Knappförvirring

Som inbiten småstadsbo är det rätt sällan jag åker hiss. Men det händer. Faktiskt räknar jag mig som en van hiss- och rulltrappsresenär, utan problem vid användning. 

Ibland råkar man in i en sällsynt långsam hiss, där man får vänta en hel evighet på att hissen anländer och ytterligare en halv evighet på att hissdörrarna ska stängas och hissen åka iväg mot nya höjder. Riktigt vana hissresenärer brukar då snabba upp avresan genom att trycka på knappen för att stänga dörrarna. Alltmedan jag fortfarande står förvirrat och tittar på knapparna för att klura ut vilken knapp som stänger, vilken som öppnar och vilken som startar ett alarm någonstans. 

I denna hotellhiss till exempel är det fortfarande oklart vilken knapp som gör vad. Då är det bara att gilla läget, och använda väntetiden till att meditera, göra knipövningar eller peta näsan tills dörrarna i sinom tid stängs. Just då i stunden känns det som om sekunderna bara tickar iväg, i det långa loppet är det ju ändå en försumligt kort tid. 

En överraskande månad

November! Jag säger bara November! Vem är du och vad har du gjort med den riktiga november? Den gråa, regniga och oändligt utdragna onödiga månaden november som inte upplevs utan överlevs. Med nöd och näppe. 

Årets november har verkligen överraskat. Vi har bjudits på sol och värme (allt är relativt), svampplockning, cykelföre och riktigt höstväder i all oändlighet. Hur är det ens möjligt? Fast - egentligen struntar jag i hur, jag bara njuter. 

Rekommendationer

I väntan på de nya näringsrekommendationerna passade vi på att frossa i kött och inälvsmat under veckoslutet. På lördagen åt vi en gräddig och mustig levergryta. Farsdagslunchen bjöd på trattkantarellsoppa till förrätt,  köttrullader med mustapekkaost till huvudrätt och äppeldajmpaj med vaniljsås till kaffet. Smör och grädde användes flitigt. Hoppas inte storebror hade koll på vårt näringsintag just det här veckoslutet. 

Nötlever. Inte den mest aptitliga råvaran. Men ack så god i grytan.

Sönerna samlades kring bordet, det händer alltför sällan. 

Stockholm i mitt hjärta

Tänk hur man känner sig som hemma i vissa städer, medan man aldrig får en riktig relation till andra. Jag har ingen officiell lista på mina favoritstäder, men om den skulle existera, så skulle Stockholm troligen ligga i topp 3. 

I förra veckan var det dags för årets andra besök till Stockholm, ett långt och innehållsrikt veckoslut tillsammans med goda vänner. Vi klämde in en massa program, nästan för mycket av det goda faktiskt, och väl hemma igen kändes det som om vi varit borta i flera veckor. Stockholm visade sig som vanligt från sin bästa sida, trots hårda vindar och en och annan regnskur. Men det spelar ingen roll i stan där räkmackor och kanelbullar frodas. Tack för mig, jag kommer igen. 

Änglagård på Oscarsteatern. Med bland andra Sanna Nielsen och legendariska Tommy Körberg på scenen. 

En sväng längs Drottninggatan.

Mamma Mia! The party. 
Vilken fest alltså. 

Vi tittade in på Nobelmuseet.

Mårten Trotzigs gränd. Precis så smal som utlovas.

Vi tog pendeln till Djurgården. 

Ännu har inte julmarknaden flyttat in på Stortorget.