Lillajulsfirande

På fredagsmorgonen lyssnade jag till valda delar ur Yles morgonandakt (nej, jag har inte tid att sätta mig ner och lyssna till hela andakten, jag får suga i mig spridda visdomsord då jag sveper förbi radion i mina morgonsysslor). Anders talade om hur hans Lillajulsfirande har förändrats och blivit ett Första Adventsfirande istället.

Visst har mitt lillajulsfirande också ändrat från barndomen, men ännu påminner lillajulsafton fortfarande starkt om hur min barndoms lillajul såg ut. Nu som då ska man tjuvstarta med julmaten. Inte hela sortimentet, bevars, men några utvalda godbitar. En sill, en bit skinka, rödbetssallat och risgrynsgröt. Ofta dricker man den första glöggen på lillajulafton. Kanske tar man in en pikiliten julgran och hänger upp några små prydnader. Ljusstakar placeras i fönstren och stjärnor hängs upp. Ett par röda gardiner sprider julkänsla i köket. Några små stänk av jul, helt enkelt.
Några små och enkla paket ska givetvis delas ut. På 1970-talet fick vi barn kanske en ask brevpapper, en Kittybok eller ett par strumpor. Och så de legendariska Esso-mössorna. Min pappa torde ha varit storkund hos Esso (eller bra på att tigga?) och paketerade varje lilla jul in tre paket med reklammössor och -halsdukar. Låt mig bara säga att speciellt vackra var mössorna inte... Idag innehåller paketen kanske en glassig tidning, ett vackert ljus, badsalt eller ett par strumpor. Och kanske en liten Legoförpackning åt Halvan. Less is more. Det är tanken bakom som är viktig.

Och i morgon, på första advent, då vi tänder första ljuset i adventsstaken, då börjar julväntan på riktigt. Den som Anders talade om i går morse.

PS. Nån kanske känner sig vilseledd av rubriken och tänkte sig att jag skulle dela med mig av intressanta godbitar från gårdagens firmajulfest. Tji fick ni.

Som barn på nytt

Systersonen Halvan fyller 5 år och ställer till med stort barnkalas med Lego-tema. Jag blir riktigt matt av att höra om alla idéer och planer Systrami och Svåger har för kalaset. (Själv lärde jag ju mig efter de första barnkalasen att hålla det enkelt och göra det så lätt för mig som möjligt.) Nu är det första gången kalas för Halvan och då tar man inga genvägar. Svåger är händig och bygger och fixar medan Systrami pysslar och förbereder med flinka fingrar. Legofigurer, legorally, legopizza, legochoklad, legolekar, legobrandmän... ingenting är omöjligt!

Trots sina unga år besitter Halvan redan en ansenlig mängd legoklossar, men för att genomföra ett legokalas med 11 femåringar krävs faktiskt en hjälpinsats från våra legolådor. Sagt och gjort, Svåger kom på besök och vi slog oss ner vid legolådorna och grävde och rotade för att plocka ihop byggmaterial (och pimp-material) för 11 legobilar som kalasgästerna ska bygga ihop inför legobilsrallyt. Där satt vi, två vuxna på tumanhand, i närmare ett par timmar och plockade med gubbar och växelspakar och däck och hjälmar och vindrutor och hade det riktigt gemytligt. Det är mycket lugnare att leka med Lego då inga barn är med och stör.

Ögonfransfladder

Att besikta bilen på det glada åttitalet var minsann ett kapitel för sig. Då var besiktningsmarknaden ännu starkt reglerad till de statliga envåldshärskande besiktningsstationerna. Och då rörde man sig med bilar av en rätt så förmånlig variant, med en hel del år på nacken och mångamånga kilometrar på mätaren. Besiktningen kryddades av både rostfläckar, läckande oljebehållare och sviktande kardanaxlar, växellådor, bromsklossar och fan-och-hans-mormor.
Då skickades i allmänhet flickvännen iväg till besiktningsstationen i Åbo, gärna utrustad i kort kjol och med lagom mycket läppstift, i tron att lite kvinnlig fägring skulle påverka de bistra besiktningsmännen att godkänna en plåthög som stod inför ett säkert underkännande. Historien förtäljer dock icke om den här "sluga" planen någonsin skulle ha påverkat ett slutresultat, så jag tror nog mera på att det är fråga om en urban legend.

Idag på besiktningsstationen - dit jag anlände oförberedd, intet ont anande och helt utan ovanstående hjälpmedel - fick jag faktiskt blinka lite extra med ögonfransarna och be vackert för att få bilskrället godkänt. Bilen i sig hade inget fel, men däcken fick besiktningsmannen att höja på ögonbrynen. Endast faktum att jag lyckades övertyga honom om att jag verkligen hade bokat däckbyte till eftermiddagen kunde rädda situationen. Och kanske lite ögonfransfladder.

Bilen är nu besiktad och försedd med ordentliga vinterdäck. Och nästa gång ska jag besikta bilen iklädd minikjol. För säkerhets skull.

Det magiska strecket

Spännande. Nervpirrande. Dramatiskt. Gastkramande. Eller hur?

242 publicerade inlägg. Och 19.944 besök på bloggen! Det magiska 20.000-strecket närmar sig. Med stormsteg.

Storebror ser er läsare på statistiksidan. Och jag. Överlägset flest av er läsare finns i Finland. Förstås. USA och Sverige följer tätt på. Är lite överraskad över att hitta Ryssland och Ukraina på landslistan. Och sedan envisas statistiken att visa Åland som ett eget land. Det har ni ålänningar säkert inget emot... 

Post	Sidvyer
Finland	14852
USA	1714
Sverige	857
Ryssland	724
Tyskland	428
Storbritannien	214
Polen	116
Irland	77
Ukraina	63
Åland	59

Fortfarande är ni väldans anonyma och snåla med kommentarer.

Hör gärna av er med synpunkter och reflektioner. Ge ris och ros. Och om du känner på dig att du, just du, är den 20.000 läsaren, ge dig till känna med en kommentar. Inga fina priser eller diplom utlovas (endast ära och berömmelse...).

Men framför allt, fortsätt att läsa, snälla ni!

Farsdagsfirande utan Far

Vårt Farsdagsfirande blev aningen rumphugget i år. Min egen far har ju inte funnits bland oss på många år, Far i Huset (Maken alltså) rumlar runt tillsammans med en massa andra pappor i norra Skottland och Svåger roar sig på jobbet nere i mörkaste Afrika nånstans. Inga pappor till hands att uppvakta och skämma bort idag alltså.

Men jag hissade flaggan i topp som sig bör och bjöd Mamma och Systrami på lunch istället. Vi började med en förrättstallrik med vaktelägg (!!), kallrökt lax, kräftstjärtar och ishavsröra på toast.

Huvudrätten idag var lax på potatisbädd. Enkelt men gott, kräver minimalt med skötsel och behöver bara en god sallad till. 

Och eftersom ingen Far behagade närvara så tog jag en genväg med efterrätten och bjöd på chokladtårta från frysen till kaffet.

Menyn fullbordades förresten av ett glas Noilly Prat som aperitif och ett tokajvin till kakan, ska väl erkännas. Det är ju ändå Farsdag!

skepp som mötas i natten...

Just precis idag pågick inskolning av nya säkerhetskontrollanter i T1-terminalen, med kroppsvisitering för alla samt extra noggrann kontroll av allt bagage. Just precis under morgonens mest hektiska timmar - en enda linje var öppen och kön var ovanligt lång för den normalt så lugna T1. Men tålmodigt stod vi där och köade och väntade på vår tur. Vi är ju finnar.

Då dyker Nalle Wahlroos upp med ett litet entourage och - tro det eller ej - ställer sig i kön med oss vanliga dödliga! I fem minuter ungefär höll han ut, sedan gick han över till Priority Lane och tog sig den vägen in i kön, rakt framför mig, faktiskt. Sedan stod vi där tillsammans i slutet av kontrollen och packade in laptoppar och toalettväskor och böcker och annat krafs (mest mitt, ska det erkännas) som säkerhetskontrollanterna hade plockat ut ur kappsäckar och handväskor (igen, mest min handväska alltså). Och så chit-chattade vi lite om Svenska Dagen och långsamma säkerhetskontroller och sånt.

Jösses, ett så händelselöst liv jag lever eftersom jag måste ägna så här många rader bloggtext åt ett meningslöst"möte"med Nalle.

Självbevarelsedrift

VAD HAR FOLK FÖR FEL!??!

Jag skriver med stora bokstäver för att jag vill skrika åt alla dessa dårfinkar som vandrar omkring längs vägarna utan reflexer och utan självbevarelsedrift också verkar det som. Har dessa mörkklädda vandrare aldrig suttit i en bil och själva märkt hur dåligt man syns i den mörka novemberkvällen, trots gatlyktorna? Bara för att du ser bilarna betyder det ju inte chaufförerna ser dig! Detta fenomen har irriterat mig tidigare (se här) och det har minsann inte blivit bättre längs vägarna i Västnyland sedan dess.

Egentligen är jag så arg på (och skrämd av) dessa knäppisar att jag struntar i om de blir påkörda. Men jag oroar mig för hur det känns för mig om jag råkar köra på någon av dem. Stackars mig.

En helt vanlig dag på jobbet...

Idag hade vi brandövning och övade oss i att gå ut ur huset då brandlarmet går. (Jo, vi är nog alla vuxna människor på mitt jobb, men utrymning vid brand bör faktiskt övas med jämna mellanrum.)
Alla tog sig rimligt snabbt ut på gården, utom fabrikschefen faktiskt. Men lite svinn får man väl räkna med.