Persedelvård

Jag avskyr städning, speciellt den så kallade veckostädningen då man på fredagkväll, trött efter arbetsveckan, håglöst irrar omkring med dammsugaren och rör om i dammet. Sedan tar man en tur i badrummet, städar bort tandkrämsfläckarna i handfatet och bromsspåren i toaletten, byter handdukar, tänder några ljus och säckar ihop på soffan och inbillar sig att huset skiner. Fem minuter senare är golvet igen fyllt av chipsrester, dammråttor och brödsmulor och badrummet lika unket som på morgonen. Städandet tar liksom aldrig slut. Tröstlöst.

Däremot gillar jag att byka. Vilket är konstigt med tanke på att det i princip är lika tröstlöst som städandet. Man tvättar en maskin, hänger ut den på tork, plockar ner den från strecket, stryker kanske eller viker bara snyggt ihop och lägger in i skåpet. Så vänder man ryggen till och vips har någon haft på sig klädesplagget, blivit svettig eller spillt på sig och lagt plagget tillbaka i tvättkorgen där man tog den för bara några timmar sedan. Tröstlöst - men ändå på något sätt en meningsfyll sysselsättning.

Ännu torkar tvätten utomhus. Lite mer blåst idag skulle ha varit önskvärt. Snart blir det torktumlardags då hösten klämmer i på allvar.

Högarna bara växer och vissa kommer sig inte för att plocka in sina rena kläder i klädskåpet...

Idag blev det parningslek i strumpkorgen. Många udda strumpor hittade sitt par. Men kvar blev som vanligt några ensamma strumpor som saknar sin andra hälft. Ett av livets många mysterier - vart försvinner alla ensamma strumpor?

Att stryka är rogivande. Det går utmärkt att titta på TV samtidigt, och strykandet går som en dans om man bjuder sig själv på ett glas vin som stryksällskap. 

Bykdagar är bra dagar. Doften av rena kläder, krispiga lakan mot din hud, nytvättade handdukar, prydligt strukna dukar. Och en känsla av tillfredsställelse då man ser resultatet av sitt arbete. Soffan nästa.