Nu bes det om ursäkt till höger och vänster. Jag tänker på Pirkka-Pekka Petelius som har nåtts av eftertankens kranka blekhet och ber samerna om ursäkt för sina sketchprogram på 1980-talet. Och så tänker jag på alla de som nu rusar till och kräver upprättelse för än den ena sketchen och än den andra. Ska det nu vara nödvändigt? Kan vi inte bara gå vidare och konstatera att det här är förgången tid?
Helt klart är att tiden ändrar och vi med den. Idag skulle man knappast göra dylika sketcher. Jag tyckte aldrig att nunnukka-sketcherna var särdeles roliga, men visst fnissade jag ibland åt dem. Ändå fattar jag att samer inte är som de framställdes i sketcherna. Jag fattar att alla finnar inte har en flaska Koskenkorva och en puukko i fickan (Onks Viljoo näkyny?). Att alla romer handlar inte med hästar. Alla finlandssvenskar seglar inte och äter kräftor till vardags. Alla norrmän faller inte ut från fönstret medan de stryker gardiner. Alla mexikaner är inte lata och feta. Alla forskare är inte virriga med håret på ända. Fast någon nån gång nånstans framställt dem så i ett försök att göra sig roliga över dem.
Helt klart är att komiker bygger en del av sina skämt på minoriteter. Det finns ju massor av skämt om kvinnor. Om mammor. Om finnar. Om finlandssvenskar. Om Ekenäsbor. You name it.
Helt klart är att komiker också skämtar om majoriteter. Och ibland går skämten överstyr och upplevs sårande istället för roliga. Speciellt om man hör till den grupp som det skojas med. Men lite får man väl tåla? Speciellt då det är fyrtio år sedan. Och vi skulle kunna vara upprörda över poststrejken istället.
