Snusk och självplågeri

Man kan eventuellt få intrycket att jag är lite besatt av städning, men jag kan verkligen försäkra er om att så inte är fallet. Däremot tänker jag väldigt mycket på städning och speciellt på slutresultatet, men kommer liksom sällan till skott med själva arbetet.

Häromdagen snavade jag över en artikel i den pålitliga och vetenskapliga tidskriften Hemmets Veckotidning med rubriken Så här ofta ska du städa – se hela listan. Den som inte gillar självplågeri ska gärna lämna listan oläst, men jag som har lite masochistiska drag klickade naturligtvis genast upp den. Och insåg – som alltid då jag läser städrekommendationer – att vi lever och bor i en svinstia! Svabbar ni verkligen golven med vått en gång i veckan? Eller torkar duschen varje dag? Och tvättar fönster en gång per månad? Jag har svårt att hinna torka ur alla skåp en gång per år då det är julstädning – hur i hela vida världen hinner någon göra det varje månad?

I dagens värld med en massa nyhjälplösa människor som inte har blivit introducerade i städningens ädla konst i unga år är det bra att det finns listor att googla fram också på städning. Men det kunde gärna vara listor som är rimliga och användbara. Tills dess fortsätter vi att leva i smuts och elände för jag kommer inte att sopa köksgolvet varje dag år 2019 heller. I morgon har Maken lovat dammsuga.


Hopptornet

God fortsättning! Hoppas ni alla har haft en fin jul med god mat och klappar. Eller kanske en stillsam jul med en god bok eller två. Eller kanske en jul på resande fot. Vad vet jag, huvudsaken är att du är nöjd.

Vi har ätit och druckit och skrattat och promenerat och spelat sällskapsspel och ätit lite till och druckit lite till och haft frågesport och, ja, ätit lite till igen. Igår vegeterade jag en stund i soffan och försökte varva ner inför de två kommande arbetsdagarna och slötittade på en härlig kortfilm om hur svårt det kan vara att våga hoppa ner från tio meters höjd. Investera gärna 16 minuter av ditt hektiska liv för att kolla på Hopptornet.

En annan kväll roade jag mig med systersonen Halvans kvarglömda dinosaurie. Var får jag alla goda idéer ifrån egentligen? 





Det måste inte vara full rulle hela tiden. En dokumentärfilm eller en ensam dinosaurie kan vara oväntat avkopplande.  







Gödkalvar och vintersolstånd

Nu börjar dom droppa in. En efter en. De förlorade sönerna. Trean idag, Tvåan i morgon och Ettan på söndag. Kylskåpet måste fyllas på och den gödda kalven slaktas. På söndag tar vi in julgranen och badar julbastu. Nu packar jag in den absolut sista julklappen och dricker ett glas vin. Och ser fram emot fem dagar julledigt. Grattis på vintersolståndets dag!



Landsvägens riddare

Jag och bilen rör oss som bekant en hel del på landsvägarna i Nyland. Förutom att krocka med en älg eller få tre fortkörningsböter på ett år (vilket leder till indraget körkort) fasar jag mest för att anlända som första bil till en olycksplats. Jag misstänker nämligen att jag inte skulle klara av att uppträda som den lugna, förtroendeingivande och handlingskraftiga medborgare jag är i mina vilda fantasier. I mina dagdrömmar stillar jag blodvite, gör trakeostomier med kulspetspenna och lugnar chockade olycksoffer med skotskrutiga plädar och en skvätt konjak. Konjaken är mest för att lugna mej. 

Idag på hemvägen såg jag på långt håll en bil stående vid vägkanten, med nödblinkarna på. Jag saktade in rejält och spanade med klappande hjärta efter eventuella döda klövdjur framför bilen (eller ännu värre - levande men skadade klövdjur. Som kanske behöver tagas av daga medelst skjutvapen eller eggvapen. Varav jag inte har någondera i min bil. Kan man avliva en älg med isskrapa?). Jag stålsatte mig inför synen av en hopsjunken chaufför med hjärtattack eller hjärnblödning i förarsätet och repeterade snabbt grunderna i hjärt-lungräddning. Men det enda jag såg var en man som stod och lättade på trycket vid dikeskanten. Jag kan kanske förstå att nöden har ingen lag, ens för en vuxen man, max fem minuter från närmaste bekvämllighetsinrättning. Men var det tvunget att ha nödblinkarna på?

City break i Edinburgh

Well hello dear! 
Kära hälsningar från EU's västra flank, eller från något som snart inte längre är en del av EU, dvs Storbritannien, och närmare bestämt den skotska delen. Ja! Jag har gått på julmarknad i Edinburgh, druckit te och dansat reel. I kilt. Med en haggis i vänster hand. Nästan. Under en kort semester mitt i mörkaste december har jag vandrat på kullerstenarna längs the Royal Mile. Druckit mulled wine vid foten av the Scott Monument. Det har varit blåsigt och soligt och kallt och varmt och en och annan regnskur har piggat upp. Men vad gör det då man trängs inne på en varm och mysig pub med half a pint of lager på bordet framför sig. Hotellfrukost. 20000 steg på stegmätaren. Per dag. Hop on, hop off bussar. Julpynt. Skrinnskoåkning på Christmas Market. Tartanmönstrade halsdukar. Fudge. Och whisky. Åk till Edinburgh vetja. 

The Royal Mile går från Holyrood Palace till Edinburgh Castle.
The Scott Monument mitt på Princes Street har byggts till Sir Walter Scotts ära. Han med Ivanhoe, ni vet.
Nedanför monumentet bredde sig julmarknaden ut i fyra terrasser komplett med tivoli och allt.
Vi tog bussen ut till Leith för att titta på the Royal Yacht Britannia. Det blåste och kostade 16 pund i inträde, så vi gick på café och åt lemon tart i stället. 
Passade på att skaffa lite förnödenheter till handväskan. 

Vi gick på musical och jammade till en massa gamla Motown-klassiker. 
Detta urval! So many drinks, so little time. 
Edinburgh är ingen vacker stad, med sin tunga arkitektur och sina överväldigande mörka stenhus. Men alla hus är inte svarta eller gråa.  

Nackdelen med weekendresorna är att man kan äta så få gånger.
Här smörjer vi kråset på indisk restaurang. Vilka smaker! Vilka dofter! Vilken lycka! 
Scones med sylt och clotted cream. Och en cappucino. 
En sista vy över staden och den vita Forth Road Bridge i bakgrunden.  

Vems bröllop?

Mammor är för det mesta bra att ha, men speciellt bra är det med en mamma som bjuder på Tallinnresa och operabesök. Det är min mamma det!  V...