Mellanrapport

Amazonliljan som jag fick av Systrami växer och frodas. Krukan börjar se rejält underdimensionerad ut och växten kräver vatten regelbundet, ofta och mycket. Ännu ser vi inga orosmoln på himlen. Vi håller tummarna och fortsätter vårdarbetet. 

Kolla in de här härliga produkterna!

Nu är det pop med utlottningar och även om jag sällan är en turnisse vill jag alltid göra ett försök att vinna nånting. Så nu är det dags att gå in och gilla Design West och hålla tummarna!

Mamma med auktoritet

Häromkvällen var jag redan klar att gå i säng, men bestämde mig för att göra en överraskningsraid bland fotbollshuliganerna som slagit läger i vardagsrummet. Jag ställde mig med händerna bestämt i sidorna och drog en snabb föreläsning om vikten av att plocka upp efter sig, inte dricka för mycket läsk och lite allmänt om för mycket TV-tittande och datorberoende och sånt. Då jag pausade för att dra andan, kastade en av huliganerna  en förströdd blick på mig och konstaterade "Mamma, du tappar nog en del auktoritet då du föreläser iklädd rött nattlinne med en grimaserande Garfield på magen."

Man kommer lite av sig av sådana kommentarer, men blir sedan rätt så stolt då man förstår att det ändå fanns lite auktoritet att tappa. Sen gick jag och lade mig.

Ghostzip

Har deltagit i spännande utlottning som ordnas av Kompaniet. Läs mera på denhär bloggen.

Klädhängare eller inbrottstjuvar?

Häromdagen stod jag som vanligt i tvättstugan vid 6-tiden på morgonen och sysslade med nattens tvätt. Och råkade dra ner en metallstång med ett tiotal tomma klädhängare över tvättmaskinen. Detta åstadkom ett oväsen som påminde tex om en tall som faller över huset och drar med sig halva gaveln eller om ett gäng inbrottstjuvar som slår in alla fönsterrutorna i vardagsrummet med kofot. På en gång.
Det öronbedövande skramlet kunde ha väckt de döda och måste ha hörts ända till grannen. Med hjärtat i halsgropen väntade jag på att de tre urstarka och jättemodiga sönerna skulle komma springande för att se vad som hade hänt. Och eventuellt rädda sin stackars mor från någonting hemskt. Men inget hände. Absolut ingenting. Alla tre fortsatte att sova sin skönhetssömn som om inget hade hänt.

Ifall det nästa gång på riktigt är fråga om tallar eller inbrottstjuvar är det bra att veta att närmaste hjälpande hand finns hos farbror Sven i grannhuset.

Fjortonårsdag

Femte juni för fjorton år sedan grydde med fågelsång och lite småkylig försommar- sol. Ni som läst mina tidigare förlossningsminnen kan kanske gissa er till hur det gick sedan. Vattnet gick - som vanligt - och det bar av mot BB i Ekenäs där Trean kom till världen sent på fredagseftermiddagen.
Barnmorskan som checkade in mig sade förtröstansfullt vid morgonkaffet att Trean nog anländer under hennes arbetsskift, men han tog lite tid på sig så hon fick faktiskt lov att jobba lite övertid för att kunna vara med och dra ut honom med sugkoppen. Maken som redan var van vid förlossningar och förlossningssalar satt mestadels i gungstolen och löste Husis fredagskorsord. Men steg pliktskyldigt upp nu och då för att ta lustgasmasken av mig  när det började bli lite väl lustigt i förlossningssängen.
Grattis till Trean idag och tack för ett fint fjortonårskalas!

Vår önskan att få en Trea drevs av olika motiv. Ett av dem var min önskan att ännu en tredje gång få njuta av den alldeles speciella atmosfären på BB. Att få tillbringa några dagar i en liten kokong där du och din nya, härligt doftande, ljuvliga baby blir omhändertagna och påpassade dygnet runt. En varm, kravlös tillvaro där tiden står stilla och det enda du behöver lystra till är gnyendet från den lilla babykorgen bredvid sängen. Ja, och dina egna matturer förstås. Du går omkring i BB's rosa nattlinne och behöver inte bekymra dig om tvätt eller matlagning. Lite mascara och ett par drag med hårborsten inför besökstiden är det enda som behövs, för en nyförlöst mor strålar ju som en nyponros.

Lite nya vanor hade införts på BB sedan förra gången. Tuttar ansågs inte längre lämpliga åt babyn, så jag och trebarnsmamman som jag delade rum med smugglade hastigt in egna tuttar och tuttflaskor till vår barn. Lyxen att rulla iväg babykorgen till babysalen på kvällskvisten för att kunna njuta av ostörd sömn var det  också slut på - önskvärt var att alla hade sina barn med sig på rummet.
Men visst njöt vi, Trean och jag, under dagarna på BB medan vi lärde känna varandra och den där långsamma rytmen som baby och mamma ska ha för att klara av den kommande vardagen. Visst längtar man ut från kokongen, hem till den övriga familjen och livet utanför, men ändå är det lite skrämmande att dra på sig de egna jeansen, packa ner alla de fina presenterna som besökarna har hämtat och ta farväl av BB's mjuka famn. Speciellt då man vet att det är sista gången man drar in den alldeles speciella doften i näsan och låter BB-dörren smälla fast bakom ryggen.

Hjältestatus

En ny bekantskap i Sverige visade sig vara en Eurovisionsfreak med imponerande kunskaper om artister och låtar flere årtionden bakåt och alla festivaler samlade på dvd. (Dom finns tydligen i massor och dyker upp på de mest otroliga ställen nuförtiden, Eurovisionsfreakarna alltså.)
Så vi diskuterade Pernilla Karlsson och Loreen och Lordi en stund. Men då han imponerade med att sjunga refrängen ur "Nuku pommiin" för oss, kände jag att jag måste dra fram mitt starkaste kort och berättade att Thomas Lundin är en av mina vänner.
Det visade sig att sällskapet mycket väl visste vem Thomas är och tycker han är en intressant och spännande personlighet. Jag fick nog lite hjältestatus, åtminstone tillfälligt.

Tack Thomas, för att du indirekt gav mej en stund i solen!