Egentligen är rubriken ju helt missvisande, för det var faktiskt mest kråkor jag såg och hörde då jag gick på söndagsförmiddagspromenad. Jag gick ju inte genom byn, utan den mellanlånga länken nerför Lindsbybacken och upp till Bonäsvägen, men hade nog väntat att stöta på lite fler ivriga motionärer än dom tre jag såg: tanten med spetsen, lilla tanten från byn och bonden från Westergård. Och så kråkorna förstås.
Så är det att bo på landet. Ensamt.
Tack mina vänner för en fin kulturupplevelse!
Skarpsynta FB-vänner kunde konstatera att Maken och jag gick på opera igår. Lika så bra att erkänna direkt - vi är inga stora operavänner, men tillbringade trots allt en njutbar kväll i sällskap av ett färgrannt spektakel på nationaloperans scen. Upplevelsen i sig borde alla pröva på en gång i livet. Byggnaden - ljus, rymlig och simplistisk, personalen - vänlig, effektiv och tillräcklig (inga köer!), de färgranna dräkterna, den vackra scenografin, orkestern... Minglande med ett glas vittvin i foajén kände vi oss lite lyxiga sådär en vanlig tisdagkväll.
Sedan började vi fundera på operan som institution. Visste ni att nationaloperan firar 100 års jubileum i år? Inhemska operan (senare Finska Operan) grundades 1911. Finlands Nationalopera fick sitt nuvarande namn 1956. Och 1993 invigdes operahuset i Helsingfors. Operan har nästan 300 000 besökare per år på någon av de 300 föreställningarna. I stora salen finns 1350 platser, så alla ryms nog.
Men mest imponerande är nog personalen som består av 544 personer, allt från orkestermusiker, korister, solister, balettdansare, personer i andra konstnärliga uppgifter, i tekniska uppgifter och verkstäder samt 64 personer inom förvaltningen. Och dessa är de fast anställda. Därutöver sysselsätter operan nästan 1000 tillfälliga personer om året.
Operan har över 50 miljoner € i verksamhetskostnader per år. Och kalaset betalas av dej och mej! Nåja, egentligen inte så mycket av mig faktiskt, för jag brukar inte lotta. Men du som lottar ska veta att 70% av operans finansiering kommer från statliga tippningsmedel. Helsingforsregionens kommuner bidrar med 10% och bara 20% kommer från själva biljettintäkterna. Internationellt sätt har vi väldigt förmånliga biljettpriser, så jag tackar alla ivriga tippare för understödet!
Hanna Glavari och greve Danilo fick varandra, brast ut i duett och sjöng Läppar tiger. Inga överraskningar alltså. Ridån gick ner och kvällen var slut. Så stort tack till er alla som lottar regelbundet! Fortsätt med det!
PS. Operachefen heter Mikko Frank. Men det kanske du visste!
Sedan började vi fundera på operan som institution. Visste ni att nationaloperan firar 100 års jubileum i år? Inhemska operan (senare Finska Operan) grundades 1911. Finlands Nationalopera fick sitt nuvarande namn 1956. Och 1993 invigdes operahuset i Helsingfors. Operan har nästan 300 000 besökare per år på någon av de 300 föreställningarna. I stora salen finns 1350 platser, så alla ryms nog.
Men mest imponerande är nog personalen som består av 544 personer, allt från orkestermusiker, korister, solister, balettdansare, personer i andra konstnärliga uppgifter, i tekniska uppgifter och verkstäder samt 64 personer inom förvaltningen. Och dessa är de fast anställda. Därutöver sysselsätter operan nästan 1000 tillfälliga personer om året.
Operan har över 50 miljoner € i verksamhetskostnader per år. Och kalaset betalas av dej och mej! Nåja, egentligen inte så mycket av mig faktiskt, för jag brukar inte lotta. Men du som lottar ska veta att 70% av operans finansiering kommer från statliga tippningsmedel. Helsingforsregionens kommuner bidrar med 10% och bara 20% kommer från själva biljettintäkterna. Internationellt sätt har vi väldigt förmånliga biljettpriser, så jag tackar alla ivriga tippare för understödet!
Hanna Glavari och greve Danilo fick varandra, brast ut i duett och sjöng Läppar tiger. Inga överraskningar alltså. Ridån gick ner och kvällen var slut. Så stort tack till er alla som lottar regelbundet! Fortsätt med det!
PS. Operachefen heter Mikko Frank. Men det kanske du visste!
Valfunderingar i vackert vårväder
Dagen D närmar sig, gott folk. 17 april. Valdagen. Valannonserna dyker upp som svampar efter regn. I tidningen, längs vägen och i postlådan. Även om jag har fullkomligt klart för mig vem jag ska rösta på, bestämde jag mej i alla fall för att pröva på valmaskinerna för att kolla hur landet ligger i övrigt.
KSF Medias valmaskin gav mej faktiskt min egen kandidat som nummer ett, vilket känns bra. Ingendera av oss tycks vara ute och cykla, alltså. Däremot hittade jag honom överhuvudtaget inte alls i YLEs valmaskin, vilket föranleder mej att tro att
a) vi skaffat oss diametralt motsatta åsikter på under en timme eller
b) han inte ännu har fyllt i den maskinen.
Oli miten oli, YLEs valmaskin kunde i alla fall bekräfta vilket parti som ligger närmast mitt hjärta, och där uppstod ju heller inga överraskningar, så på det hela taget är riksdagsvalet klart som korvspad för mig. KSF-maskinen kändes lite bättre att fylla i eftersom man steglöst kan reglera hur mycket man är av samma åsikt. YLE-maskinen är mera kategorisk i påståendena, men där får man som extra bonus alltså också kolla upp sin "partitillhörighet", vilket kanske kan vara nyttigt för endel osäkra väljare.
Det jag däremot saknar i båda maskinerna är möjligheten att som i förra valet (?) jämföra sina egna svar med hur en kandidat svarat. Ponera att jag har en hjärtefråga som är verkligt viktig för mig. Då skulle jag kanske vilja försäkra mig om att kandidaten åtminstone i den fråga tycker exakt lika som jag.
Hur som helst, det viktigaste är att alla använder sin röst på valdagen (eller i förhandsröstningen förstås). Att protestera genom att inte rösta är det sämsta du kan göra. Det gagnar ingen. Så in på valmaskinerna nu allihop och leta reda på en kandidat. Din kandidat finns där ute nånstans, riktigt säkert.
KSF Medias valmaskin
YLEs valmaskin
KSF Medias valmaskin gav mej faktiskt min egen kandidat som nummer ett, vilket känns bra. Ingendera av oss tycks vara ute och cykla, alltså. Däremot hittade jag honom överhuvudtaget inte alls i YLEs valmaskin, vilket föranleder mej att tro att
a) vi skaffat oss diametralt motsatta åsikter på under en timme eller
b) han inte ännu har fyllt i den maskinen.
Oli miten oli, YLEs valmaskin kunde i alla fall bekräfta vilket parti som ligger närmast mitt hjärta, och där uppstod ju heller inga överraskningar, så på det hela taget är riksdagsvalet klart som korvspad för mig. KSF-maskinen kändes lite bättre att fylla i eftersom man steglöst kan reglera hur mycket man är av samma åsikt. YLE-maskinen är mera kategorisk i påståendena, men där får man som extra bonus alltså också kolla upp sin "partitillhörighet", vilket kanske kan vara nyttigt för endel osäkra väljare.
Det jag däremot saknar i båda maskinerna är möjligheten att som i förra valet (?) jämföra sina egna svar med hur en kandidat svarat. Ponera att jag har en hjärtefråga som är verkligt viktig för mig. Då skulle jag kanske vilja försäkra mig om att kandidaten åtminstone i den fråga tycker exakt lika som jag.
Hur som helst, det viktigaste är att alla använder sin röst på valdagen (eller i förhandsröstningen förstås). Att protestera genom att inte rösta är det sämsta du kan göra. Det gagnar ingen. Så in på valmaskinerna nu allihop och leta reda på en kandidat. Din kandidat finns där ute nånstans, riktigt säkert.
KSF Medias valmaskin
YLEs valmaskin
Elände och död på fönsterbrädet
Med en suck tittar jag på blomskrällena på fönsterbrädena. En sån sorglig skock! Utmärglade, torra och hängiga efter en mörk och tuff vinter kurar dom ihop sig, halvdöda, endel med ett tunt mögeltäcke över myllan. De ropar efter ny mylla, ren kruka, en slurk gödsel eller ens lite vatten. Håglöst skvättar jag lite vatten över dem och lydiga som dom är suger dom snabbt i sig vattnet och rätar lite på sig i krukorna.
Jag försökte faktiskt pigga upp köksfönstret genom att slänga ut ett par skruttiga sanktpaulior och ersätta dem med två vackert blommande Campanulor. Efter en vecka hade jag glömt att vattna regelbundet och hångrinande låg de uttorkade och döda på fönsterbrädet. Ut i roskis med dem och in med ett par fina Primulor som efter en vecka stod inför samma öde. Primulor är ändå mer seglivade så jag försöker hålla dem vid liv med konstgjord andning. Men en fröjd för ögat är dom inte.
Murgrönorna är fulla med torra blad, hibiscusarna beskar jag i förra veckan så dom ser direkt löjliga ut, ormbunken och dracenan tappar säckvis med blad varje dag, och Mimmi äter upp de som ännu är gröna. Silverkallan och garderobsblomman är de enda som kanske mår någorlunda bra, men deras blad är så grå av damm att man inte riktigt vet.
Några ljusglimtar
Jul-/påsk-/novemberkaktusen lider av något konstigt ryck för den har faktiskt knoppar som ser ut att slå ut inom ett par veckor. Senast den blommade var i julas, så det är väl dags för den att visa upp sig innan den blir utslängd i trädgården på sommarbete.
Och en av orkidéerna är min stora stolthet just nu, den har stora fina knoppar som jag ivrigt väntar att ska slå ut i blom snart.
Jag försökte faktiskt pigga upp köksfönstret genom att slänga ut ett par skruttiga sanktpaulior och ersätta dem med två vackert blommande Campanulor. Efter en vecka hade jag glömt att vattna regelbundet och hångrinande låg de uttorkade och döda på fönsterbrädet. Ut i roskis med dem och in med ett par fina Primulor som efter en vecka stod inför samma öde. Primulor är ändå mer seglivade så jag försöker hålla dem vid liv med konstgjord andning. Men en fröjd för ögat är dom inte.
Murgrönorna är fulla med torra blad, hibiscusarna beskar jag i förra veckan så dom ser direkt löjliga ut, ormbunken och dracenan tappar säckvis med blad varje dag, och Mimmi äter upp de som ännu är gröna. Silverkallan och garderobsblomman är de enda som kanske mår någorlunda bra, men deras blad är så grå av damm att man inte riktigt vet.
Några ljusglimtar
Jul-/påsk-/novemberkaktusen lider av något konstigt ryck för den har faktiskt knoppar som ser ut att slå ut inom ett par veckor. Senast den blommade var i julas, så det är väl dags för den att visa upp sig innan den blir utslängd i trädgården på sommarbete.
Och en av orkidéerna är min stora stolthet just nu, den har stora fina knoppar som jag ivrigt väntar att ska slå ut i blom snart.
Men än är det inte dags för storstädning och -renovering av krukväxterna, än får dom hänga med och kämpa på. Om man tittar åt annat håll går det nog...
Istället frossar jag i de ljuvliga tulpanerna som finns i massor av härliga färger just nu. Konsumerar i en fart på en knippe i veckan nu i bästa tulpantid. Och snart kan man börja ta in kvistar för att tjuvstarta våren. Håll ut! Bara några veckor kvar...
Tolerans för intolerans
Har du läst I dag -kolumnen i dagens Husis av Thomas Zilliacus? På sidan 15? Inte? Men plocka fram tidningen nu och läs den, det tar bara ett par minuter, så kommer du tillbaka sen.
För sidu, det är just sådär som jag tycker också. Vad bra det är för vårt väldigt inåtvärmande (kan man översätta sisäänlämpiävä så?) Finland att öppna dörrarna för människor från andra kulturer och regioner, så att våra barn redan tidigt får en förståelse för andra sedvänjor och traditioner, och så att vi vänjer oss att leva sida vid sida med människor som kanske har ett annorlunda tänkesätt än vi.
Men det får inte ske på bekostnad av vår egen kultur. Den måste vi hålla kvar, och den ska berika invandrarnas liv på samma sätt som deras kultur bidrar till vår. Vi ska inte sluta sjunga Härlig är jorden på julfesten, vi ska fortfarande fira Lucia, äta sill och nypotatis och vi ska alltjämt fira vår självständighetsdag så där finskt stillsamt och värdigt.
Om du flyttar till ett främmande land, då ska du ta med dej dina traditioner och fortsätta att upprätthålla dem i mån av möjlighet. Men du ska också helhjärtat kasta dig in i kulturen i ditt nya land för att lära dig förstå det och dess invånare.
Observera att det här inte är Maassa maan tavalla à la Timo Soini. Det här är respekt och förståelse för allas sätt att leva.
Hurja bra kolumn!
För sidu, det är just sådär som jag tycker också. Vad bra det är för vårt väldigt inåtvärmande (kan man översätta sisäänlämpiävä så?) Finland att öppna dörrarna för människor från andra kulturer och regioner, så att våra barn redan tidigt får en förståelse för andra sedvänjor och traditioner, och så att vi vänjer oss att leva sida vid sida med människor som kanske har ett annorlunda tänkesätt än vi.
Men det får inte ske på bekostnad av vår egen kultur. Den måste vi hålla kvar, och den ska berika invandrarnas liv på samma sätt som deras kultur bidrar till vår. Vi ska inte sluta sjunga Härlig är jorden på julfesten, vi ska fortfarande fira Lucia, äta sill och nypotatis och vi ska alltjämt fira vår självständighetsdag så där finskt stillsamt och värdigt.
Om du flyttar till ett främmande land, då ska du ta med dej dina traditioner och fortsätta att upprätthålla dem i mån av möjlighet. Men du ska också helhjärtat kasta dig in i kulturen i ditt nya land för att lära dig förstå det och dess invånare.
Observera att det här inte är Maassa maan tavalla à la Timo Soini. Det här är respekt och förståelse för allas sätt att leva.
Hurja bra kolumn!
Lider nästan av abstinens
Vilket lyxveckoslut ur kockperspektiv! Har gått från det ena dukade bordet till det andra och har inte behövt fundera på menyer, handla råvaror eller röra i grytorna alls dethär veckoslutet. Matsedeln blev stekbetonad och oj, så jag har njutit av att vara lat och bara sätta mig till dukat bord.
Veckoslutet inleddes på restaurang China Ho Wah med favoriten stekta nudlar med kyckling. Sedvanligt smakar man friskt också på bordssällskapets rätter, så nudlarna varvades med nasi goreng och friterade småräkor. Dom som ännu orkade, åt munk på Sotku till efterrätt.
På lördag gästade vi svärmors grytor i Pargas där det serverades rödvinsmarinerad hjortstek och gräddpotatis. Och naturligtvis fastlagsbulle till efterrätt.
Och idag skidade vi på förmiddagen i härligt solsken på isen, sedan deltog vi i Thomas kampanjöppning inför riksdagsvalet och samlades till slut kring mammas matsalsbord där det också vankades stek 'with all the trimmings'. Calle föredrog chokladweetos och riskakor till middag - han har ännu inte riktigt hunnit förfina sina smaknerver.
Veckoslutet inleddes på restaurang China Ho Wah med favoriten stekta nudlar med kyckling. Sedvanligt smakar man friskt också på bordssällskapets rätter, så nudlarna varvades med nasi goreng och friterade småräkor. Dom som ännu orkade, åt munk på Sotku till efterrätt.
På lördag gästade vi svärmors grytor i Pargas där det serverades rödvinsmarinerad hjortstek och gräddpotatis. Och naturligtvis fastlagsbulle till efterrätt.
Och idag skidade vi på förmiddagen i härligt solsken på isen, sedan deltog vi i Thomas kampanjöppning inför riksdagsvalet och samlades till slut kring mammas matsalsbord där det också vankades stek 'with all the trimmings'. Calle föredrog chokladweetos och riskakor till middag - han har ännu inte riktigt hunnit förfina sina smaknerver.
För att inte tappa kontakten till köksregionerna helt, passade jag i morse på att förbereda veckans vardagsmat och svängde ihop en broiler-baconsås till måndagen och en lasagne som jag förgräddade så att den går snabbt att tillaga på tisdagen. Skönt att ligga steget före...
Heja Finland!
Under Lahtis-VM 2001 tappade jag tron och intresset för finsk skidsport. Sådär bara. Stora skidtävlingar är överhuvudtaget inte lika intressanta som förr, då hela familjen samlades kring TV:n för att heja fram de finska skidässena till medaljerna. Man fick beundra Thomas Wassberg och Gunde Svan lite i smyg, för mommo kunde inte tåla då svenskarna vann nånting. Ryssarna hatade vi förstås gemensamt.
Men speciellt efter dopinghärvan slutade jag helt följa med skidning. Jag vet knappt när och var tävlingarna ordnas, om det är OS eller VM eller världscup. Jag känner inte namn och ansikten på ens de bästa skidarna. Lite tråkigt, förstås, men det har jag Virpi Kuitunen och Mika Myllylä att tacka för.
Men nu plötsligt anar jag ett gryende intresse för skidsport igen. Skruvar upp radion lagom vid målgång om jag råkar sitta nära, bläddrar ivrigt i tidningarnas sportsidor och svänger mej med namn som Heikkinen och Saarinen och Lähteenmäki som om jag skulle vara extra biträdande andra vicetränarassistent för skidlandslaget. Jag hyser nog en lite nervös oro för att en likadan dopinghärva ska nystas upp igen, men njuter samtidigt av de nyuppväckta fosterlandskänslorna.
Än är det många dagar kvar av VM. Bäva Kalla och Björgen och Northug!
Men speciellt efter dopinghärvan slutade jag helt följa med skidning. Jag vet knappt när och var tävlingarna ordnas, om det är OS eller VM eller världscup. Jag känner inte namn och ansikten på ens de bästa skidarna. Lite tråkigt, förstås, men det har jag Virpi Kuitunen och Mika Myllylä att tacka för.
Men nu plötsligt anar jag ett gryende intresse för skidsport igen. Skruvar upp radion lagom vid målgång om jag råkar sitta nära, bläddrar ivrigt i tidningarnas sportsidor och svänger mej med namn som Heikkinen och Saarinen och Lähteenmäki som om jag skulle vara extra biträdande andra vicetränarassistent för skidlandslaget. Jag hyser nog en lite nervös oro för att en likadan dopinghärva ska nystas upp igen, men njuter samtidigt av de nyuppväckta fosterlandskänslorna.
Än är det många dagar kvar av VM. Bäva Kalla och Björgen och Northug!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Vems bröllop?
Mammor är för det mesta bra att ha, men speciellt bra är det med en mamma som bjuder på Tallinnresa och operabesök. Det är min mamma det! V...
-
Det är släpärtstider igen. Under några korta högsommarveckor då man får tag på åkerärter på torget. En kortare period än den riktiga kräfts... -
Min arbetsplats har ett ovanligt rikt djurliv. Utanför huset strövar ofta hjortar och harar, och ibland kan en havsörn skymtas från konfere...
-
För några dagar sedan läste jag i Husis kåseri om kåsörens ständigt återkommande dröm där hon befinner sig hemma i sitt flickrum och packar...