Det här inlägget har jag lääänge väntat på att få skriva. Men tidtabellen för mitt speciella projekt blev inte som jag hade tänkt mig. Inte förrän förra veckan kunde jag konstatera att jag är i mål. Vilket mål undrar ni kanske. Jo, det ska ni få veta nu.
Målsättningen
Endel läsare har kanske under årens lopp förstått att jag är rädd för ormar. Någon kanske till och med har insett att jag lider av en rejäl släng av ormfobi. Att jag är så rädd för att se en orm att jag undviker att röra mig i skog och mark, att jag ständigt är på min vakt för ormar och att jag mår fysiskt illa redan av att se ormbilder eller konfronteras med en plastorm. Jag har varit ormrädd hela livet, men det känns som om det blivit värre med åldern.
Men nu har jag faktiskt fått nog. Nu är jag trött på att ständigt gå omkring och spana efter reptiler, att inte våga plocka hallon, sitta och dingla med benen på en stenmur och ta en tupplur på en solvarm klippa. För det finns hjälp att få. Alla ni med en förlamande skräck för spindlar, trånga utrymmen eller hundar ska veta att kognitiv beteendeterapi kan hjälpa er att vänja er av med er fobi. Jag har nämligen provat. Och är om inte helt botad, i alla fall en god bit på bättringsvägen.
Jag var skeptisk. Minst sagt skeptisk. Hur ska detta vara möjligt? Att jag genom att prata med en terapeut ska kunna bli av med min ormfobi. Knappast. Vi pratar om vad en fobi är, varför man har en fobi och hur terapin ska gå till. Jag får i hemuppgift att läsa en bok om fobier och titta på filmer om ormar på YouTube. Det känns... lite tjafsigt.
Hemuppgifter
Jag tittar - med avsky i blicken och rysningar längs ryggraden - på filmsnutt efter filmsnutt med snokar och huggormar. Jag ser dem rulla ihop sig, väsa, hugga och slingra. Gradvis blir jag mer och mer du med att se på filmerna. Ormens slingrande känns fortfarande otrevligt, men jag ser mer och mer neutralt på ormarna och studerar deras kroppar och rörelser mer med intresse än med obehag. Till slut blir det riktigt långtråkigt att titta.
Sedan är det dags för mig att ta nästa steg. Jag ska gå till en butik och införskaffa en plastorm. Det är inte en lätt procedur och i början känns det som om jag får lämna butiken med oförrättat ärende. Jag vankar fram och tillbaka framför paketet med plastormen. Hjärtat bultar och händerna är svettiga. Efter otaliga turer runt hyllan sträcker jag fram handen för att röra paketet. Om och om igen rör jag vid paketet. Och jag vet att snart måste jag röra ormen också. Jag börjar med att peta på svansen. Och till slut står jag där och håller i ormen som om jag kollar på kvaliteten. Jag köper ormen (håller ändå i paketet och inte i själva ormen, för säkerhets skull) och går stolt ut ur butiken. Båda expediterna har peppat mig och lyckönskar mig då jag går iväg med mitt byte. Tack, ni var toppen! Nu ligger ormen, fortfarande i paket på köksbänken. I morgon ska jag ta öppna paketet.
Överraskningar
Jag öppnar reptilpaketet. Petar och klämmer och snurrar på ormen. Lägger den på köksbordet och ger den en liten klapp varje gång jag går förbi. Det är viktigt att den ligger på samma ställe hela tiden. Men snart ska jag flytta omkring den. Vänja mej att se den på olika platser.
Maken får en uppgift som han tar på fullt allvar. Han ser till att ormen rör på sig och dyker upp lite här och var. Första gången jag märkte att ormen inte låg på sin vanliga plats invid köksdörren blev jag lite knäsvag. Jag gick försiktigt runt i huset och kikade runt hörn för att inte överraskas (skrämmas) av ormen i badrummet eller i sängen. Men man vänjer sig. Ena dagen i hjälpköket, andra dagen nedanför soffan. Snart knycker jag inte till längre då jag ser ormen.
Eldprovet
Vad är nästa steg i terapiprocessen undrar ni? Innan det blir dags att möta riktiga ormar ute i naturen ska jag försöka ta mej an riktiga ormar under ordnade former. Dags att styra kosan till Högholmen alltså. Med Maken som moraliskt stöd går vi på zoo. Vi tar en sväng via kattdalen och aphuset och närmar oss Africasia-huset. Pulsen ligger på 135. Det är varmt och fuktigt inomhus. Inte bara för mig alltså. Bakom terrarieglasen lurar geckon och färgranna grodor i olika storlekar. Urvalet ormar är inte stort och består mest av stora högar av boaormar som ligger orörliga och inte ser ut som ormar överhuvudtaget. Jag börjar känna att besöket inte utvecklas som det ska. Men då hittar vi den. Viperasnoken. Förvillande lik en huggorm och likadan till sättet. Den är livlig och slingrar hjälpsamt omkring i sitt terrarium. Jag tappar tidsbegreppet medan jag vankar omkring framför fönstret. Går bort emellanåt, går tillbaka för att spana in var den befinner sig, följer den med ögonen, med handflatan mot glaset, med kameran. En i sällskapet blir uttråkad. Det är varken jag eller ormen. Men till slut måste jag slita mig.
The real thing
Nu är jag osäker. Är jag redo för nästa steg? Vad kommer att hända då jag möter en orm ute i naturen utan fönsterglas som skydd? Då ska jag inte skrika och springa och bli hysterisk. Jag ska stanna upp, betrakta och konstatera att det går bra att möta ormar i naturen. Är det tänkt.
Min vana trogen spanar jag efter ormar hela sommaren, men inte så mycket med skräck i blicken som med en slags skräckblandad förväntan. Jag hyser förhoppningar om att stöta på ett lämpligt litet och trevligt exemplar av ormsläktet på lagom avstånd, men träffar varken på vildsinta rackare eller slöa slingrare. Det är så ormfritt att jag funderar om jag borde börja kolla på ormfilmer på Youtube, och plockar nu och då fram plastormen från sitt gömställe. Vill ju inte falla tillbaka i gamla mönster liksom.
Och tänk er - häromdagen, på väg hem från jobbet, då händer det. Vad kan vara bättre än att träffa på En Riktig Huggorm en kylig höstdag då ormen är lite lagom stelfrusen och jag kaxigt vågar gå fram och titta på den riktigt på nära håll. Jag springer inte åt andra hållet, jag blir inte yr och illamående eller gråtfärdig. Jag VÅGAR gå fram till (den stelfrusna) ormen och studera den på nära håll.
 |
En riktig baddare, skulle jag vilja påstå.
Tungan rörde sig och då min kollega gick lite för nära högg den (lite lamt) mot honom. |
Är jag helt botad nu? Nej knappast. Jag kommer aldrig att bli en ormvän, och kommer antagligen alltid att spana omkring mej efter slingrande rörelser. Jag kommer inte att rulla omkring i högt gräs (gillar inte fästingar heller, faktiskt) eller leka i stenrösen. Men förhoppningsvis kommer att jag kunna leva ett mera normalt sommarliv framöver. Hurra för KBT och hurra för mig, ormtjusaren.
PS. Blev du nyfiken och vill pröva på KBT så kan jag rekommendera Petra som du hittar
här!
