Men förstås hade vi glömt kameran hemma. Och alla vackra bilder som vi såg under seglatsen på tumanhand till Vrakholmen finns bara sparade på näthinnan. Let me take a mental picture of you, sade Phoebes lyckliga pojkvän Parker i ett avsnitt av Friends, och det försökte jag också göra. Titta bara på dehär vackra fotona:
En bild av en svan i kvällssolen som lyfter ur vattnet under öronbedövande vingfladder. En bild av Maken som grillar lammfiléer ute på en kal klippa, med utsikt över horisonten och öppna havet. En bild av en fiskmås som sitter på bryggan och skriker för full hals innan den dyker ner och fångar en löja ur stimmet. En bild av den varma kvällssolen och ett glas vin i Evitas sittbrunn medan reseradion spelar klassisk musik. En bild av sjökalvarna som fladdrar runt båten, det är länge sedan man har sett sådana minsann. En bild av två hjortar som sällskapar stillsamt i över en timme på grannön, tvärsöver det lilla sundet från Vrakholmen. En bild av en ensam kvinna på roddtur i kvällsbrisen. En bild av morgonsolen som rör om i kaffemuggen ute i den daggvåta sittbrunnen. En bild av ett strävsamt skäripar som vittjar sina nät i morgonbrisen. En bild av en säl som nyfiket tittar upp ur solglittret i vågorna. En bild av bleke och slaka segel medan besättningen svalkar sig med ett dopp från Evitas badstege.
Jag tog några censurerade foton också, men jag kan visa dem bara för er, kära läsare:
En bild av Maken som trampar snett på trappan in i båten, stöter foten och dansar runt till en hop osande svordomar. En bild av Gästen som slår huvudet i taket in till förpiken - för femtielfte gången för Gästen är inte van att slå sitt huvud i tak, eftersom hon är så kort. Många arga bilder av stora muskelbåtar från Helsingfors som drar upp enorm sjö då de kör förbi Evita alltför nära, också mitt ute på stora fjärdar. En bild av Maken som tappar en (tom) ölburk i vattnet nånstans på Skogby-fjärden (det var inte med flit). En bild av Gasten som kör in i grannbåten då hon försöker lägga till i hemhamnen (det var bara en lätt touche - ingen fara!). En bild av oss båda med brända näsor och andra kroppsdelar som ropar efter After Sun-kräm och svalka.
Jag tror inte ens tusen ord skulle kunna ge dehär bilderna rättvisa. Många av bilderna har ljud, vilket är en klar fördel mot vanliga foton. De kan tyvärr inte läggas in i ett fotoalbum. Men jag har bilderna på näthinnan och kommer att ta fram och titta på dem nu och då under hösten och vintern. Och minnas de härliga, lata semesterdagarna och seglatsen till Vrakholmen.
Gammal skåpmat
Tänkte att vi idag skulle äta bort lite gammal skåpmat idag, steka upp några överblivna nypotatisar, kanske göra en potatisomelett av det ifall det ser ut att bli knappt. Koka lite pasta till broilergrytan från i förrgår åt Anton. Tömma ett par av de halvfulla sillburkarna i kylskåpet. Göra lite sallad med fetaost till och så kanske ett par surskorpor. En lätt middag så här i sommarhettan.
Så vi orkade faktiskt inte äta alla de fyra (4!) stekta potatisarna och jag fick slänga lite av salladen också.
 |
| Antons pasta |
 |
| Stekt nypotatis, kryddad med flingsalt och paprikapulver |
Men sedan kunde jag inte låta bli att köpa en liter kantareller och göra en svampstuvning. Och Maken tyckte att menyn verkade lite knaper så han köpte två rökta rödingar i fiskdisken.
Så vi orkade faktiskt inte äta alla de fyra (4!) stekta potatisarna och jag fick slänga lite av salladen också.
Och nu har vi burkar med rökt fisk och lite svampstuvning i kylskåpet i stället. Det får bli rester i morgon också tror jag. Kanske grillar vi lite broiler och kokar nypotatis från Tenala-torget till. Och lite bönor också, dom är så fina just nu. Och kanske nånting annat, om andan faller på...
Det är gott med rester!
Den som äger en trädgård och en boksamling saknar intet
lär Marcus Tullius Cicero ha sagt. Och just nu frodas trädgården i fukten och värmen, njuter av solgasset och nattens dagg och exploderar i färger och dofter. Så ta en bok och gå ut i gröngräset och läs, vetja!
Segling och salta vindar
Under några dagar har jag varit gäst ombord på Makens båt. Gäst alltså, inte gast. Båten är inte familjens båt utan en båt som Maken äger tillsammans med den goda Vännen. Och ibland, om vädret är gynnsamt, bjuds familjen på seglats. Gynnsamt väder är det inte så ofta. Det får inte regna, vara kallt, blåsa för lite, blåsa för mycket eller blåsa från fel håll. Men då vädret är bra, då åker vi ut.
Jag är ingen genuin båtmänniska, men stundvis trivs jag riktigt bra på sjön. Det har för det mesta att göra med vädret och dess eventuella gynnsamhet. Det får inte regna, vara kallt, blåsa för mycket eller gunga så man blir sjösjuk. Men då vädret är bra, då vill jag gärna vara båtmänniska.
Vår senaste seglats gick till Hangö och hem igen via ESS hamn på Stuvuholmen. Två gästhamnar, två ytterligheter. (Det finns ju i och för sig ytterligare en ytterlighet, dvs att övernatta i naturhamn, men det är naturligtvis inte ett realistiskt alternativ.)
I Hangö finns duschar och bastu, toaletter, tvättmaskiner och Internet och färskt bröd till frukost. Och strandgatan med magasinrestaurangerna där man kan äta pizza som kvällsmat. Men kommer man sent till Hangö är det ont om lediga platser och man får tränga in sig mellan två jättestora segelbåtar, den ena med fryntliga, pratglada tyska långfärdsseglare och den andra med tysta, surmulna finnar, eventuellt från Raumo eller Esbo. Bryggan är så hög att man måste krypa iland och ombord och det är långt att gå till servicebyggnaden. Och endel nätter kan det gå rätt så livligt till i hamnen. Och kalaset går löst på 23 euro per natt.
På Stuvuholmen ligger för det mesta bara ett par andra båtlag som tillbringar kvällen med en stillsam gin rummy och lägger sig tidigt. Bastun är ganska primitiv och vedeldad men ligger fem steg från stranden. Stranden ligger visserligen i faret så man måste se noggrannt både till höger och vänster innan man hoppar nakupelle i vattnet. Det största nackdelen är väl utedasset dit man orienterar sig längs slingriga skogsstigar, fyllda av tusentals små kvistar som liknar ormar. Där sitter man sedan och minns historien om någon som på utedasset blev biten i rumpan av en mink och fick åka till sjukhuset för att operera bort den. Minken alltså. Inte rumpan.
Men då solen skiner från en klarblå himmel och vindarna fläktar så där lämpligt, då är det härligt att luta huvudet bakåt och kisa upp mot de vita seglen och lyssna till vågornas brus mot kölen. Då är sommaren som bäst. Då är det fint att vara båtmänniska!
Jag är ingen genuin båtmänniska, men stundvis trivs jag riktigt bra på sjön. Det har för det mesta att göra med vädret och dess eventuella gynnsamhet. Det får inte regna, vara kallt, blåsa för mycket eller gunga så man blir sjösjuk. Men då vädret är bra, då vill jag gärna vara båtmänniska.
Vår senaste seglats gick till Hangö och hem igen via ESS hamn på Stuvuholmen. Två gästhamnar, två ytterligheter. (Det finns ju i och för sig ytterligare en ytterlighet, dvs att övernatta i naturhamn, men det är naturligtvis inte ett realistiskt alternativ.)
I Hangö finns duschar och bastu, toaletter, tvättmaskiner och Internet och färskt bröd till frukost. Och strandgatan med magasinrestaurangerna där man kan äta pizza som kvällsmat. Men kommer man sent till Hangö är det ont om lediga platser och man får tränga in sig mellan två jättestora segelbåtar, den ena med fryntliga, pratglada tyska långfärdsseglare och den andra med tysta, surmulna finnar, eventuellt från Raumo eller Esbo. Bryggan är så hög att man måste krypa iland och ombord och det är långt att gå till servicebyggnaden. Och endel nätter kan det gå rätt så livligt till i hamnen. Och kalaset går löst på 23 euro per natt.
På Stuvuholmen ligger för det mesta bara ett par andra båtlag som tillbringar kvällen med en stillsam gin rummy och lägger sig tidigt. Bastun är ganska primitiv och vedeldad men ligger fem steg från stranden. Stranden ligger visserligen i faret så man måste se noggrannt både till höger och vänster innan man hoppar nakupelle i vattnet. Det största nackdelen är väl utedasset dit man orienterar sig längs slingriga skogsstigar, fyllda av tusentals små kvistar som liknar ormar. Där sitter man sedan och minns historien om någon som på utedasset blev biten i rumpan av en mink och fick åka till sjukhuset för att operera bort den. Minken alltså. Inte rumpan.
Men då solen skiner från en klarblå himmel och vindarna fläktar så där lämpligt, då är det härligt att luta huvudet bakåt och kisa upp mot de vita seglen och lyssna till vågornas brus mot kölen. Då är sommaren som bäst. Då är det fint att vara båtmänniska!
Upphandlingsprocesser
I ett par månader har jag varit på jakt efter en ny väska. En handväska för vardag och jobb, för fritid och helg. En tillräckligt stor men inte för skrymmande väska i rätt färg, form och struktur. En väska som rymmer allt mellan himmel och jord, men ändå är lätt att ha med. Papper ska hållas släta och laptopen ska rymmas med ifall jag av någon anledning inte vill bära på en skild datorväska. Den ska ha många olika fack och fickor så att det är lätt att hitta läppstift, kalender, telefon, penna, näsduk, tuggis, nycklar, handkräm, glasögonputsduk, solbrillorna, plånboken, vattenflaskan, våtsavetter och annat nödvändigt. Och så ska den kännas rätt.
Jag har gått i otaliga butiker och känt och prövat och fingrat på massor av väskor men dom har varit fel färg, fel form eller fel material, eller haft för få fickor eller ingen dragked eller för mycket blingbling eller för korta remmar eller för långa remmar eller varit för mjuk eller för hård eller för dyr.
Att köpa en ny handväska är en utmanande, intressant, krävande och långvarig sökprocess som i något skede resulterar i ett nytt förhållande, en ny bästa vän som jag bär med mej dagligen i flera år framöver, tills det är dags att börja sökandet efter en värdig efterträdare. En process som räcker länge, men som ger sin belöning då den är över.
Jag hittade väskan idag! Det tog bara 3 månader!
Däremot får jag lätt ångest vid tanken på att skaffa en ny bil, en aktivitet som får Makens ögon att tindra och hans händer att gnuggas i iver. Han börjar med att lusläsa bilsidorna i Husis, surfa på nätet och kan hålla på i veckor att peka ut olika bilmodeller var än vi rör oss. Jag däremot har nollintresse för jagandet från bilaffär till bilaffär, jämförande av motorvolymer, växellådor, bränslesnålhet, mätarställning, årsmodell och pris. Jag kan knappt hålla isär bilmärken och ännu mindre olika modeller, jag kan inte föreställa mej en sedanmodell som farmare eller en fult röd bil i vit version. Jag glömmer viktig kringutrustning som dragkrokar, takställningar, dubbla däck, blockvärmare och farthållare. Och framför allt är det jobbigt att sedan bli du med den nya bilen, vänja sig vid växellådan, ställa in sätet rätt, programmera in rätta radiokanaler på rätta ställen och känna igen bilen på parkeringsplatsen första gången man är till butiken och handlar.
Ett lyckat bilköp föregås gärna av att Maken finkammar ett antal bilaffärer i förväg och gör ett preliminärt urval som sedan presenteras för mig, med fördel genast i rätt färg och rätt modell så att ingenting lämnas åt fantasin. Av slutkandidaterna väljs en (max en!) bil som provkörs och sedan avslutas köpet i rask takt och bilen tas hem genast. En process som innebär minimalt umgänge med sliskiga bilförsäljare (jo, jag vet att det finns trevliga bilförsäljare också!) och så lite tid som möjligt i de ointressanta maskulina bilmiljöerna.
Vi hittade bilen idag! Det gick smärtfritt på bara två timmar!
Omröstning: Vilken köpprocess är skojigare?!
Jag har gått i otaliga butiker och känt och prövat och fingrat på massor av väskor men dom har varit fel färg, fel form eller fel material, eller haft för få fickor eller ingen dragked eller för mycket blingbling eller för korta remmar eller för långa remmar eller varit för mjuk eller för hård eller för dyr.
Att köpa en ny handväska är en utmanande, intressant, krävande och långvarig sökprocess som i något skede resulterar i ett nytt förhållande, en ny bästa vän som jag bär med mej dagligen i flera år framöver, tills det är dags att börja sökandet efter en värdig efterträdare. En process som räcker länge, men som ger sin belöning då den är över.
Jag hittade väskan idag! Det tog bara 3 månader!
Däremot får jag lätt ångest vid tanken på att skaffa en ny bil, en aktivitet som får Makens ögon att tindra och hans händer att gnuggas i iver. Han börjar med att lusläsa bilsidorna i Husis, surfa på nätet och kan hålla på i veckor att peka ut olika bilmodeller var än vi rör oss. Jag däremot har nollintresse för jagandet från bilaffär till bilaffär, jämförande av motorvolymer, växellådor, bränslesnålhet, mätarställning, årsmodell och pris. Jag kan knappt hålla isär bilmärken och ännu mindre olika modeller, jag kan inte föreställa mej en sedanmodell som farmare eller en fult röd bil i vit version. Jag glömmer viktig kringutrustning som dragkrokar, takställningar, dubbla däck, blockvärmare och farthållare. Och framför allt är det jobbigt att sedan bli du med den nya bilen, vänja sig vid växellådan, ställa in sätet rätt, programmera in rätta radiokanaler på rätta ställen och känna igen bilen på parkeringsplatsen första gången man är till butiken och handlar.
Ett lyckat bilköp föregås gärna av att Maken finkammar ett antal bilaffärer i förväg och gör ett preliminärt urval som sedan presenteras för mig, med fördel genast i rätt färg och rätt modell så att ingenting lämnas åt fantasin. Av slutkandidaterna väljs en (max en!) bil som provkörs och sedan avslutas köpet i rask takt och bilen tas hem genast. En process som innebär minimalt umgänge med sliskiga bilförsäljare (jo, jag vet att det finns trevliga bilförsäljare också!) och så lite tid som möjligt i de ointressanta maskulina bilmiljöerna.
Vi hittade bilen idag! Det gick smärtfritt på bara två timmar!
Omröstning: Vilken köpprocess är skojigare?!
I'm Dreaming of a White Christmas
Haha, nu lurade jag er nog. Ni trodde förstås att jag redan blivit trött på sommaren och börjat vänta på vintern. Kanske börjat med julklappslistorna redan (Nehej, dom börjar jag på först efter semestern, ju!). Nej, rubriksättningen beror enbart på dagens märkliga sammanträffanden då jag
a) hörde 'I'm dreaming of a White Christmas' spelas på radion
b) har beställt hämtning av en uppsättning vinterdäck från däckhotellet
samt
c) sett en tomtedräkt hänga på vädring hos goda vänner.
Allt under en och samma dag, i början av juli!
Nu tror jag ju inte att dessa vintriga upplevelser mitt i högsommaren kommer att resultera i nånting dramatiskt som att det snöar i natt eller att julen 2011 kommer att tidigareläggas med en vecka. Men de för mina tankar till en bok som jag kom över för några år sedan, Slumpen är ingen tillfällighet av Jan Cederquist.
I boken lägger Cederquist ut tankarna om den meningsfulla slumpen, det märkliga sammanträffandet, den osannolika händelsen, som löser ett problem eller rentav förändrar ett liv. Är märkliga sammanträffanden en ren tillfällighet, eller är det fråga om "synkronicitet", en meningsfull slump som på något sätt har med ditt liv att göra?
Ibland, utan någon särskild anledning, tänker du på en gammal skolkompis, bara för att i nästa sekund springa på personen i fråga. Om du bokar en resa till Lissabon kan du slå dej i backen på att tidningar och TV fylls av resereportage just om Lissabon. Det finns oräkneliga exempel på tillfälligheter som är mer eller mindre meningsfulla för dej.
Cederquist menar att det gång på gång har hänt honom saker som är statistiskt och vetenskapligt helt osannolika men som löst hans aktuella problem. Därför tror han inte längre att slumpen är någon tillfällighet.
Boken är för all del inte speciellt omvälvande, men nog tankeväckande och underhållande. Och framför allt råkar man ju ut för en hel räcka märkliga sammanträffanden just efter att ha läst boken. Liksom för att bekräfta att synkronicitet existerar på riktigt och att det är dags att omvärdera que sera, sera-mentaliteten. Är slumpen en tillfällighet? F-n vet. Men om du börjar följa med livets tillfälligheter lite extra noggrannt under de närmaste veckorna så kommer du nog att bli förvånad...
a) hörde 'I'm dreaming of a White Christmas' spelas på radion
b) har beställt hämtning av en uppsättning vinterdäck från däckhotellet
samt
c) sett en tomtedräkt hänga på vädring hos goda vänner.
Allt under en och samma dag, i början av juli!
Nu tror jag ju inte att dessa vintriga upplevelser mitt i högsommaren kommer att resultera i nånting dramatiskt som att det snöar i natt eller att julen 2011 kommer att tidigareläggas med en vecka. Men de för mina tankar till en bok som jag kom över för några år sedan, Slumpen är ingen tillfällighet av Jan Cederquist.
I boken lägger Cederquist ut tankarna om den meningsfulla slumpen, det märkliga sammanträffandet, den osannolika händelsen, som löser ett problem eller rentav förändrar ett liv. Är märkliga sammanträffanden en ren tillfällighet, eller är det fråga om "synkronicitet", en meningsfull slump som på något sätt har med ditt liv att göra?
Ibland, utan någon särskild anledning, tänker du på en gammal skolkompis, bara för att i nästa sekund springa på personen i fråga. Om du bokar en resa till Lissabon kan du slå dej i backen på att tidningar och TV fylls av resereportage just om Lissabon. Det finns oräkneliga exempel på tillfälligheter som är mer eller mindre meningsfulla för dej.
Cederquist menar att det gång på gång har hänt honom saker som är statistiskt och vetenskapligt helt osannolika men som löst hans aktuella problem. Därför tror han inte längre att slumpen är någon tillfällighet.
Boken är för all del inte speciellt omvälvande, men nog tankeväckande och underhållande. Och framför allt råkar man ju ut för en hel räcka märkliga sammanträffanden just efter att ha läst boken. Liksom för att bekräfta att synkronicitet existerar på riktigt och att det är dags att omvärdera que sera, sera-mentaliteten. Är slumpen en tillfällighet? F-n vet. Men om du börjar följa med livets tillfälligheter lite extra noggrannt under de närmaste veckorna så kommer du nog att bli förvånad...
Livet som medelålders - del 5
Igår var det dags för en av årets två stora happenings i Tenala. Förlåt alla Tenalabor som tycker det ordnas flere stora evenemang här - ingenting kommer väl ändå i närheten av Tenaladagen och Lions Sommarloppis?!
Den årliga sommarloppisen är Lionsklubbens traditionsrika begivenhet som samlar ett par tusen besökare på Museigården för att mingla och träffa bekanta, äta grillkorv, köpa lotter, snurra lyckohjul, bjuda över varann på auktionen och pruta på böcker, kläder, glas, möbler, kylskåp och gamla cyklar som säljs för en spottstyver. I år gick loppisen av stapeln på vad som kanske kan ha varit årets varmaste dag, med åskmuller och en svart himmel som rekvisita.
Då klockan närmade sig startskottet för loppisen låg jag bekvämt på terrassen i sällskap av tuffisen Jack Reacher som kämpade mot mujahedins utsända mördare i New Yorks tunnelbana. Jag ansåg också att våra skåp är rätt så välfyllda och verkligen inte behövde påfyllning och grillkorv kunde jag väl grilla hemma. Jag kunde alltså inte förmå mig att lämna Reacher i sticket och masa mej iväg till loppisen i hettan utan Maken fick gå ensam för att njuta av just allt det som loppisen bjuder på.
Mellan kaffet med dopp och auktionen talade Maken med en av Lionsmedlemmarna som konstaterade att besökarantalet i år blev lite lägre än vanligt. Vilket antagligen mest berodde på vädret och hettan som gjorde att äldre människor inte orkade ta sig dit.
Så rätt han hade! Vi medelålders stannar hellre hemma och flämtar i skuggan än ger oss ut på ansträngande utfärder i sommarhettan. Och vi skäms inte för det heller. Vi bara inser våra begränsningar.
Och Maken hämtade faktiskt hem sex fina portvinsglas (för två euro!) som nätt och jämt ryms in i glasskåpet i matsalen. Nu gäller bara att börja dricka portvin också. Det om nånting är ett tecken på medelålder!
Den årliga sommarloppisen är Lionsklubbens traditionsrika begivenhet som samlar ett par tusen besökare på Museigården för att mingla och träffa bekanta, äta grillkorv, köpa lotter, snurra lyckohjul, bjuda över varann på auktionen och pruta på böcker, kläder, glas, möbler, kylskåp och gamla cyklar som säljs för en spottstyver. I år gick loppisen av stapeln på vad som kanske kan ha varit årets varmaste dag, med åskmuller och en svart himmel som rekvisita.
Då klockan närmade sig startskottet för loppisen låg jag bekvämt på terrassen i sällskap av tuffisen Jack Reacher som kämpade mot mujahedins utsända mördare i New Yorks tunnelbana. Jag ansåg också att våra skåp är rätt så välfyllda och verkligen inte behövde påfyllning och grillkorv kunde jag väl grilla hemma. Jag kunde alltså inte förmå mig att lämna Reacher i sticket och masa mej iväg till loppisen i hettan utan Maken fick gå ensam för att njuta av just allt det som loppisen bjuder på.
Mellan kaffet med dopp och auktionen talade Maken med en av Lionsmedlemmarna som konstaterade att besökarantalet i år blev lite lägre än vanligt. Vilket antagligen mest berodde på vädret och hettan som gjorde att äldre människor inte orkade ta sig dit.
Så rätt han hade! Vi medelålders stannar hellre hemma och flämtar i skuggan än ger oss ut på ansträngande utfärder i sommarhettan. Och vi skäms inte för det heller. Vi bara inser våra begränsningar.
Och Maken hämtade faktiskt hem sex fina portvinsglas (för två euro!) som nätt och jämt ryms in i glasskåpet i matsalen. Nu gäller bara att börja dricka portvin också. Det om nånting är ett tecken på medelålder!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Vems bröllop?
Mammor är för det mesta bra att ha, men speciellt bra är det med en mamma som bjuder på Tallinnresa och operabesök. Det är min mamma det! V...
-
Det är släpärtstider igen. Under några korta högsommarveckor då man får tag på åkerärter på torget. En kortare period än den riktiga kräfts... -
Min arbetsplats har ett ovanligt rikt djurliv. Utanför huset strövar ofta hjortar och harar, och ibland kan en havsörn skymtas från konfere...
-
För några dagar sedan läste jag i Husis kåseri om kåsörens ständigt återkommande dröm där hon befinner sig hemma i sitt flickrum och packar...