Kabelfabriken

Ibland är det bra att höra till olika nätverk. Under det senaste året har jag i olika sällskap haft förmånen att få göra rundturer på bl.a. tubtillverkaren Printal och korvskinnsfabriken Visko Teepak. 

Min turné genom de västnyländska industrierna fortsatte i går med ett särdeles intressant besök på Helkama Bica. Jo, det är faktiskt intressant att se hur kablar blir till. Och det är spännande att lyssna till en så engagerad och entusiastisk VD som Satu Helkama. Ung, snygg, framgångsrik. Och så trevlig att man inte kan vara avundsjuk på henne heller. 

Tack Satu och Camilla för ett givande besök. Jag spanar redan efter nästa besöksmål. Det finns många industrier och organisationer i Västnyland värda ett besök. 

Gun-Gerd och Pehr-Edvin

Av förekommen anledning har det blivit att hänga en del på de olika lopptorgen på Facebook under de senaste månaderna. Vissa fynd har jag gjort under åren och rätt så bra har jag lyckats bli av med det jag lagt till försäljning under den senaste tiden. Tack till alla säljare och köpare!

Men att följa med kommersen på lopptorgen är också ren och skär underhållning! Där säljs ju allt mellan himmel och jord, nytt och gammalt i en salig blandning - gamla Bra Böckers lexikon i 24 band, barnkläder i massor, böcker i alla genrer, bilar, instrument, cyklar, soffor, skåp, lampor, leksaker, datorer, blommor, antikviteter, kylskåp, mattor, Muminmuggar (verkliga storsäljare!), kostymer - ja, jag är nästan säker på att jag sett en och annan svärmor till salu också nu och då. Nu och då förekommer arga meningsutbyten om priser, auktionsbud, leveranser och annat som irriterat säljare, köpare och andra nyfikna. 

Häromdagen bongade jag en kul annons där en magmuskelmaskin byttes mot en platta Fazers blå. Det måste väl vara en effektiv maskin, eller? Och så skrattade jag högt åt en annons om tre snapsglas graverade med namnen Gun-Gerd, Pehr-Edvin och Karl-Erik. Jag menar, vad är oddsen att hitta en köpare som lystrar till just dessa tre namn? Döm om min förvåning då en mig närstående person blev eld och lågor över glasen och köpte dem som födelsedagspresent till en kompis. Sedan blev jag nästan lite avundsjuk, för det skulle ju vara en ganska kul grej att servera en välkyld Akvavit ur Gungerd, till exempel. 

Det är faktiskt bara fantasin som sätter gränser. Också på pryltorgen.

Lådmysterium

Ibland har jag undrat vem som egentligen använder alla de där tomlådorna som butikspersonalen vänligen staplar upp bredvid kassorna i K-Supermarket och varför någon skulle vilja bära hem sina matvaror i otympliga lådor? Och likafullt försvinner lådorna i samma takt som personalen hinner fylla på lagret?!

Nu vet jag! Och bär själv hem. Tomma bananlådor, äppellådor, lådor för frysvaror, morötter, kattmat, ost och tandborstar. Nu ska lådorna fyllas med böcker, strumpor, likörglas, kastruller, ättiksgurka och annat småttochgott och forslas till nya hemmet. 

Vilken service för flyttande familjer! 

Foten på gasen

"Step on it, lady", uppmanade Trean då vi körde hem från stan tidigare i kväll. Vi blev nämligen omkörda av någon som hade bråttom, och det "är ju ett tydligt tecken på att han vill köra race med dig", upplyste Trean mig om. Tänk att jag inte har fattat det tidigare.

PS. Nej, jag steppade inte på gasen, det blev ingen tävling. Inte den här gången.

Plantor eller målfärg?

Utrustade med måttband och kamera besökte vi vårt nya hus i lördags. Det står nu smärtsamt klart att den milda utrensning av möbler, böcker och grejor som vi hittills gjort inte alls räcker till. Nu börjar grovjobbet och vi sorterar i högar:
1. Ta med
2. Sälj eller ge bort till släkt och vänner
3. Ge till Lions loppis
4. För till avstjälpningsplatsen
5. Stuva in på vinden hos Systrami i väntan på - ja, vadå. Men för säkerhets skull.
Men att klaga hjälper inte. Nu rensar vi eller så gråter vi och rensar.

Vi måttade lite ute på gården också. Nedanför terrassen såg jag ett par blomrabatter, en ypperlig möjlighet att ta med ett par favoritplantor från trädgården. Och varför inte en möjlighet för några nyanskaffningar också.
Maken tog sig också en titt och konstaterade att terrassräcket måste målas. Tänk så olika saker man ser.

Snusmumriken kommer!

"Sov gott och var inte ledsen. Första varma vårdag har du mig här igen."
Så skrev Snusmumriken i sitt vårbrev till Mumintrollet, vårbrevet som han lämnar efter sig varje år då han vandrar söderut i oktober. Brevet ligger på sitt vanliga ställe under den lilla spårvagnen av sjöskum.

Likt Mumintrollet väntar jag varje år på den första varma vårdagen, dagen då Snusmumriken kommer tillbaka, då vinden på riktigt doftar vår och känns ljummen mot kinden. Dagen då det känns bra att gå med rocken öppen och plira mot solen. Jag tror visst det var den dagen idag.

(citat ur Trollvinter av Tove Jansson)

Förändringens vindar blåser

Det är spännande tider vi lever i. Kanske inte ni, vad jag vet alltså, men vi i vår familj för all del. I nitton fina år har vi bott i gula huset på Gabrielsbacken i Tenala, och nu närmar sig den eran sitt slut och vi ska flytta!

Huset har det senaste året mestadels stått tyst och tomt då familjemedlemmarna tillbringar största delen av sitt liv annanstans och vägen till jobbet, skolan och kvällsaktiviteterna har aldrig känts så här lång. Plötsligt insåg vi att vi kan bo närmare och lättare på annat håll och beslöt att ge oss in på den tuffa bostadsmarknaden och lägga huset till försäljning. Jag vet inte om vi hade tur eller bara rätt fastighetsförmedlare (Hej Mosse och Mange!), men bara tre gånger behövde vi städa och putsa och feja och pimpa huset i visningsskick förrän de rätta köparna dök upp. Då blev flytten plötsligt verklig och det blev genast brått att hitta ett nytt boende för oss. Utbudet i vår storleks- och prisklass är inte så väldigt stort och vi är heller inte intresserade av att ranta runt och titta på tiotals bostäder, så rätt så snabbt hittade vi det hus som ska bli vårt nya hem i april. Och idag har vi alltså skrivit på köpebreven både för gamla huset och nya huset. Hurra!

På nitton år hinner mycket hända. Fyrapersonersfamiljen som flyttade in blev snabbt en fempersonersfamilj. Katten Mimmi flyttade in och hann bo med oss i över femton år. Vi har skrattat, grälat, dansat, gråtit, lekt och framför allt levt i huset och i byn och trivts vansinnigt bra. Vi har firat födelsedagar och konfirmationer och studentfester och ordnat grillfester, kräftskivor, fonduekvällar, spelkvällar, glöggfester och umgåtts med vänner så där bara utan anledning. Men allt har sin tid, och nu börjar en ny period både för oss och för gula huset. Vi packar vårt pick och pack och önskar den nya fyrapersonersfamiljen många lyckliga år i skogsbacken.

Det är inte bara vi som har blivit äldre och förståndigare. Huset och gården har också genomgått många och stora förändringar. Här kommer några före och efter-bilder, varsågoda!

Badrummet i övre våningen blåste vi ut för några år sedan. Skillnaden var enorm.

Gården känner man knappt igen. Från en kal skogsbacke med massor av myrstackar till en gård med steninslag och alltför mycket växter. Sandlådor och gungor har gett vika för sittgrupper i sol eller skugga. 

I matsalen har vi firat massor av trevliga tillställningar. Möbler, tapeter, golv och tak har renoverats i takt med slitaget. 

Köket renoverades grundligt i samband med vattenläckaget för ett tiotal år sedan.
Nu skulle det vara dags för ny renovering...

Terrassen var rätt så anemisk de första åren... 

PS. Jag lekte med tanken att avsluta bloggandet i och med flytten till nya huset. Få ett snyggt slut liksom. Men insåg snabbt att det kommer många gyllene tillfällen att blogga om, speciellt under själva flytten och under de första månaderna på det nya stället. Jag bara inte kan missa de möjligheterna...
Stay tuned för några avslutande nostalgitrippar från gula huset och kommande dråpliga flyttincidenter, alltså. Och välkomna med att kika in i nya huset om några veckor!