Jul i lådan

Är det kanske någon av er som minns Boklådan? Makens och mitt semesterprojekt som utmynnade i grannskapets mest omtalade inflyttning under sommaren? 

Boklådan har varit i god användning under sensommaren och hösten. Vi har fått uppmuntrande tillrop av grannar och andra som vandrar förbi. Vi har blivit omskrivna i kulturtidskrifter och vi har fått tackkort och choklad som tack för gott initiativ! Och vi har känt oss lite stolta och glada faktiskt. 

Nu har de första snöflingorna fallit, och det är dags att packa ihop böckerna och stänga för vintern. Och dags för en kort summering av den första säsongen. Vi började med att lägga ut 25 böcker i lådan. Under hösten har det tillkommit 49 böcker, alltså har totalt 74 litterära verk tagit en sväng via boklådan. Det är ju fullt möjligt att det är ännu fler än så, för jag har inte kollat lådan alla dagar, utan ett par gånger i veckan. Slutsaldot då jag tömde boklådan var 33 böcker (som nu väntar i en kasse på att det blir vår igen). Alltså är det (minst) 41 böcker som har hittat nya hem under hösten. Jag har ju ingenting att jämföra med, så jag tillåter mig att jubla över det här saldot! 

Det är varierande litteratur som har defilerat förbi. Allt från feelgood och klassiker, Dan Brown och en massa svenska deckare till Roslings Factfulness och några Bellmanhistorier. Ett par cocktailböcker som jag trodde hade dumpats i boklådan hittade nya ägare efter bara ett par dagar. Mest är det böcker på svenska, men också en del finska böcker och några engelska romaner har dykt upp. Allt passar i boklådan!

Nu har jag dekorerat med en ljusslinga, en tekopp och lite vackra löv. Om några veckor flyttar en tomtefamilj in i skåpet. Och sedan räcker det inte länge tills boklådan kan fyllas med böcker igen. Snart är det vår! 

Tanken är snabbare än pennan

Det har framkommit att mitt förra inlägg om motionsappen bäddade för missförstånd. Jag ville visa på att appen gjorde ett gigantiskt fel då den trodde 42 minuter vattenjumppa var 1600 KILOmeter simning. En fysisk omöjlighet. Men det visar sig att endel trodde att jag hade simmat 1600 METER på 42 minuter. Vilket för mig faktiskt också är en fysisk omöjlighet. 

Jaja. Att skriva sarkastiskt och kortfattat och utgå från att folk kan läsa mina tankar funkar alltså inte. Gör om, gör rätt. 

Det viktigaste är ändå att ni fattar att jag inte är en olympisk simmare. Men att jag har en motionsapp med en egen vilja. Och sen kanske ni skulle kunna läsa lite noggrannare också. Eller med lite mer eftertanke...

Bassängrekord

Om någon undrar över att det kanske varit lite tyst här i hörnet en tid så är det ingen orsak till oro. November är som vanligt överväldigande i sin gråhet och sitt mörker och sin dysterhet och jag har fullt upp med att hållas stående. Maken har lidit av århundradets man flu och jag har glidit omkring och duckat för viruset. Det ser ut att ha lyckats. 

Jag försöker också hålla igång och motionera, och då ni ser den här noteringen i min motionsapp, så inser ni att jag just nu står på toppen av konditionskurvan. 1600 kilometer (!) simmat på 42 minuter. Efter det är man värd en skön sväng i bastun.

 

Jag ryter till

Himlars så arg jag blir. Rosenrasande. Fly förbannad. Hur kan man vara så dryg att man täcks ge sig på att skilja på "riktig" litteratur och mainstreamböcker?! Som om inte deckare och feelgood skulle vara riktig litteratur? Som om det enda som duger att läsas är klassiker eller såkallade "seriösa" verk? 

Då får väl heller inte vanliga människor sjunga i amatörkör? Och det är endast elitidrottare som får löpa eller spela hockey? Fy för alla hemmakockar och amatörkluddare och bloggare och ni som syr era egna kläder utan att heta Chanel eller Prada. Ni får knappast kallas kockar eller konstnärer eller sömmerskor. 

Nej, ryter jag nu. All kreativ verksamhet är bra. Ingen behöver eller kan tycka att allt som skapas är bra, sevärt, njutbart eller fint. Men visst tusan är alla utgivna böcker litteratur. Också Kalle Anka är litteratur. En riktig klassiker faktiskt. Endel verk läses gärna av tusentals och miljontals läsare, andra duger bara i finsalongerna. Jag vet vad jag gillar bäst, och det vet du också. Alla får vi tycka vad vi vill. Det viktigaste är att vi läser. 

Äkta dansk hygge

Man tillbringar på tok för lite tid i Köpenhamn. En så dejlig och fin stad kräver besök med jämna mellanrum. Till exempel nu i halloweentider. Inget komplicerat. Några smörrebrön, en Carlsberg, en lille havfrue och lite äkta dansk hygge.

Lunch på kontoret.
Smørstegt fiskefilet med hjemmerørt remoulade, dild og citron.
Eller æg med håndpillede rejer og citronmayonnaise.
Rostbiffen är också bra.
Fleskesværen, alltså de knapriga svålsnacksen brukar jag hoppa över... 

Halloween-hypen var stor på Tivoli.

Den lille havfruen hade fått en palestinasjal.

Vackra och soliga Nyhavn.

På Strøget händer det. 

Allt är förgängligt

I somras följde jag med då kontorets blomexpert R hjälpte en kollega att toppa en kinaros. Särskilt svårt var uppdraget inte, det var fråga om ett skott från en kinaros, som hade tagit fart och börjat bli lite långt och gängligt. Dags att toppa alltså, för att få till en yvig och fin växt. Ett snyggt klipp var allt som behövdes, men det krävdes en hel del diskussion och planering innan exakt rätt ställe att klippa hittades. 

Toppen skulle just åka i roskis, då jag fick för mig att ta hem den för att odla en kinaros hemma. Expert R gav noggranna instruktioner som eventuellt omfattade rätt slags mylla, plastpåsar som växthus och jag vet inte vad. Needless to say struntade jag galant i dessa, tryckte ner skottet i en kruka och vattnade flitigt. 

Se på f-n. För några veckor sedan fick jag syn på en rejäl knopp! Själva skottet har inte växt nämnvärt, möjligen några centimeter. Och det förstår man ju eftersom det var sysselsatt med att skapa den här enorma knoppen. 

Och i måndags slog knoppen ut! I en vacker persikofärg, enorm i jämförelse med den ynkliga stammen och de få bladen. Men allt är som bekant förgängligt, speciellt allt vackert, och idag har blomman redan blommat ut. Den som har skarpa ögon ser en annan, lite mindre knopp bakom blomman. Få se om den ska orka slå ut. Och få se om växten överlever den här kraftansträngningen. Annars får jag passa på med ett nytt skott vid någon annan toppning. 

Kockar och ankor

Jag är uppvuxen med tidningar. Ja, det har funnits tidningar i tidningskorgen,  bredvid sängen, på toaletten och lite här och där längs hela livet faktiskt. I barndomshemmet läste vi Husis, Turun Sanomat och ÅU. Mamma fick hem sjukskötersketidningar, pappa företagartidningar. Hemmets Veckotidning kom alltid på torsdag, och Kalle Anka i början av veckan. Vi var nog en tidningskonsumerande familj utan like och prenumerationer var tillåtna, om än inte i oändliga mängder, så i alla fall till full belåtenhet. Eos, Starlet, Eva, Suosikki.... jag kan inte ens minnas allt som periodvis damp ner i postlådan. Det är nog därför jag har svårt med dom här digitala versionerna. Jag kan helt enkelt inget annat än att läsa på papper. 

Lycka var att få tag i tidningen först. En orörd tidning är snäppet bättre än en som redan har lästs. Det vet alla riktiga tidningsnördar. Prasslet, doften och glansen på de orörda sidorna är helt enkelt bara bättre. 

Tidningar är för det mesta engångsartiklar, men kan ibland ha ett andrahandsanvändningsområde som brastände, korsord eller för att täcka in golvet om du ska måla. Vissa tidningar sparas nogsamt för att läsas om och om eller gå vidare till en annan familj för läsning. Via oss passerar nu och då tidningskassar med Hemmets och Allers på väg till eller från mamma och svärmor. Så lämpligt för mig som hinner bläddra igenom dem och kanske bonga ett recept eller knycka ett korsord under tiden. 

Just nu är mitt liv ändå ganska tidningstomt. Ja, morgontidningen ger jag ju inte upp förstås. Någon enstaka seglings- och golftidning dyker upp i postlådan nu och då, men sedan några år har jag varit utan prenumeration på vare sig Koti & Keittiö, Femina, Allt om trädgård eller liknande. Istället brukar jag lyxa till veckoslutshandlandet med en glassig tidning ibland. Det funkar också bra. Igår köpte jag en, faktiskt. 

Vem kan motstå en KA serie med Tareq Taylor, förlåt, jag menar ju Tallriq Trailer?! Med recept och allt! 

Jag älskar hur den här tidningen hänger med i tiden. Eller hur den presenterar historia. Du missade väl inte serien om Cronstedt och Sveaborg i KA någon gång under 2014? Att läsa är mer än lärorikt. Det är en livsstil.