Upphandlingsprocesser

I ett par månader har jag varit på jakt efter en ny väska. En handväska för vardag och jobb, för fritid och helg. En tillräckligt stor men inte för skrymmande väska i rätt färg, form och struktur. En väska som rymmer allt mellan himmel och jord, men ändå är lätt att ha med. Papper ska hållas släta och laptopen ska rymmas med ifall jag av någon anledning inte vill bära på en skild datorväska. Den ska ha många olika fack och fickor så att det är lätt att hitta läppstift, kalender, telefon, penna, näsduk, tuggis, nycklar, handkräm, glasögonputsduk, solbrillorna, plånboken, vattenflaskan, våtsavetter och annat nödvändigt. Och så ska den kännas rätt.
Jag har gått i otaliga butiker och känt och prövat och fingrat på massor av väskor men dom har varit fel färg, fel form eller fel material, eller haft för få fickor eller ingen dragked eller för mycket blingbling eller för korta remmar eller för långa remmar eller varit för mjuk eller för hård eller för dyr.
Att köpa en ny handväska är en utmanande, intressant, krävande och långvarig sökprocess som i något skede resulterar i ett nytt förhållande, en ny bästa vän som jag bär med mej dagligen i flera år framöver, tills det är dags att börja sökandet efter en värdig efterträdare. En process som räcker länge, men som ger sin belöning då den är över.
Jag hittade väskan idag! Det tog bara 3 månader!

Däremot får jag lätt ångest vid tanken på att skaffa en ny bil, en aktivitet som får Makens ögon att tindra och hans händer att gnuggas i iver. Han börjar med att lusläsa bilsidorna i Husis, surfa på nätet och kan hålla på i veckor att peka ut olika bilmodeller var än vi rör oss. Jag däremot har nollintresse för jagandet från bilaffär till bilaffär, jämförande av motorvolymer, växellådor, bränslesnålhet, mätarställning, årsmodell och pris. Jag kan knappt hålla isär bilmärken och ännu mindre olika modeller, jag kan inte föreställa mej en sedanmodell som farmare eller en fult röd bil i vit version. Jag glömmer viktig kringutrustning som dragkrokar, takställningar, dubbla däck, blockvärmare och farthållare. Och framför allt är det jobbigt att sedan bli du med den nya bilen, vänja sig vid växellådan, ställa in sätet rätt, programmera in rätta radiokanaler på rätta ställen och känna igen bilen på parkeringsplatsen första gången man är till butiken och handlar.
Ett lyckat bilköp föregås gärna av att Maken finkammar ett antal bilaffärer i förväg och gör ett preliminärt urval som sedan presenteras för mig, med fördel genast i rätt färg och rätt modell så att ingenting lämnas åt fantasin. Av slutkandidaterna väljs en (max en!) bil som provkörs och sedan avslutas köpet i rask takt och bilen tas hem genast. En process som innebär minimalt umgänge med sliskiga bilförsäljare (jo, jag vet att det finns trevliga bilförsäljare också!) och så lite tid som möjligt i de ointressanta maskulina bilmiljöerna.
Vi hittade bilen idag! Det gick smärtfritt på bara två timmar!

Omröstning: Vilken köpprocess är skojigare?!