Strandliv

Nu ska jag avslöja en mörk hemlighet - jag är ingen strandmänniska. I närmare 20 år var strandbesöken ett "nödvändigt ont" under varma sommardagar och, ja, visst finns det en viss charm i att åka med ungarna till stranden en varm och solig dag, men herregud så jobbigt! 

Först ska det packas - solkräm, lippisar, handdukar, filtar, kaffetermos, saftflaskor, muggar, kex, sommarläsning, deckare, simdynor, sandleksaker, frukt, Kalle Anka-tidningar, telefon (eller klocka innan mobiltelefonens tid), savetter, parasoll, simleksaker, bytessimppare, läppfett, vattenflaska, frysklampar, smörgåsar, servetter och så vidare i all oändlighet. Släpande på ett par IKEA-kassar (utmärkta för strandresor!) småspringer man efter barnen ner till stranden, sedan sitter man där och spanar ständigt ut över vattnet för att kolla ifall de håller på att drunkna. Det är svårt att känna igen de egna ungarna bland alla tiotals huvuden som guppar på ute i vattnet och mest sitter man och spanar oroligt åt alla sidor ifall det skulle dyka upp en orm nånstans och så kommer det frysande ungar upp ur vattnet och stiger med sandiga fötter på de prydligt utplacerade handdukarna och så får man damma av dem och rada om dem igen (handdukarna alltså) och sedan ska man blåsa upp simdynor och simringar och flytkrokodilen som ändå ingen använder och så är någon av pojkarna hungrig och man plockar fram smörgåslådan och så äter han bara halva smörgåsen för han gillar inte medwurst, och så får man äta andra halvan själv för att inte behöva öppna lådan en gång till och chokokexen har smält i solen och saftmuggarna faller omkull och saften rinner ut i sanden eller på filten och sedan kommer en av pojkarna upp ur vattnet och behöver gå på toaletten och så lämnar man de två andra åt sitt öde ute i vattnet och går upp till utedasset och då plötsligt behöver killen ändå inte (för dasset är så äckligt) och så går man tillbaka till lägret och de två andra har kastat sig våta och sandiga över filtarna och väter ner böcker och glasögon och telefoner och välter ett annat saftglas och sedan blir en av pojkarna biten av en geting och vi har ingenting att lindra bettet med och så försöker man ta fram sin bok och läsa lite och då man ska ta en kopp kaffe så har man glömt mjölken hemma och så är det äntligen dags att åka hem. 

Då man har packat hela härligheten tillbaka i IKEA-kassarna och sköljt de våta simbyxorna och släpat (griniga) ungar och packning upp till bilen är man om möjligt svettigare än förut, för att inte tala om då man kommer hem till gården och ungarna är vrålhungriga för att de inte kunde äta medwurstsmörgåsarna och jag har väntat för länge med hemfärden och man måste ha middagen igång omedelbart eller helst för en halvtimme sedan och en av pojkarna har lyckats ta sig hem i sina våta simppare och ligger i sin säng med dem och en annan har kastat sig i soffan med sandiga fötter och shorts och sedan ska IKEA-kassarna packas upp och burkarna diskas och handdukar och filtar hängas på tork och tidningar dammas av och nya vattenflaskor ska läggas i kylskåpet för nästa dags utfärd och så äter man de smälta chokokexen bara för att det är enklast så. 

Då augusti närmade sig sitt slut hade man äntligen blivit proffs på att packa strandväskorna och glömmer ingenting, inte ens mjölken till kaffet och hydrocortisonet för getingbetten. Och då är sommaren slut. Och man får äntligen gå tillbaka till jobbet och vila upp sig. 

Nu njuter jag sedan några år tillbaka av att inte behöva ta mig och ett antal ungar till stranden. Pojkarna tar sig själva till stranden (med betydligt lättare packning än förr, I might add). Jag kan sitta i skuggan i min trädgård och njuta av min bok och gå in i köket och ta ett glas saft när jag behagar. Jag får inte sand i shortsen och myror i smörgåsen. Jag är ingen strandmänniska - förlåt.