Fyraochfemtio

Jag blir galen på att det fortfarande finns människor som räknar om euro till finska mark. Dom är tackochlov inte så många längre, men det är fullkomligt irrelevant att räkna om ett europris till en valuta som upphörde att existera 31.12.2001 och som alltså inte på något sätt beaktar inflationen, yenens värde i förhållande till den amerikanska dollarn, finanskrisen i Grekland, import- och exporttullarnas utveckling eller devalveringen i Vitryssland.

Nåväl, idag besökte jag Uudista ja Uudistu-mässan i Finlandiahuset i Hufvudstaden. En helt normal mässtillställning med många utställare, intressanta föredrag och goda talare där man samlar på sig en massa broschyrer och visitkort som man sedan lägger på en hylla och antagligen glömmer att läsa. En tillställning där man köper en kaffe och en torr semla för sjuochfemtio och sedan går på runda bland utställningsbåsen för att bli bjuden på efterrätt. Det brukar vara Fazers Blå konfekt, Geisha och salta stickor. I år hade man tur och kunde få ett par äppel också.
Nångång under dagens lopp blev jag törstig och gick för att köpa en flaska källvatten från caféet. Vattnet var inte kolsyrat eller mineralsatt och serverades inte med isbitar ur ett högt kristallglas i dämpad belysning till tonerna av en symfoniorkester. Det var inte Perrier eller San Pellegrino eller Veen utan vanligt Novellevatten i plastflaska. Och ½ liter kostade fyra euro och femtio cent (4,50)!

Hallå!! 4,50 euro för källvatten i ett land där kranvattnet är fullt drickbart, ställvis till och med riktigt gott!?! Skulle någon år 1999 ha kunnat tänka sig att punga ut med 26 mark och 75 penni för en halvliter vatten?! I think not. Låt vara att det är förlegat att dra fram mark-kortet som i 99 fall av 100 saknar relevans, men den här gången vill jag göra det för att provocera.

Under bråkdelen av en sekund övervägde jag att tacka nej till vattnet och istället springa ner till damtoaletten för att dricka ur kranen. Men stoltheten tog överhanden och jag betalade med gråten i halsen. Och släckte törsten.  

Vill hellre jagas av vargar

...än av älgjägare.

Jag kom ju verkligen inte ihåg att älgjakten började idag, då jag gav mej ut på långtur med Monarken i det vackra höstvädret. Mitt på Skallbölevägen började det knalla riktig vilt. Och jag hade varken skottsäker väst, röd lippis eller ens en vit näsduk som kapitulationsflagg med mej! Men viss om att även den ivrigaste av älgjägare kan skilja mellan brun älgpäls och ljusblå college fortsatte jag modigt framåt.

På andra sidan Gennarbyviken, strax efter Dotterböle vidtog skjutandet med stor frenesi. Antingen hade jaktlaget fått tag i en sällsynt seglivad älgtjur som behövde tjugotalet skott för att nedläggas. Eller så hade de stött på en älgflock med tiotals djur och knallade vilt på för att knäppa dem alla. Eller så var det Krokbygänget och Skallböletuffisarna som sköt på varandra tvärs över viken.
Vad som än pågick i skogsdungarna fick det mej verkligen att pinna på lite extra och att misstänksamt kasta oroliga blickar både bakåt och åt sidorna innan jag var i trygg närhet av hemmet.

I slutet av Skallbölevägen stod förresten två hjortar och tryckte bakom ett uthus på en gård. De smålog i mjugg och trodde nog att de hade hittat en bra plats att tillbringa dagen på.

Ändrade planer

Hade goda avsikter att ge mej ut på rask långpromenad efter jobbet.

Men regnet stod som spön i backen och lockade verkligen inte till motion.

Tände brasan och kokade en kopp te. Gav mej själv lov att ha ledig kväll.

Kurar nu i soffhörnet och sysselsätter mig med Husis-korsordet istället.

Får man vara lat ibland?

Livet som medelålders - del 7

Det är inte lätt att bli med barn när man är medelålders.

Alla ni som nu satte kaffet i vrångstrupen eller drabbades av en mild hjärtattack kan ta det lugnt. Jag är förvisso inte havande och har inte för avsikt att bli det heller, inte i detta liv.
Jag har bara varit med barn tillfälligt dethär veckoslutet då Chateau Karlzon haft besök av två energiknippen, 9-årige J. och hans bror I. som är 6. Och eftersom jag har ambitionen att hellre erbjuda övernattande barn ett allaktivitetshus än en barnparkering ligger jag nu som en urlakad trasa på soffan och tar igen mej efter ett synnerligen intenstivt veckoslut. Utan benägen assistens av yngste sonen skulle jag nog inte ha rott projektet i hamn med hedern i behåll. Han tycks vara bättre rustad att sysselsätta småpojkar än sin mamma, som ändå har erfarenhet av tre.

Som vi har sysslat och grejat och hållit på!!! Vi har spelat JuniorMonopol och Nintendo och datorspel och sett på femtielva ritade filmer. Vi har handlat i K-supermarket och lekt i Lejonparken och hälsat på hos Calle. Vi har besökt Naturum där vi öppnade triljoner luckor och lärde oss om fiskar och sälar. Vi har spelat fotis på sportplan och fäktats och hejat på deltagarna i Gennarbyloppet som löpte förbi vårt hus och så har vi ritat med gatukritor. I. stukade sin handled ganska illa på en fotboll, men har duktigt bitit ihop och hängt med i svängarna trots det tillfälliga handikappet. Och det var en bra räddning, sa Sonen som såg skottet. Vi har bakat bullar och ätit ugnskorv med potatismos och glass med priplor och bara lite godis. Det här och en del till har vi hållit på med, från tidig lördag morgon till söndag kväll.
Och ändå har vi inte hunnit med allt. Resten av det roliga sparar vi till nästa gång. Legobyggandet, lekparken i Tenala, målandet med vattenfärger, pusslandet och sagoläsandet (det som ändå är min bravur) fick vänta.

Det är roligt att vara med barn då man är medelålders. Men jobbigt.

Konspirationsteorier

Nej, nu tänker jag inte på konspirationsteorierna om WTC7-tornet som flödar ymnigt just nu då det gått 10 år sedan terrorattackerna i NY. Inte heller på konspirationsteorierna om rymdvarelser som hålls fångna nånstans i Nevadaöknen och om hur NASA mörkar livet i yttre rymden.

Jag menar ju Phoebuskartellen och liknande konspirationer som vissa tillverkare utsätter oss konsumenter för. Det är ju det jag har gått omkring och misstänkt länge! Att tillverkare med flit förkortar livslängden på vissa apparater, med hjälp av inbyggda kretskort och processorer och komponenter som får produkten att sluta fungera efter 2 år eller 3000 användningar eller klockan 15 en regnig torsdag i november.
Jag menar, tänk bara på en gammaldags kassettradio från 1970-talet som verkligen var i hard core användning då. Den funkar antagligen mycket bra ännu, visserligen med rätt så usel ljudåtergivning, men en relativt ny och modern CD-spelare från 2008 har redan dragit sitt sista andetag och åkt till avstjälpningsplatsen. Bara för att vi ska konsumera mera.

Det kan ju inte på allvar vara meningen att man måste byta dator och frysbox och TV och mikrovågsugn vartannat år. Men vad gör man? Då ett hemligt kretskort i printern ger kommandot att den ska sluta ge utskrifter, och ingen tillverkare vill reparera den, då är vi tvungna att slänga den och köpa en ny. I butiken knycker man på axlarna och slår ut med händerna och säger att det inte går/lönar sig att reparera.
Då kan det faktiskt vara fråga om planerad obsolens eller teknisk obsolens som antagligen förekommer mer systematiskt än du och jag kan föreställa oss.
Vissa väldigt insatta och tekniskt begåvade individer lär ha hittat komponenten eller kommandot som styr apparaten och lyckats ta bort det eller programmera om apparaten. Men vi vanliga dödliga och otekniska med tummen mitt i handen får slita och slänga och byta våra apparater med allt kortare mellanrum.

Tycker du jag verkar vrickad? Läs Husis 6.9 så förstår du vad jag menar. Storebror ser dig. Dags att plocka fram spionglasögonen och foliehatten...

Been there, done that, got the t-shirt...

Förbereder mig för att gå på föräldramöte i skolan och slås av hur välbekant det känns då hösten kör igång. Jumppaterminen börjar, budgetarbetet stressar på jobbet, lappar om skolfotografering flyter omkring i hushållet och syster hämtar äppelmust eftersom hennes egen frys är full. Snart är det dags för dagsverke, jultidningsförsäljare och höstmarknad med tivoli och kringlor och svartbröd.

Förutsägbart intill tråkighet, kanske. Välbekant, tryggt och pålitligt, jo. Men kanske dags att pigga upp rutinerna med nånting spännande och oväntat....