok, förstås, men om ni orkar läsa till slut ska jag förklara varför jag ser fram emot den mörka årstiden igen. 

Lider ni av torra ögon? Ni vet sådana där gammelmansögon, bleka och vattniga, trötta gubbögon som måste torkas nu och då med en lindrigt ren snusnäsduk? Nu är jag ju ingen gammal gubbe, men sedan många år lider jag av torra ögon, som ibland rinner ymnigare än Gullfossfallet på Island. 

Då jag första gången insåg att mina ögon började rinna helt av sig själv, utan att jag var ledsen eller grät av glädje, trodde jag att ögonen hade drabbats av en sjukdom som skulle leda till att jag blev blind eller rentav död. (Jag har ganska livlig fantasi i vissa situationer). Tills ett hjälpsamt mottagningsbiträde på ögonläkarmottagningen upplyste mig om att mina ögon bara är torra och behöver smörjande ögondroppar, receptfria på apoteket. Vilken lättnad! 

Länge räckte det med en omgång droppar på kvällen, men ju ädre jag blir desto mera smörjmedel behöver ögonen. Speciellt nu på sommaren droppar jag morgon, middag, kväll och flere gånger där emellan. Och ögonen rinner ändå. Polaroidglasögen hjälper nada, solen och blåsten är våra värsta fiender. Och mobilskärmar och vita boksidor. Och nu gör det ont i ögonen också. Så ont att jag ibland googlar på hur det känns att tappa hornhinnan eller hur grönstarr ter sig. Maken har erbjudit sig att skaffa mej svarta ögonlappar som sjörövare har, men eftersom båda ögonen rinner lika mycket blir det ju inte så bra. 

Så. Här sitter jag ute på det skimrande Skärgårdshavet och kisar mot solen med tårar ständigt rinnande längs kinderna. Tacksamt går jag ner i kajutan på kvällarna och drar ner gardinerna. Som ett riktigt murmeldjur. Eller en gammal gubbe. Och väntar på höstmörkret. 

Om ålder och rubriksättning

Hej småvänner!

Det är inte lätt att inte vara ung. Att inse att man är en ”äldre person”. (Märkväl äldre - inte gammal!). Face the facts, sa en god vän häromdagen. Och omgivningen späder på. Till exempel i rubriker.

Äldre kvinna överkörd på parkeringsplats. 

Äldre man fast för rattfylleri.

Vi ”äldre” har svårt att känna igen oss i dylika formuleringar och vill därför gärna be om att få omnämnas lite mer förmildrande, om möjligt. 

Äldre, men mycket ungdomlig kvinna räddade bortsprungen kattunge.

Äldre, men välbehållen man sprang maraton. 

Inte så dumt, eller hur? 

Bästa hälsningar från signaturen ”gammal och trött”