Livet som medelålders - del 8

Om du inte har ont nånstans då du vaknar på morgonen, är du förmodligen död, lär någon någongång ha sagt. Och är du medelålders har du garanterat ont nånstans då du vaknar. Vilket är bra med tanke på det första påståendet.

Mitt i natten kommer den psykedeliska katten Mimmi och fortsätter med sitt arbete att riva ner tapeten vid sänggaveln. Det gör hon för att väcka matte och meddela att hon vill ut. Varpå matte svingar de lurviga över sängkanten och stiger upp.
Detta sker ändå inte utan vedermödor. Fötterna vill inte ställa sig i 90 graders vinkel mot benen utan knirkar motvilligt. Knäna vill inte räta ut sig utan föredrar att knäa mjukt. Ryggen protesterar genom att uppträda som ett sirligt frågetecken med rumpan hängande som en prick under. De närsynta ögonen med brytningsfel som dessutom har drabbats av nedsatt ålderssyn plirar suddigt i nattens mörker. Armarna med avdomnade händer hänger som aplemmar längs kroppen då man trevar sig mot ljuset i hallens nattlampa med stöd av byrån och klädskåpet.
Då katten försvunnit i natten passar man också på att dricka ett glas vatten, för en medelålders kvinna är alltid törstig. Och för säkerhets skull går man också på toaletten innan man på nytt lägger sig i den sömndoftande sängen. I detta skede har kroppen äntligen rätat ut sig i sina fulla 161 cm, lederna protesterar inte längre, händerna kan greppa och ögonen har anpassat sig och kan urskilja föremål.
Många medelålders säger sig i detta skede drabbas av sömnproblem och ligger härefter sömnlösa och vrider sig i timtal. Jag har begåvats med en förmåga att somna så fort jag lägger huvudet på kudden och faller alltså omedelbart i sömn igen. Det känns ändå lite som slöseri att först räta ut kroppen och sedan veckla ihop den igen, för att upprepa uträtningsproceduren ett par timmar senare då klockan ringer. Då klockan ringer har kroppen igen anpassat sig till latmanslivet i sängen och uppstigningsproceduren upprepar sig.

Som 6-åring, 16-åring eller 26-åring skuttar man ur sängen och är as good as new direkt. Alltid redo. Man förstår helt enkelt inte värdet av att ha en välsmord och fungerande kropp. Som 46-åring inser man att detta är en förgången tid. Ta bara och snurra på huvudet (försiktigt!) i en cirkel och lyssna till det krasande ljudet av förkalkningar då benen snurrar i lederna. Eller tänk på hur jobbigt det är att böja sig och plocka upp nånting från golvet. Lägg märke till hur besvärligt det är att stiga upp ur en bekväm soffa eller fåtölj. Det gör du minsann inte utan att stöna ljudligt och stöda dej med handen mot ryggen eller bordet.

Om du är medelålders protesterar din kropp nu och då. Du har ont ibland. Mestadels kanske. Men lite ont är alltså bra. För då vet man att man lever. Knirk.

Tid att reflektera

Nu är det hög tid att plocka fram reflexerna och västarna ut skåpet!
Vägarna vimlar av mörkklädda motionärer som skrämmer livet ur oss bilister genom att plötsligt, utan förvarning, dyka upp som gråa skuggor vid sidan av bilen. Även om du håller dig på sidan av vägen och vidhåller att du nog ser bilen även om chauffören inte ser dej, så är det en livsfarlig lek att irra omkring längs höstmörka vägar utan reflexer eller lampor. För att inte tala om alla de som dessutom släpar omkring på en hund med mörk päls, fast i ett mörkt koppel. Om ni vill leva farligt - fine, men tänk på att ni äventyrar livet också för andra.
Men höstmörkret är inte en ursäkt för att bli en soffpotatis. En promenad i den kyliga höstkvällen gör susen åt alla som känner sig trötta och glåmiga. Så fram med reflexvästen nu och ut och vandra!

Förlossningsminnen

Hur är det möjligt att jag, som i somras fyllde 29 år och känner mig om möjligt ännu yngre, idag har firat min äldsta sons 20-årsdag? (Ja, ja, han fyller ju i morgon men vi ställde till med kalas för tjocka släkten idag för enkelhetens skull).

För 20 år sedan hände det sig på morgonen den 17 oktober att vattnet gick hemma i köket. Det var tre veckor till beräknad nedkomst och ingen väska var packad och mamman var väldigt oförberedd men det var bara att åka in till Ekenäs BB och hänga med. Värkarbetet behövde hjälp för att komma igång, och inte förrän på kvällskvisten började det bli lite så där otrevligt och besvärligt i förlossningssalen. Klockan 23.05, efter ganska många om och men och en hel del umbäranden och lustgas så föddes han, Prinsen, Guldklimpen, den Förstfödde. Idag är han uppemot 1,90 lång med skonummer 44, undersergeant och studerande.

Det har varit tjugo händelserika år, och vi hoppas på många, många roliga år till. Grattis i morgon på riktiga dagen, vännen min!

Tack till Farbror Ben

Idag ställde yngsta sonen och jag till med kinesisk middag. Det blev vårrullar med sötsur sås (finns färdiga i frysdisken), friterade tigerräkor och kycklingwok. Sonen hackade grönsakerna till woken, gjorde frityrdegen och friterade så oljan strittade. På min lott stod  wokande och riskokandet. Farbror Ben hjälpte till med woken. Frityrdegen var inte god, vi måste absolut hitta ett bättre recept till nästa kinainspirerade middag.

Men hur gör man likadant ris som serveras på kina-restauranger? Det är stört omöjligt att äta jasminris med pinnar, det är helt enkelt inte tillräckligt klibbigt. Goda tips, anyone?

Måtta med allt

Sällan har man väl anledning att klaga på att myndigheter av olika slag gör för mycket och för nitiskt. Men hallå, behövs det faktiskt elva (11) stycken övergångsställetrafikmärken i en och samma korsning, frågar jag mig??! Jag tänker bara att man skulle ha kunnat använda några av överloppsskyltarna någon annanstans.

För några år sedan, i samband med den nya cykelvägen längs Bromarvvägen var det väl, förnyades Tenalas kanske största och mest trafikerade korsning, det så kallade Bromarvkorset där Sockenvägen korsar Bromarvvägen vid kyrkan. Hastighetsbegränsningen på Sockenvägen är 40 km/h. På Bromarvvägen där hastighetsbegränsningen är 60 km/h byggdes två refuger. Skyddsvägar målades i alla fyra vädersträck och märktes ut med trafikmärken. Hur antalet trafikmärken blev elva är också en gåta för mig - jag skulle tro att fyra skyddsvägar skulle behöva åtta eller tolv märken, men inte ett udda antal?

Missförstå mig inte, som förälder till barn som cyklar i denna korsning minst ett par gånger om dagen på väg till och från skolan är jag jätteglad över att man försökt göra korsningen så trafiksäker som möjligt. Men jag tror på allvar att man skulle klara sig med hälften av de trafikmärken som nu är uppsatta vid övergångsställena.
Där finns så många märken som naturligtvis är riktade åt olika håll, så det är omöjligt att fånga dem på bild samtidigt. Maximal trafiksäkerhet förstås. Lite överdrivet, tycker jag ändå.

Förutom märken för övergångsställen finns här för säkerhets skull också ett par varningstrianglar, blåvita refugemärken och pilar som visar hur man kör i refugen.

Och på denhär bilden finns också Tenalas roligaste skylt, pilen som visar till vänster mot Centrum/Keskusta. Den framkallar alltid munterhet bland ickebybor...