Wappendiscot undanstökat

'Treans' klass ordnade wappendisco för klasserna 1-6 och jag lyckades nästla mig in som "ordningsman" tillsammans med klassföreståndarna och ett par andra föräldrar.

I god tid före kl 18 uppstod en liten kö av ivriga discobesökare utanför jumppasalen och förväntningarna bland arrangörerna var också höga. Temat "klä dig färggrannt" syntes bland arrangörerna i färggranna kläder och rödsprejade frisyrer. Och gästerna bjöd på ett sprakande skådespel. Späda små sjuåringar i ljuvliga pastellfärger beblandade sig med wannabetonåringar från sexan med tuffa t-shirts, solglasögon och uttryckslösa face. Glittriga handväskor, vippande hästsvansar. T-shirts med tryck med attityd. Ögonskugga och nagellack.
Tydligt var att korta shorts över tights är högsta mode bland flickor, medan pojkar klär sig mera konservativt i jeans och rutig skjorta eller college med huva. Och tro det eller ej, jag bongade också en kille i allra senaste inneplagget, en onepiece! Den såg för ljuvlig ut!

Kön till buffén böljade lång hela tiden för det ständiga dansandet och springandet krävde ständigt energiintag och kalla drycker. Min goda vän E hade bestämt sig för att hålla igång gänget och ledde outtröttligt långdansen runt discosalen med hopp, klappande och danssteg. Det allra senaste i musikväg spelades på hög volym av de välförberedda DJ:na och efter en tid i salen vande sig också de medelålders öronen vid ljudnivån.

En god vinst kunde efteråt räknas in till klasskassan, som förhoppningsvis ska användas till en trevlig klassresa om ett par år. Tack till sjuorna för en kul kväll!

Livet som medelålders - del 11

Kommer ni ihåg Höjden av-vitserna som var pop då vi var barn? Höjden av snabbhet är att låsa en byrålåda och hinna slänga in nyckeln. Höjden av korthet är att sitta på mattkanten och dingla med benen. Höjden av trötthet är att sitta på sängkanten och inte orka lägga sig. Och så vidare...

Det finns några nya för oss medelålders: Höjden av långtråkighet är att lyssna igenom alla ringsignaler i telefonen. Höjden av dumhet är att byta ut sin ringsignal mot en ny. Höjden av förvirring är att inte känna igen sin nya ringsignal och fatta att det är ens egen telefon som ringer.

Vad hette min förra rington nu igen och hur får man den tillbaka...

Sill eller strömming?

Jag har aldrig besökt Stonehenge, men hoppas på att göra det någon gång i livet. Ales stenar har jag sett två gånger och blivit lika betagen varje gång. Där står dom högt uppe på kullen, stenarna, någon slags fornhistoriskt monument, ditforslade av okända personer av någon okänd orsak för något okänt ändamål för länge, länge sedan. Mäktiga, majestätiska, tysta och mystiska.

Ales stenar och Kåseberga var söndagens utflyktsmål. Som en förvirrad fårskock klättrade vi ledda av Ivan och Jonathan uppför den smala vindlande stigen mot stenformationen och myllrade okoordinerat runt inne i stencirkeln. Insöp stämningen, fick svindel på den branta kanten ner mot stranden, beundrade en flock tranor som glatt skrikande flög över våra huvuden, njöt av solen och vinden och kände historiens vingslag.

Sedan vandrade vi den vindlande stigen ner till fiskehamnen i Kåseberga. Sill- och makrillförsäljningen var i full gång. Med sill avses här strömming. Någonstans i höjd med Gotland byter nämligen strömmingen namn till sill (de är inte kloka de där svenskarna...). Stekt sill i Kåseberga är alltså stekt strömming. Och den stekta sillen (strömmingsflundrorna!) var gudomlig! 

Maten smakade extra bra utomhus, med en vidunderlig utsikt över havet . Bornholm skymtade vid horisonten. Måsarna skrek. Och de frusna nordborna njöt av att känna smaken av vår.

Färden genom Österlen drog sedan vidare, via Österlenkryddor där vi inhandlade kryddor och teer av olika slag, och en härlig kaffestund på osannolikt populära caféet Olof Victors. 

Sedan närmade sig klockan obönhörligen avfärd och vi åkte mot tågstationen i Ystad för att ta Pågatåget mot Malmö och Kastrup. Trötta, glada och fulla med intryck. 

TACK för tre fina dagar i Skåne!

Bryggbräder och äggmålning

Påsklördagen inleddes med effektiv shopping i Ystad. De flesta höll sig till böcker och kläder som är lätta att forsla hem, men Maken stod nästan i beråd att köpa en gräsklippare som onekligen är mera svårforslad. 

Efter cafébesök på Per Helsas gård beordrades vi till hotellet för att vila inför eftermiddagens och kvällens strapatser. Mest för att värdarna behövde en paus, gissar jag. Vi trotsade ordern på lite olika sätt. Endel smet iväg på hamburgare (jag nämner inga namn, men det var Kjell) och andra smidde planer för att starta upp ett företag. Den som behöver akustikplattor kan alltså med fördel framöver vända sig till Acousticbusters Eva och Lena. Inte bara traditionella akustikplattor, utan plattor med rätt så mycket alternativa användningsområden faktiskt. Fantasin flödade. 

Och sedan drack vi skumpa på hotellrummet tills orienteringsledaren Klara kom för att dra iväg oss på orienteringsfrågesport längs stranden mot Svarte- hållet. Utrustade med karta och kompass gav vi oss av för att räkna kanoner och bryggbräder och svara på kvistiga frågor från gårdagens guidade rundtur. En blek sol lyste från himlen och vinden hade lugnat sig. 

Gudsonen hade på sin nya jacka.

En värmande kram är aldrig fel!

Halvvägs till målet mötte värdparet upp med mönkijä och ställde upp ett provisoriskt tankningsställe med öl, Jägermeister och hotdogar. Smakade himmelskt!

Väl hemma på Klysgatan sattes vi i arbete. Påskäggen skulle målas  och gästerna tog sig an uppgiften med stort allvar. Allt från abstrakta färgsymfonier till påskkycklingar och Laskas gamar hamnade i äggkorgen.

Men målningsarbetet belönades rikligt. Vilket härligt påskbord med sill och fisk i många olika färger och former värdarna hade dukat upp! Här tronar en himmelsk Jansson bland sillrörorna och prinskorvarna. 

Det enda mörka molnet på himlen var Connys bäska droppar med stark smak av malört. Dropparna kunde endast sväljas med stora grimaser. Men gjorde underverk med matsmältningen!

Mätta och belåtna och glada och kanske lite runda under fötterna tog vi sedan en rask promenad tillbaka till hotellet i den mörka Ystadnatten. Alla sov, endast påskharen var vaken.

Historiens vingslag i kyrktornet

Av allt det roliga vi hann med under tre dagar i Ystad utkristalliserar sig nog besöket hos Tornväktaren i Sankta Maria Kyrka på långfredagen som det mest minnesvärda programinslaget. 

Trötta efter tidig start hemifrån och lång resa med flyg och tåg, sightseeing i brandbil, bastu (jo, riktig bastu!) och grillmiddag (tack till grillmästare Roger som skötte matlagandet ute i regnet och blåsten!), vandrade vi vid åtta-tiden iväg i duggregnet mot stadens centrum. Vi klättrade upp i kyrktornet, förbi våningen med de mäktiga kyrkklockorna och steg upp i Tornväktarens tornrum. Rummet var mysigt inrett med en fåtölj, TV, små mysiga lampor och en massa Elvisaffischer. Ett ljus brann i en lykta och Elvis spelade i bakgrunden. De mäktiga takstockarna inramade de fyra små tornfönstren genom vilka tornväktaren blåser sin nattliga trudelutt... 

Vänta nu, vadå Elvis?!? Ja, den nuvarande tornväktaren är ett stort Elvis-fan och har faktiskt inrett tornrummet till ett litet Elvis-museum. Jag vet, man kommer osökt att tänka på Quasimodo eller Fantomen på Operan, men tornväktare Roland Borg är nog en mycket verklig man med fötterna stadigt på jorden. Lurblåsare i tredje generationen är han. I god form efter att ha klättrat de 108 trappstegen upp i tornet varje kväll i 43 år. Och nu skolar han in sin son i tornväkteriet också. 

Lurblåsandet sköts alltså av livslevande personer, precis som på 1600-talet då traditionen lär ha kört i gång. Varje kväll, 365 dagar om året. 21.15 en blåsning i alla fyra vädersträck, 21.30 två blåsningar, 21.45 tre blåsningar och 22.00 fyra blåsningar åt alla håll. Och så fortsätter det till klockan 01.00. Ett ensamt jobb, men ack så viktigt. 

En reservlur måste man ha, båda i koppar.

Kvart över nians blåsning, mot norr

Ibland, under turistsäsongen, drar tornväktaren på sig sin officiella blå kåpa mitt på dagen och stiger ut på torget för att demonstrera sin lur och posera för kamerorna. Men uppe i tornet, ensam i natten, då duger jeans och topparock riktigt bra. 

Tidtabellen får han inte glömma även om han är mitt uppe i en bra bok eller en spännande film, men vid fotbolls-VM 1994 förlät Ystadborna honom då blåsandet blev någon minut försenat pga ett avgörande i en spännande match. 

Här hade Finlandsgästerna varit on the road i ungefär 18 timmar. Trötta var vi, men glada. 

Ystert påskfirande i Ystad

Vi har firat påsk i Ystad. Ett stort, glatt, ystert gäng goda vänner. Tre dagar med tokroligt och spännande program, god mat, massor att dricka, skratt och skrik. Vädret var egentligen det enda som inte riktigt klaffade. Istället för det varma soliga aprilvädret vi hade hoppats på fick vi njuta av allt mellan blåst, regn, snö och sol. Men det finns som bekant inga dåliga väder, bara dåliga kläder.

Regnkläder var på sin plats under skurarna. Man kallade oss Barba-familjen... 

Insvepta i filtar och utrustade med Ullmax, mössor och vantar gav vi oss ut på en rundtur i Wallanders fotspår. I en härlig gammal brandbil. Och spred glädje till förbipasserande på vägen.

Vi beundrade de vackra små husen i staden och  njöt av de fina påskdekorationerna.
Vi snavade inte över några lik men Kurt satt på kaffe på Fridolfs konditori, som så ofta. Diskussioner om vem som är den rätte Wallander uppstod nu och då. Jag har faktiskt fattat ett visst tycke för Kenneth Branagh...

Sankta Maria kyrka berättar jag mera om senare. Det äventyret kräver ett eget inlägg. 

Ett JÄTTESTORT TACK till våra superba värdar (Hej Birgit och Conny!) som hade vänt ut och in på sig för att planera programmet för dagarna tre och bjöd oss på så mycket gott. För en kontrollfreak (jag, alltså!) var det en nyttig upplevelse att släppa taget och inte ha koll på tidtabellen hela tiden. Programmet avslöjades nämligen för oss bit för bit, så det var bara att gilla läget. Och det gjorde vi!

100

Höll på att formulera mina intryck från påskfirandet i Ystad till bloggen då jag plötsligt märkte att förra inlägget faktiskt var det hundrade inlägget. Grattis bloggen!
Någon slags tankar och förhoppningar hade jag visserligen i fjol vintras då jag skrev mina första blogginlägg. Men inte kunde jag föreställa mig hur roligt det egentligen är. Jag menar, jag skriver om vad jag vill, när jag vill och hur jag vill. Jag lägger upp foton som jag gillar, refererar till artiklar jag läst, berättar om sådant som hänt, om resor jag gjort och om mat som jag lagat. Och läsarna läser. Om dom vill. Inget tvång från någondera sidan.

Högst troligt fortsätter inte bloggandet i resten av livet. Men än så länge finns det oskrivna texter i mig, så en tid fortsätter jag nog. Vi hörs!

Nu kommer dom!

Ännu ligger det snö kvar i de skuggiga hörnen av vår gård. Vi gör snöarbete varje dag och betar av högarna lite i taget. Ännu är det alltså snöskovel som gäller och krattan får snällt vänta i förrådet.

Men på de soliga platserna kommer våren med stormsteg. Varje dag får man glädjas åt att se vännerna titta fram ur den fuktiga myllan. Blomvännerna. Än så länge är bladen små och försiktiga, men dom är på väg. Ett löfte om sommar. 

Akleja

Dagliljor

Hyacinter, recycled från julen

Krokusar

Kärleksört

Vinbär

Vårkrage

Löjtnantshjärta

Förvetenhet

På FB finns en gemytlig grupp som heter Utrotningshotade ord. Gruppen beskriver sig så här: Du har klivit in i en skattkammare fylld av ovanliga och underbara ord och uttryck. Det är tillåtet att norpa här. Att kika runt bland orden är ett sant nöje. Kommentera gärna varandras.

Ibland brukar jag titta in på gruppens sidor och njuta av orden som läggs upp. Vackra ord som sorgfällig, saktmodig, jungfru, brudkista, försmäkta och gästabud. Slangord som inte längre är aktuella. Roliga ord som brylkräm, underbyxor, dåndimpen och hedersknyffel. Fula ord som tack och lov inte längre används. Och ord som har blivit omoderna på grund av ny teknik som rattväxel, glödlampa, diabild, skioptikonapparat och bandspelare.

Ordet i rubriken, förvetenhet, betyder att i förväg vilja veta något; nyfikenhet; vetgirighet; att på ett opassande sätt söka få kännedom om eller lägga sig i sådant som inte angår dig. Förvetenhet har en lätt negativ klang, men att finkänsligt vara förveten och snoka runt bland utrotningshotade ord kan väl inte vara helt fel.