Polarresenär

Gjorde en blixtvisit till Stockholm häromdagen och förutom det fina vädret gynnades resan också av en halvtimme ledigt innan jag skulle ta Arlanda Express ut till flyget. 

På Drottninggatan, shoppingens Mecka (åtminstone för tonåringar på 80-talet) drabbades jag av beslutsångest. Vad skulle jag prioritera? Skobutiker? Väskbutiker? Ordning & Reda som är en drömaffär för oss med ordningsmani? Designtorget? Bokhandlar? So many shops, so little time, ni vet...

Jag förmådde inte välja bland det myckna butiksutbudet utan köpte med en påse nötter och en flaska vatten på Seven Eleven och drog mig istället upp mot Hötorget för att njuta av torgstånden som dignade av blommor, frukter, lingon och kantareller. Uppe vid Konserthuset försiggick nån slags uppståndelse med musik och en massa människor, så jag trängde givetvis mej in i folkmassorna för att kolla på vad som var på gång. Då insåg jag att jag landat mitt i inmarschen till Polar Music Prize-tillställningen och fann mig plötslig tstående på tå med halsen så lång som en tranas för att följa med gästerna som defilerade förbi på röda (läs: gröna) mattan. Jag bongade till och med en och annan kändis i vimlet innan jag tröttnade efter 10 minuter och började återtåget mot T-Centralen. 

Om du ser mig och Youssou N'Dour på bild i Hänt i Veckan så vet du alltså varför...

För mycket trevligt

Häromdagen hade jag ärende till en butik och blev betjänad av ett mycket trevligt och vänligt butiksbiträde. Lite övertrevligt faktiskt. Ja, faktiskt alldeles ovanligt övertrevligt. Ett butiksbiträde försett med en hel hop 'tack' och 'varsågod' och vackra leenden och 'får det lov att vara' och 'ha en trevlig fortsättning på dagen' svävande på ett rosa moln ovanför kassaapparaten. På gränsen till för mycket, faktiskt.

Så vari består problemet? Jo, jag undrar bara hur i hela sjuttsingen har jag blivit så cynisk och surpuppig att jag tycker att ett butiksbiträde kan vara för trevligt? Alltsomoftast får man ju klaga över motsatsen. Men så fort nån slår över åt andra hållet så klagas det tydligen på det också. Kan man faktiskt vara för trevlig i servicebranchen? Är jag aldrig nöjd? Fy skäms på mig!

Jag uppmanar alla i servicebranchen, ja alla andra också förresten, att fortsätta vara precis så trevliga som ni förmår och vill vara. Strunta i att gråa, trötta, medelålders, dubbelarbetande kvinnor inte alltid tycks uppskatta trevlig betjäning. Nu ska jag gå och dra något gammalt över mig. Tack och förlåt. Puss och kram. Ha en underbart härlig och fin dag allihopa!

Njuter av sensommaren

Vilken härlig sensommar vi har - en solig och varm dag med lunch utomhus naturligtvis. Idag har vi haft kärt besök ända från Karis till lunch. Maken bjöd till lite extra och grillade lammfiléer, kyckling och halloumi. Ja och korv också, kanske sommarens sista? Sallad, potatisgratäng, ciabatta. Och en kall öl...

Trean kom hem från det traditionella svampplockarveckoslutet i Pargas med skörden. Den bestod inte av kantareller som planerat utan gäddfiléer. Fiskelyckan var god och fammo hade fileat. Gäddan åkte i frysen och ska tas fram i höst till en söndagslunch då höststormarna viner i trädtopparna och regnet piskar mot fönstret. Det är nog ganska snart.

Ibland är livet ganska fint. Sådärbara.

En helt vanlig dag på jobbet...

... påpekade M att min tröstepotta var tom. Pottan står på konferensbordet i mitt rum och ska vara fylld med choklad ifall någon behöver tröstäta. Ibland utspelar sig sådana samtal kring mitt bord, nämligen.

Nu har jag handlat choko så nu är både pottan och jag redo för eventuella stormiga diskussioner under hösten.

All you need is love. But a little chocolate now and then doesn't hurt.

Strupgrepp

Brukar ni kolla baksätet i bilen innan ni sätter er i den? Det gör jag, i alla fall om bilen har varit olåst och oövervakad en längre tid. Man har väl sett hur det går i TV. Alltsomoftast har en skurk gömt sig i baksätet och kryper fram då du minst anar det för att hota dig, kidnappa dig, knivskära dej eller strypa dej.
Better safe than sorry.

Skäms!

Idag fick jag ett vykort i postlådan. Adresserat till mig. Från Mongoliet. Hälsningen börjar "hälsningar från Ulan Bator" och fortsätter att berätta om härliga äventyr i tält, om besök hos nomadfamiljer och om sur hästmjölk.
I någon minut stod jag och drömde mig bort till de mongoliska slätterna men sedan märkte jag ju att vykortet har skickats av några för mig helt okända människor till någon som inte alls är jag. Hrmpf.

Varför kan inte mina vänner vara äventyrare och upptäcktsresande och åka på spännande resor till Ulan Bator? Varför är ni såna slöfockar och latmaskar? Skäms på er, vetja.

Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge

På grillpartyt i lördags blev det tal om Tenala-osten som fick enorm publicitet via en juttu i Husis för en månad sedan ungefär. Så känd blev osten att nån lär ha kommit körande ända från Kyrkslätt enkom för att köpa en bit. Gissa om kunden blev sur då osten var tillfälligt slut. För det är det som är det allra bästa med Tenala-osten som tillverkas i liten skala, med omsorg och kärlek. Att den ibland tar slut och att du kan aldrig vara riktigt säker på att få en bit ur nästa sats. Men lyckas du, ja, då smakar den extra bra.

Mycket av matglädje är förväntan, tycker jag. Att vänta på de första nypotatisarna, på julmaten på julafton, på mjöden på wappuafton, sommarens släpärter, de nybakta semlorna som gräddas i ugnen, kräftpremiären... Visst kan man äta Runebergstårtor och fastlagsbullar och memma året om, men det är inte samma sak. Tjusningen ligger i att längta efter nånting, nånting du inte får till vardags, varje vecka. Att se fram emot nånting, känna hur det vattnas i munnen, känna dofterna.

Samma känsla av förväntan och njutning kan överföras på mat och dryck under resor. Ouzo ska med fördel intas på en mysig grekisk taverna med blåa möbler under ett tak av vinrankor (jag vet, för vi har en dammig ouzoflaska i skåpet som ingen vill dricka). Ingenstans smakar fish&chips så bra som ute i Londons förorter. Riktig Kölsch i 0.2 liters glas får man faktiskt bara i Köln, inte ens i grannstäderna. Och kalakukkon ska ätas på Kuopio torg. Visst, du kan forsla matvaror världen runt och koka lokala specialiteter var som helst. Men det är ju inte det som är meningen. Meningen är att du ska vänta, längta, trängta till det rätta tillfället, den rätta tidpunkten. Och njuta för fullt då det äntligen är dags.

Samtidigt kan jag inte låta bli att vara tacksam för matkedjorna. För att PizzaHut, Starbucks, MacDonalds, KFC och Kotipizza finns. För om du inte orkar vara äventyrlig, välja restaurang, fördjupa dig i menyer som ibland är skrivna på konstiga språk och pröva på nyheter, ja, då är det enkelt och tryggt att få en standardmåltid av en viss kvalitet utan att snava på konstigheter eller råka ut för kulinariska överraskningar. Och framför allt tror jag att utan dessa mainstream-matkedjor skulle vi inte kunna uppskatta det lokala, det speciella, det annorlunda och det traditionella. Allting har en mening. Och hänger ihop, på något sätt. You can't have one without the other.

Här är en dyrbar bit av den omtalada Tenala-osten.
Nu lär den vara slut, men nästa sats är på kommande i slutet av september. Till dess längtar vi... 

Sommarfest igen

Puuust. Nu är sommarens andra stora fest förbi. Trean är konfirmerad och torr bakom ena örat, som man plär säga. Vädrets gudar stod återigen på vår sida, solen lyste och sommaren sjöng i full styrka. Tenala kyrka var sprängfylld som sig brukligt är, men förvånansvärt sval. 

Vi sänder ett varmt tack och vackra tankar till alla konfirmationsgäster för att ni var med och gjorde dagen till en fin högtid. 

Traditionell gruppbild ute på kyrktrappan. 

Kostymen gör mannen! Trean gör sig redo att ta emot gästerna.
Sommarlunchen står framdukad och skumpan välkyld.

Gäster och lyckönskare i urval.

Trean omringas av sina fina faddrar.

Och av två gamlingar som igen nästan spricker av stolthet. 

Skeptikern har talat

Idag lade jag en lätt make-up i semestersolbrännan, försökte göra en frisyr av semesterhåret, tog på en klänning och tvingade in fötterna i högklackade skor (jo, jag hade rakat benen och filat bort det torra skinnet under fötterna också!). Efter dagens tillställning med sommarlunch, musikunderhållning och intressant föreläsning hade jag några ärenden att uträtta på stan. Iklädd gåbortsmunderingen, alltså.

Jag träffade på flere personer som kommenterade och komplimenterade min fina utstyrsel, något som en normal person antagligen emottar med glädje och tacksamhet. Men eftersom jag är en skeptiker av stora mått funderar jag mera på om jag normalt klär mig som en luns, eftersom det var så många som reagerade på min klädsel?

Nu orkar jag inte mer!

Nu är jag urled på allt vad syltande och saftande heter. Vi har lite rabarber, några bärbuskar och ett hallonbrakel i trädgården, verkligen inte mycket, men så här i skördetider helt klart övermäktigt. Vi är dessutom rätt så dåliga på att använda sylter, marmelader, geléer, saft och frysta bär, så det känns lite onödigt att fylla alla hörn i hushållet med inläggningar som inte används speciellt flitigt.
Men om det sen är Luther eller ren och skär snålhet som driver på vet jag inte, men också i år plockar och kokar och fryser jag in i all oändlighet. River armarna på vassa taggar, torkar svettpärlor ur pannan och klottar och sottar i köket.

Hallonen har vi ätit färska, men en hel del har också hamnat au naturel i frysen. Dem tar jag upp under vintern och lägger i morgongröten. 

Systrami hjälpte till med plockandet. Och så tog hon hem några ämbar bär för att slänga i sin MehuMaija. 

Geléprovet... Klart!

Rödvinbärsgelé till vinterns söndagsstekar.

Det är INTE skoj att plocka krusbär!

Koka länge så att bären mosas helt. Ingen mixning behövs. Släng i en vaniljstång för att ge marmeladen en lite extra krydda.

Jag tycker fortfarande det är märkligt att gröna krusbär kan ge så vackert röd marmelad.

Vi har ingen kallkällare så det vi inte äter så fryser vi ner. 

En flaska saft från Systramis Mehumaija. Ljuvlig färg!