Veckans åhå

Tidigare i veckan rapporterades om förhöjda strålningshalter i Helsingforstrakten. Inget att oroa sig för, tydligen, men kanske värt att höja ögonbrynen en aning?

Idag meddelar STUK (strålsäkerhetscentralen) att man hittat strålningskällan. I sin egen källare. Ögonbrynen höjs ordentligt. 

Vän av ordning frågar sig varför ett företag som sysslar med hantering av radioaktivt avfall finns i STUK's källare? STUK har som uppgift att skydda medborgarna från skadlig strålning, men det betyder väl inte att de behöver ta hand om den själva? Och - hur kul är det egentligen att jobba på STUK?

PS. Strålningshalterna har nu normaliserats. Åhå.

Souvenirer

Hälsningar från Malmö!

Folk köper askkoppar, tavlor, matvaror, drycker, mattor, guld och andra souvenirer på sina resor. Då jag reser till Sverige köper jag alltid senaste nummer av Svensk Damtidning och en Kexchoklad. Because I′m worth it. Särskilt dyr i drift är jag nog inte. 

Idrottsskadad

Nej, jag är inte skadad. Men min stolthet fick sig en rejäl törn i skidspåret idag då jag drog omkull i en backe med en duns som troligen gav utslag på Richterskalan i Bromarf. Intet ont anande kom jag skidande i allsköns ro nerför en sakta sluttande backe då jag plötsligt såg en fläck barmark i mitt spår. Jag hann konstatera att jag inte har annat val än att hoppas på att ″flyga″ över fläcken och landa på andra sidan. (Att byta spår i farten är tyvärr inte att tänka på, det skulle ändå ha lett till samma resultat.) Men någon ″flygfärd″ att tala om blev det inte förrän skidorna slog i marken och jag efter. 

Nu sitter jag här och väntar på att blåmärkena ska bildas på armen och låret. Men en fin skidtur var det trots allt. 

En klassiker

Ibland får jag ett ryck. Ett bakningsryck, till exempel. Dagens ryck berodde kanske på solskenet. Eller på att Tvåan är hemma över veckoslutet. Hur som helst bakade jag hastigt och lustigt en plåt mockarutor till eftermiddagskaffet. 

Mockarutor

Smet:

3 ägg

2 koppar socker

2 koppar vetemjöl

150 g smält smör

1 kopp mjölk

2 tsk bakpulver

1 msk vaniljsocker

1 msk kakao

Vispa ägg och socker pösigt, blanda de torra ingredienserna och sikta ner dem i smeten turvis med mjölken. Jag har provat också att bara hälla ner dem direkt i smeten, men det spelar faktiskt en liten roll för slutresultatet om man besvärar sig att använda ett durkslag och sikta ner mjölet genom det. Varför? Because I said so, that’s why. Rör också ner smöret. Grädda i på bakplåtspapper i långpanna ca 15 minuter i 175º.

Glasyr:

200 g florsocker

1 msk vaniljsocker

1 msk kakao

4 msk smält smör

4 msk starkt, kallt kaffe

Rör glasyren jämn och glansig. Bred över den ännu varma kakan. 

I vår familj finns det två skolor, den som absolut inte vill ha pripplor på mockarutorna och den skolan som gärna vill ha. Man kan ju strö pripplor på ena halvan, så att alla är nöjda. En sak är vi alla överens om – kokosflingor hör INTE hemma på mockarutor. 

Man ska förresten inte skämma bort familjen med att baka för ofta. Bättre att överraska dem sällan, då är bakverken mera uppskattade.

Dans för gamlingar

Det är penkkis- och sportlovstider. Och dags för De Gamlas Dans då mellisarna firar att de blir äldst i skolan. I fredags fick jag se den yngsta av sönerna skruda sig i frack och ta ut svängarna på dansgolvet tillsammans med sina klasskompisar. Skolbal ordnades inte då jag gick i gymnasiet nittonhundrakalltomvåren, då firade vi på annat sätt. Vi klädde ut oss till småbarn och hade visst pyjamasparty om jag minns rätt. Roligt var det då också, men visst är Gamlas Dans-kursen en alldeles speciell upplevelse som gymnasiet erbjuder ungdomarna. 

Man ska inte lägga ut bilder på barnen, men nu måste stolta mamman få göra ett undantag och dela med mig av de vackra ungdomarna, de färggranna klänningarna och de fina danserna.

Först ut Ettan, år 2009, med dam i brun klänning längst till höger. Här är det tango.
Foto: Harri Kaunisranta

År 2012 är det Tvåans tur. Här surrar han sin dam i mörkblått, mitt i bilden.
Foto: jag själv, det ser man på suddigheten

Och i fredags dags för Trean, här med flickvän i ljuvlig klänning som hennes mamma sytt.
Stegen satt som ett smäck.

Och det är ju inte bara vackra klänningar och danssteg. Efter uppvisningen vandrar hela gänget iväg längs den av facklor upplysta stigen mot middagen. Tre rätter, med bordssilver, toastmaster och hela köret avslutar kvällen och utgör Vett och etikett-kursens grande finale. 

Foto: Fotofabriken

En liten tår i ögonvrån, kanske. Vem vet när man nästa gång får chansen att se en såhär härlig dansuppvisning. 

Nyttiga länkar:

Syateljé Ceela

Vega Västnyland

Fotofabriken

Nu får det vara slut

En sån kulturell start år 2016 har fått! 

Allt började med Kristina från Duvemåla på Circus i Stockholm under nyårshelgen och fortsatte med Ägd av Schyffert och Lindström på Savoy i Helsingfors och Fångad på nätet på Bygdegården i Tenala. Och i lördags såg jag Nasse och hans vänner på Åbo Svenska Teaters studioscen.

Kulturbehovet är mättat för resten av året. Det får vara slut nu. 

Intervaller i spåret

Tog en tur i skidspåret i förmiddags med min PT, systersonen Halvan. Han är en baddare på att skida, och passar mig utmärkt som skidsällskap, eftersom jag ännu hänger med i hans fart. Det allra bästa med att skida i sällskap av en sjuåring är att vi stannar ofta för att prata eller titta på något i skogen. Skida trettio meter, stanna upp och prata om Ninjago, skida tjugo meter, stanna upp och titta på en fågelholk, skida tjugofem meter...

Intervallträning när den är som bäst!