Jag ryter till

Himlars så arg jag blir. Rosenrasande. Fly förbannad. Hur kan man vara så dryg att man täcks ge sig på att skilja på "riktig" litteratur och mainstreamböcker?! Som om inte deckare och feelgood skulle vara riktig litteratur? Som om det enda som duger att läsas är klassiker eller såkallade "seriösa" verk? 

Då får väl heller inte vanliga människor sjunga i amatörkör? Och det är endast elitidrottare som får löpa eller spela hockey? Fy för alla hemmakockar och amatörkluddare och bloggare och ni som syr era egna kläder utan att heta Chanel eller Prada. Ni får knappast kallas kockar eller konstnärer eller sömmerskor. 

Nej, ryter jag nu. All kreativ verksamhet är bra. Ingen behöver eller kan tycka att allt som skapas är bra, sevärt, njutbart eller fint. Men visst tusan är alla utgivna böcker litteratur. Också Kalle Anka är litteratur. En riktig klassiker faktiskt. Endel verk läses gärna av tusentals och miljontals läsare, andra duger bara i finsalongerna. Jag vet vad jag gillar bäst, och det vet du också. Alla får vi tycka vad vi vill. Det viktigaste är att vi läser. 

Äkta dansk hygge

Man tillbringar på tok för lite tid i Köpenhamn. En så dejlig och fin stad kräver besök med jämna mellanrum. Till exempel nu i halloweentider. Inget komplicerat. Några smörrebrön, en Carlsberg, en lille havfrue och lite äkta dansk hygge.

Lunch på kontoret.
Smørstegt fiskefilet med hjemmerørt remoulade, dild og citron.
Eller æg med håndpillede rejer og citronmayonnaise.
Rostbiffen är också bra.
Fleskesværen, alltså de knapriga svålsnacksen brukar jag hoppa över... 

Halloween-hypen var stor på Tivoli.

Den lille havfruen hade fått en palestinasjal.

Vackra och soliga Nyhavn.

På Strøget händer det. 

Allt är förgängligt

I somras följde jag med då kontorets blomexpert R hjälpte en kollega att toppa en kinaros. Särskilt svårt var uppdraget inte, det var fråga om ett skott från en kinaros, som hade tagit fart och börjat bli lite långt och gängligt. Dags att toppa alltså, för att få till en yvig och fin växt. Ett snyggt klipp var allt som behövdes, men det krävdes en hel del diskussion och planering innan exakt rätt ställe att klippa hittades. 

Toppen skulle just åka i roskis, då jag fick för mig att ta hem den för att odla en kinaros hemma. Expert R gav noggranna instruktioner som eventuellt omfattade rätt slags mylla, plastpåsar som växthus och jag vet inte vad. Needless to say struntade jag galant i dessa, tryckte ner skottet i en kruka och vattnade flitigt. 

Se på f-n. För några veckor sedan fick jag syn på en rejäl knopp! Själva skottet har inte växt nämnvärt, möjligen några centimeter. Och det förstår man ju eftersom det var sysselsatt med att skapa den här enorma knoppen. 

Och i måndags slog knoppen ut! I en vacker persikofärg, enorm i jämförelse med den ynkliga stammen och de få bladen. Men allt är som bekant förgängligt, speciellt allt vackert, och idag har blomman redan blommat ut. Den som har skarpa ögon ser en annan, lite mindre knopp bakom blomman. Få se om den ska orka slå ut. Och få se om växten överlever den här kraftansträngningen. Annars får jag passa på med ett nytt skott vid någon annan toppning. 

Kockar och ankor

Jag är uppvuxen med tidningar. Ja, det har funnits tidningar i tidningskorgen,  bredvid sängen, på toaletten och lite här och där längs hela livet faktiskt. I barndomshemmet läste vi Husis, Turun Sanomat och ÅU. Mamma fick hem sjukskötersketidningar, pappa företagartidningar. Hemmets Veckotidning kom alltid på torsdag, och Kalle Anka i början av veckan. Vi var nog en tidningskonsumerande familj utan like och prenumerationer var tillåtna, om än inte i oändliga mängder, så i alla fall till full belåtenhet. Eos, Starlet, Eva, Suosikki.... jag kan inte ens minnas allt som periodvis damp ner i postlådan. Det är nog därför jag har svårt med dom här digitala versionerna. Jag kan helt enkelt inget annat än att läsa på papper. 

Lycka var att få tag i tidningen först. En orörd tidning är snäppet bättre än en som redan har lästs. Det vet alla riktiga tidningsnördar. Prasslet, doften och glansen på de orörda sidorna är helt enkelt bara bättre. 

Tidningar är för det mesta engångsartiklar, men kan ibland ha ett andrahandsanvändningsområde som brastände, korsord eller för att täcka in golvet om du ska måla. Vissa tidningar sparas nogsamt för att läsas om och om eller gå vidare till en annan familj för läsning. Via oss passerar nu och då tidningskassar med Hemmets och Allers på väg till eller från mamma och svärmor. Så lämpligt för mig som hinner bläddra igenom dem och kanske bonga ett recept eller knycka ett korsord under tiden. 

Just nu är mitt liv ändå ganska tidningstomt. Ja, morgontidningen ger jag ju inte upp förstås. Någon enstaka seglings- och golftidning dyker upp i postlådan nu och då, men sedan några år har jag varit utan prenumeration på vare sig Koti & Keittiö, Femina, Allt om trädgård eller liknande. Istället brukar jag lyxa till veckoslutshandlandet med en glassig tidning ibland. Det funkar också bra. Igår köpte jag en, faktiskt. 

Vem kan motstå en KA serie med Tareq Taylor, förlåt, jag menar ju Tallriq Trailer?! Med recept och allt! 

Jag älskar hur den här tidningen hänger med i tiden. Eller hur den presenterar historia. Du missade väl inte serien om Cronstedt och Sveaborg i KA någon gång under 2014? Att läsa är mer än lärorikt. Det är en livsstil. 

Gammal är äldst

För det mesta känner jag mej väldigt ung, ibland till och med löjligt barnslig. Kroppen kanske inte riktigt håller med alla gånger, men man kan vara gammal i skinnet så länge man är ung till sinnet. Jag kan bli lite irriterad på unga människor, människor i min ålder alltså, som marrar om att de är så trötta och gamla och väntar på pensionen och man får lite intrycket av att de när som helst vill lägga sig ner och dö. Det är förstås okej att inte orka festa två kvällar i rad, att vilja hem till egen säng allra senast kring midnatt, och undvika högklackade skor för Skechers är så mycket skonsammare mot fötterna. Men man behöver ju inte prata om det hela tiden. Du är så gammal som du gör dig, kunde man gärna tänka lite oftare. Eller, det viktiga är inte hur gammal man är, utan hur man är gammal.

Fast. Ibland händer det att man ser sig omkring och märker att man är ganska mycket äldre än sin omgivning. Sådär som man kände sig i barndomen då man var ute och lekte 10 stickor på ett bräde med byns alla ungar och man var äldst i skocken och egentligen hellre skulle ha gått in och lyssnat på Ungdomens gåva i toner och bläddrat lite i Starlet. (Jag bodde som barn i en liten by på landet, och utbudet av kompisar i egen ålder var väldigt magert. Man fick hålla till godo med småsyskonen och Nina och Nicke och Matte i grannhusen. Eller sätta sig på cykeln och cykla iväg till grannbyn.) En vän, som fick barn lite senare i livet, berättade hur hon satt på ett föräldramöte och tittade på mamman i bänkraden framför, med leopardmönstrad stringtrosa som stack upp ur ett par jeans med låg midja, och med förskräckelse tänkte på sina egna hudfärgade Sloggi-trosor, tryggt nerstoppade i ett par medelålders byxor. 

Dom här situationerna går tack och lov snabbt över, men häromdagen pratade jag med några kolleger på jobbet om AI och allt vad det kommer att föra med sig, börjande från rekryteringsannonser till AI-producerade ansökningsbrev och CV där man inte kan bilda sig en uppfattning om människan bakom. Mödosamt uppbyggda excel-formler och blanketter kan jag tänka mig att överlämna till ChatGPT. Men ganska mycket av mitt jobb vill jag gärna knåpa ihop med min egen lilla hjärna och snabba fingrar på laptopen. I AI-världen känner jag mig gammal, och jag är illa rädd för att den situationen inte kommer att gå om i första taget. Man lär så länge man lever, säger man ju, så kanske slaget ännu inte är förlorat. Gammal är äldst, heter det som bekant. 

Också jag kan drabbas av trötthetsskov alltså. Men en cykeltur i solen och en kanelbulle dagen till ära piggar upp. I morgon är en ny dag!

 

Plåttrigt värre

Maken säger att jag har för många plåtburkar. Jag förstår faktiskt inte vad han menar.